Islam och andra religioner

Finns det något enkelt sätt att svara dem som säger: Varför just tro på Jesus och Bibeln? Varför skulle inte Muhammad och Koranen kunna vara sanningen?

Inom den nya vågen av ateism är det mycket vanligt att man smädar den kristna tron och framställer den som en av många likvärdiga alternativ. Richard Dawkins och andra ateister kan säga ungefär: Varför skulle jag tro på Jesus - det är som att tro på jultomen? Eller: Eftersom den kristna tron inte kan bevisas bör den betraktas som lika osannolik som t.ex. tron på Allah, Zeus, Krishna eller Det flygande spagettimonstret. (Förklaring från Wikipedia: "engelska Flying Spaghetti Monster, FSM, är gudomen i en satirisk religion. Den skapades av Bobby Henderson år 2005 i protest mot utbildningsstyrelsen i Kansas och dess beslut att intelligent design skall läras ut som ett vetenskapligt alternativ till evolution i delstatens skolor, ett beslut som sedan upphävdes. Det flygande spaghettimonstret har sedan blivit ett internetfenomen."

Sådana ateister framställer i sin ogudaktighet och gudsfrånvändhet den kristna tron som bara ett av många alternativ. Men det är inte konstigt att det blir så. Det handlar inte bara om ett smädande trots bättre vetande. Det kan mycket väl vara så att förnekelsen av Gud, och motståndet mot Guds vittnesbörd om sig själv i våra samveten, i skapelsen, historien och Skriften, har gjort att hjärtat har blivit så förvänt att en avgud synes ha samma värde som den sanne Guden. Guds ord beskriver klart och tydligt att konsekvensen av att medvetet stå emot Guds vittnesbörd om sig själv leder till att människan utlämnas till sin egen vantro och falska religioner. I Romarbrevet beskriver aposteln Paulus detta avfall med följande ord:

"Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen." (Rom 1:18-25).

Vidare framställs att människan sedan utlämnas åt onaturliga begär och sexuell omoral, perversioner i form av homosexualitet (Rom 1:26-28). Det finns alltså i Bibeln en koppling mellan att avfalla i från den sanna Gudskunskapen och att hamna sexuell omoral. De två står inte sällan tillsammans. I uppenbarelseboken t.ex. varnas det mycket för både sexuell omoral (otukt) och avgudadyrkan. Man bör alltså inte bli förvånad över att ett folk som tidigare kände till Gud och som sedan avfaller ifrån Gud, börjar acceptera eller uppmuntra till sexuell omoral. Det är ju precis så saken beskrivs i Guds ord!

Man bör inte heller bli förvånad över att ateister inte gör någon åtskillnad mellan den kristna Guden och andra religioner, utan gärna på ett hånfullt sätt jämför dem som likvärdiga alternativ. Men finns det något sakligt sätt att svara dem som hävdar att man lika gärna kan tro att Muhammad hade rätt, eller svara dem som av olika anledningar hamnar i tvivel i sina hjärtan?

För det första så skall sägas att lika länge som det har funnits sanna profeter från Gud så har det funnits falska profeter och falska läror. Redan vid syndafallet valde den första människan falska läror framför Guds ord ("Ni skall visst inte dö", "Skulle då Gud ha sagt att ni inte skall äta av trädet?", "Ni skall bli som Gud!"). Utifrån Bibeln vet vi också att de onda andarna

• kan skapa falska religioner (1 Kor 10:20).
• kan skapa falska läror (1 Tim 4:1).
• genom människor kan ljuga om Gud och det Gud har uppenbarat i sitt Ord (1 Tim 4:1).
• hos människor skapa högmod som leder till att de anser att de är något mer än de är (1 Mos 3:5; Jak 3:14-15)
• förleder människor till spådom och falska religioner (Apg 16:16)
• vet om att det finns en Gud (Jak 2:19)
• vet om att det finns en domedag (Matt 8:29).
• framställer sig själva och sina sändebud som tjänare åt gudsfruktan (2 Kor 11:13-15).
• hatar och strider mot Evangelium, dvs budskapet om att Guds Son har kommit och frälst oss fallna människor, och försöker förhindra honom och hans frälsningsverk (Matt 16:21-23; Ef 6:10-18).
• kan framställa nya bud och regler som tilltalar vår syndiga natur, och som får människan att tro att hon kan medverka till sin frälsning på olika sätt (Gal 1:8-9; Kol 2:16-23).

Det är alltså inte konstigt om en religion som söker konkurrera med den kristna tron om människors själar uppfyller ovanstående. Det är också precis det Islam gör.

Under Jesus och apostlarnas tid så var det vanligt att hedningarna tillbad olika avgudar och att dessa beskrevs i stor mångfald och med stor kreativitet. Det vore svårt för Satan och demonerna att idag t.ex. sprida ut någon motsvarighet till de antika religionerna, såsom de babyloniska, skandinaviska, grekiska eller romerska gudasagorna. Det vore svårt att driva igenom att en uppsjö av gudar är den sanna religionen och att det är fel att tro på en enda Gud. Den kunskapen har ju redan gått ut i västvärlden. Vad gäller områden där den kristna tron inte haft så stor framgång ännu skulle ju ett område med månggudadyrkare rätt snart kunna bli omvänt till tron på en enda Gud.

Ett effektivt alternativ till den kristna tron måste alltså vara en religion som går ut på att det finns en enda Gud, men som samtidigt förnekar att Jesus är Guds Son och världens Frälsare. Det gör både judendomen och Islam. Det är dock inte lika effektivt med att sprida judendomen pga att den ligger så nära den kristna tron och har samma heliga skrifter, att den som kommit till tro på den judiska tron skulle kunna omvändas till den kristna tron vid en insikt om att den utlovade Messias har kommit. Ett hinder är också att judarna varit marginaliserade och förföljda överallt.

Det är alltså inte särskilt konstigt att Islam dyker upp i historien. Den är ett helt rimligt "schackdrag" i världshistorien. I Islam lyfter man fram sådant som människan förstår av naturen, t.ex. att det finns en Gud, en Skapare, och att det finns en domedag, och vissa saker från Guds bud, såsom att familjen är viktigt, att man inte skall begå äktenskapsbrott och stjäla. Den är också till stora delar en slags "copycat religion", som hämtar stora delar av sitt innehåll från Bibeln men samtidigt förnekar själva kärnan i Gamla och Nya testamentet. I detta finns en motsägelse i Koranen, för Muhammed talar stundom om att judarna och de kristna skall hålla sig till sina heliga skrifter, samtidigt som han undervisar i strid mot dessa på flera avgörande punkter.

För alla som kommit till tro på Jesus som sin Frälare, dvs den som "Smakat och fått se att Herren är god" (Ps 34:39; 1 Pet 2:3) framstår Islam inte ens som ett trovärdigt alternativ. Genom tron får en syndare skåda in i Guds godhet, kärlek, helighet, omsorg och frälsning. Endast den kristna tron framställer också Gud som 100 % helig och samtidigt 100 % kärlek. Inom Islam kan en människa komma till paradiset för att Gud förlåter synden, utan att visa på vilken grund Gud förlåter synden. Det är som om Gud skulle säga "Jag väljer att inte döma den och den människan", eller "Jag väljer att inte döma den och den människan för att han eller hon lyder ett antal regler". Detta är att göra avkall på Guds absoluta helighet. Bibeln framställer däremot en Gud som är så helig att han inte tål synden eller kan avstå från en rättvis dom. Syndare kan inte slippa undan genom att delvis göra rätt, och delvis fel, och det är en Gud som ser och väger det som finns inuti människan, "i hjärta och njurar", dvs i människans inre, i hennes avsikter och motiv. Finns det hyckleri, inställsamhet, eller en självgodhet i människans agerande så är den goda gärningen inte god i Guds ögon. Därför är ingen människa god, och endast Gud är god (Mark 10:18). Ja, han är så god och kärleksfull att han sände sin egen Son för att frälsa de största av syndare, ja alla människor (Joh 3:16; Mark 16:15). På den grunden försätts människan i en position där goda gärningar utförs utan att söka någon vinning genom dem. Kärleken blir motivet.

Islam är liksom alla andra religioner - alla utom den kristna tron - en lagreligion, dvs en religion som bygger på gärningsrättfärdighet. Alla lagreligioner framställer vägar som människan skall använda sig av för att försöka bli frälst, såsom lydnad, bud, goda gärningar, uppoffringar, offer, regler, föreskrifter, försakelser, ritualer osv. Alla lagreligioner innehåller också en "osäkerhetsfaktor" vad gäller frälsningen. Människan kan enligt lagreligioner inte vara helt säker på sin frälsning. Men den kristna budskapet är att t.o.m den grövsta av syndare kan vara helt och fullt säker på sin frälsning redan här i livet, ja veta att han eller hon äger evigt liv. Det beror på att den kristna tron inte handlar om vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss, för vår frälsnings skull. Muhammed däremot framställer den osäkerhetsfaktor som kännetecknar lagreligioner. Han var inte säker på hur det skulle gå med hans egen själ på domens dag.

Muhammad misslyckades också med att följa upp och förklara sådana centrala saker i det Gamla och Nya testamentet såsom templet och offren. Jesus och hans sändebud apostlarna däremot gör underbara förklaringar av vad templet är och vad offren är, så att de vida överträffar gamla testamentet som har mer förebildande offer och tempel. Muhammad nämner dem knappt. Istället framställer han nya bud och regler som människan skall följa. Det är alltså en tillbakagång till lagens område och en förnekelse av Kristus och hans frälsningsverk genom den utlovade Messias.

Vidare finns många felaktigheter i Koranen. Muhammad trodde t.ex. att Jesu mor Maria var samma person som Moses och Arons syster Mirjam - som levde omkring 1200 år tidigare. Det står på ett par ställen. När detta upptäcktes av någon under Muhammeds livstid och han fick en fråga om det, svarade han något om att fromma kvinnor uppkallades efter fromma personer från historien, och att Maria därför kallades för Arons syster. Det står så i någon Hadith (tradition om Muhammeds liv). Men en sådan tradition om vad människor kallades för finns inte dokumenterad från Jesus och Marias tid eller någonstans i Gamla eller Nya testamentet. Muhammed ger inte heller något skäl till varför Jesus föddes av en jungfru, eller varför Jesus var utan synd. Det finns människor som sökt sig till den kristna tron efter att de först varit muslimer, då de upptäckte att Jesus var född av en jungfru och att han var utan synd: De tänkte att eftersom han var utan synd måste han ju veta mer om frälsningen, och så började de läsa Nya testamentet.

Islam baseras på en enda människas anspråk och undervisning. Den kristna tron baseras på Guds vittnesbörd genom 40 olika författare av olika samhällsstånd och språk, som levde i olika samhällen under en tidsperiod av 1500 år. Deras 66 skrifter pekar tillsammans mot en och samma frälsningsgärning av Guds Son, Jesus Kristus. Vidare förebildas Jesu liv och offer på många olika sätt i Gamla testamentet. Det är en lära som ger all ära åt Gud, visar att Gud är 100 % helig, 100 % kärleksfull, och ger 100 % frälsningsvisshet åt dem som flyr till honom och förtröstar på Guds Son som sin frälsare. Inför Gud kan ingen människa skryta med någonting, vare sig goda gärningar (som är Andens frukter hos den som har frälsande tro), lydnad, efterföljelse eller försakelser. Alltså är den kristna tron en religion som ger äran åt Gud och gör att människan gör goda gärningar av rätta motiv, dvs inte av egennytta (i fruktan för straff, eller för att köpa en plats i paradiset), utan för Guds och andra människors skull. Människan har ju redan frälsningen i Jesu liv och gärning, hans oskyldiga lidande, död och uppståndelse, för vår skull. Hon behöver inte kämpa och skryta, utan kan vända sig till Gud precis sådan hon är. Detta förvandlar människan. Det skänker vidare den helige Ande. Genom tron på Jesus som vår Frälsare behöver vi inte möta domedagen i fruktan och skräck eller med högmod och inställsamhet. Nya testamentet lär istället att vi se fram emot domedagen och säga Marana tha "Vår Herre, kom!" (1 Kor 16:22).

Det kristna trons vittnesbörd i världen hade dock varit större om kyrkan inte ständigt på olika sätt avfallit till gärningsrättfärdighet, falska läror, sammanblandning av stat och kyrka, makt och förtryck osv. Men sådant kommer också från de onda andarna som ställer till oreda och falska läror, som tilltalar syndanaturen hos människor. Ondskan i människan gör att hon kämpar vidare under lagens tunga ok i detta oändliga Sisyfos-arbete som endast tar slut vid Jesu kors och vid den tomma graven, där Guds helighet, rättfärdighet, kärlek, godhet, nåd och frälsning är uppenbarad. "Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror. " (Rom 10:4).

/Göran

Om tecknen för Jesu återkomst (del 2 av 2)

Gå tillbaka till del 1

Fiendskap och förföljelse

»Då skall man prisge er till misshandling, och man skall dräpa er, och ni skall bli hatade av alla folk, för mitt namns skull.» Mt 24:9. Dessa ord gäller inte bara apostlarna utan Kristi lärjungar i alla tider. Samtidigt med världskatastrofer uppstår fiendskap mot de kristna. De, som är fiender till Kristus och hans ord och därmed till de kristna, utsätter lärjungarna för bedrövelser och dödar dem. För Kristi namns skull, därför att de tror på honom och bekänner honom inför världen, så blir de hatade av alla folk. Men det förutsätter att man lärt känna de kristna och deras budskap, att kristendomen brett ut sig. 

När vi ser på dessa tecken verkar de ha fått en tillspetsning i vår tid. Kristna har alltid förföljts. Först var det judarna, sedan romarna när de kristna budbärarna bar fram evangelium. Islam och påvedömet förföljde de kristna i alla länder. De senaste två århundradena har det varit »ideologier», som förföljt och bekämpat kristendomen, ända från franska revolutionen till nationalsocialismen och kommunismen. Men knappast någonsin har någon fört en sådan fördömelse-, lögn-, hets- och hatkampanj mot all sann kristendom, som vad den världsvida liberalismen har gjort. Det kan man förstå, när man vet att liberalismen visat upp det emanciperade jaget, den gränslösa, oförställda egoismen. »Jag är alltings mått», lyder dess bekännelse. Aldrig har en sådan världsåskådning framträtt, som varit så konsekvent gudlös och fiende till all gudomlig ordning. 

För denna världsåskådning måste kristendomen vara en påle i köttet. Därför stormar den nu med hjälp av alla medier mot allt som är sant kristligt, inte minst mot sådana som vill att man skall lyda också Guds minsta bud. Ofta sker det så fint och bakslugt, och inte sällan under namn av frihet, rättfärdighet och humanism. Och, något som är särskilt påfallande, denna världsåskådning, som skriver tolerans med stora bokstäver på sin fana, är framför allt totalt intolerant mot all verklig kristendom. »Ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull». Följden blir att många förargar sig på de kristna. De tar anstöt av Guds ord och den rena läran. Anklagelser och ofördragsamhet drabbar de rättroende kyrkorna. Man fordrar anpassning till tidsandan. Många förvillas bort från Guds ord, när vetenskapliga rön tycks vederlägga Guds ord. Man söker kompromisser, som gynnar de så kallade vetenskapliga rönen och missgynnar den heliga Skrift. Man överlämnar de rättsinniga kristna till världen genom att leverera kritik mot Guds ord. Det blir sedan vapen mot den kristna kyrkan. Skulle det gå så långt, och det kan det göra, att världen står efter de kristnas liv och lem, då drar sig inte de falska kristna för att förråda de rättroende kristna till fienden. Inte bara för att rädda sitt eget kött, utan därför att de är så uppfyllda av hat mot rättroende kristna, mot Guds ord och mot Herren Kristus själv. 

När man läser kyrkliga tidskrifter idag, ser man, att Guds ord inte har någon betydelse där längre. Däremot får allsköns gudsfientliga åsikter, som t.ex. feminism och förespråkare för homosexualitet, komma till tals. Och deras tonläge är för det mesta präglade av hat. 

De falska lärorna och sekterna blir allt fler

Det har alltid funnits falska lärare inom kristenheten. Redan apostlarna måste kämpa mot dem. Men i våra dagar har detta växt till något oöverstigligt. Aldrig förr har det funnits så många olika falska läror och lärare och sekter som idag. Man skulle kunna säga med en luthersk lärare, om det nu inte läte så bittert, att »snart är ingenting omöjligt». 

Å ena sidan har vi den negativt kritiska teologiska liberalismen, som i yttersta konsekvens av sin kritik förkunnar, att Gud är död. Det finns ingen Gud. Å den andra sidan har vi sektgrundarna, som inte bara hävdar att de vet mer än vad Gud uppenbarat i sitt ord, utan också uttryckligt avvisar den heliga Skrift. Det finns t.ex. en sekt i Tyskland. Den kallar sig »Universellt liv». Kvinnan som grundat den, kallar sig »Maria från Würzburg». Hon beskyller apostlarna för lögn och förfalskning och hävdar att hon nu har fått den verkliga sanningen genom uppenbarelse. Och bland dessa extremister hittar man, vad en rättsinnig luthersk lärare från föregående århundrade kallade » hundratals entusiastiska självbedrägerier». 

I en mening är de dock allihop överens: I att mer eller mindre avvisa Guds ord och den rena läran. Aposteln beskriver alla dessa falska lärare med orden i 2 Tim 3: »Men det skall du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skall komma. Ty människor skall då vara själviska (älska sig själva, egoister), penningkära (giriga), stortaliga (skrytsamma), övermodiga (högfärdiga, självtillräckliga), smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa (oheliga, skändliga), kärlekslösa, trolösa, begivna på förtal (hatfulla och fördömande), omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda (älskar inte det goda utan är dess fiender), förrädiska (förrädare, överilade och falska i sina handel och vandel), besinningslösa, förblindade av högmod. De skall älska vällust mer än Gud. De skall ha ett sken av gudsfruktan, men skall inte vilja veta av dess kraft». Det hade varit intressant, om vi haft tid, att få visa på det som försiggår i världen idag, också där man kallar sig kyrka. 

Kärleken skall kallna

»Och medan orättfärdigheten tar överhanden, så kallnar kärleken hos många». Orättfärdigheten, eller laglösheten skall ta överhanden i världen. Under namn av frihet gör var och en som han själv vill. De som regerar kan inte hindra dem, och kanske vill de det inte. Detta medför, att kärleken hos många kristna kallnar, först kärleken till Gud. Det är svårt att leva som kristen i en värld, som så skrupelfritt sätter sig över Guds bud och ordningar. Men det är inte svårt att bli bedragare när andra blir rika genom bedrägeri, när lögnen hör till vardagen och sanningen och pålitligheten förhånas och man bara har nackdelar av att leva ärbart i handel och vandel och av att visa kärlek. När alla bara tänker på sig själva så är det bekvämast att följa med strömmen. 

I en gudlös tid och värld framstår kristenlivet lätt som en börda. Under korset, som vi kristna måste bära, bleknar fort glansen från kronan, som vi fått för Kristi skull för att bära om vi är trogna intill döden. Så kan kärleken till Gud, vår Frälsare och hans evangelium kallna. Men där kärleken till Gud kallnar, där kallnar också kärleken till vår nästa. Där kärleken till Gud trängs bort av kärleken till världen, där tänker människan bara på sig själv. 

Under korset mot kronan

»Men den som är trogen intill döden skall bli frälst.» Det gäller att hålla ut i gemenskapen med Herren och Frälsaren Jesus Kristus och hans ord i denna kaotiska och gudlösa värld. Det gäller att tålmodigt bära sitt kors i vissheten att Gud inte prövar oss över vår förmåga. Det gäller att stå fast mot alla frestelser, som förespeglar oss ett skönare och bekvämare liv om vi gör oss fria från vår Herre. Herren skall hjälpa oss genom jämmerdalen. Han skall rädda oss ur denna onda världen. Han skall ta oss hem till himmelen och det eviga, saliga livet. Paulus, en man som prövats mycket för Kristi skull, vet att trösta oss och ingjuta mod när han skriver: »Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyder, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss», Rom 8:18. Den kristnes väg går under korset mot kronan, under det bittra korset mot härlighetens krona. 

Evangelium skall predikas i hela världen

»Och detta evangelium om riket skall bli predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma», Matt 24:14. Intill den yttersta dagen varar nådatiden, när Gud gör människor saliga. »Hans ord skall inte återvända fåfängt utan att ha uträttat det vartill han sänt ut det», Jesaja 55. I vår onda tid blir kristna lätt modlösa. Är det någon mening med att vittna om Kristus och hans rike? Ingen lyssnar ju ändå. Ingen vill ändå höra om Kristus och himmelriket. Men Herren Kristus vet bättre. Hans ord manar oss att fullfölja vårt vittnesuppdrag. Han uppmuntrar oss att tjäna med glada hjärtan. Han har ju lovat oss välsignelse och hjälp. Genom oss räcker Gud människor sin nådeshand. Den som visar bort den och inte tar emot hans ord skall inte ha någon ursäkt på domens dag. Herren Kristus sänder ut sitt evangelium till alla folk, »och sedan kommer änden». 

De sista tecknen inför återkomsten

Ändens tid ligger inte i första hand i framtiden. Den började med Kristi himmelsfärd och utgjutandet av den helige Ande. Petrus åberopar Joel i sin pingstpredikan: »Och det skall ske i kommande dagar, säger Herren, att jag skall utgjuta min Ande över allt kött». Jerusalems fall var början till världsdomen. Förutom ökad nöd och att evangelium skall predikas för alla folk har vi sen inget mer att vänta innan Kristus kommer tillbaka. Detta klara besked från Herren om den yttersta tiden är en tydlig vederläggning av alla drömmar och svärmerier om ett tusenårsrike här på jorden. I Augsburgska Bekännelsens 17:de artikel heter det: »Vi fördömer även alla andra, som nu utsprider judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet, sedan de ogudaktiga överallt har slagits ned». 

I Matteus 24:29f. talar Jesus om tecken som skall sammanfalla med hans återkomst. »Solen skall förmörkas och månen upphöra att ge sitt sken, och stjärnorna skall falla från himmelen, och himmelens makter skall bäva». Inte bara jorden utan hela kosmos skall drabbas. Himmelens makter, de krafter som finns i himmelen, skall bäva och vackla. Bespottare har sagt att det är en helt dåraktig tanke att stjärnorna skulle hänga som lampor på himlen och falla ner på jorden. Men deras bespottelser vänder tillbaka över dem själva. Ty det är inte fråga om att stjärnorna hänger som lampor eller att de skall falla ner på jorden. Men från jordens horisont sett skall de falla ner från himlen, när kosmos störtar samman. Också det är spekulationer. Vi måste nöja oss med att vi inte vet hur det skall ske. Förmodligen överträffar det allt vad vi kan föreställa oss. 

»Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen», Matteus 24:30. Meningarna går isär om vad detta tecken är. Några menar att det måste vara ett speciellt tecken, som föregår Kristi återkomst, eftersom det är särskilt omnämnt. Många tänker på ett kors eller på en återklang från julnatten. Andra lämnar det öppet och säger: »Ett tydligt kännetecken på hans återkomst i härlighet, vad det är och hur det ser ut, det får den dagen själv visa». En gammal luthersk utläggare tillfogar: »Enligt någras mening är det Kristus själv». Efter alla förebud, som manar oss att akta på hans återkomst, skulle han själv då vara tecknet som fullbordar vad som sagts om hans rike. Det stämmer väl med hans svar till de skriftlärda och fariseerna, som begärde tecken. »Ett ont och trolöst släkte är detta. Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas tecken. Ty likasom Jonas var tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, så skall och Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte», Matteus 12:39f. Här är han, den uppståndne, själv tecknet. Likaså kan han själv vara tecknet för återkomsten. 

Meningen med tecknen

Det är med tecknen som med talen hos Daniel och i Uppenbarelseboken. Lika litet som vi har fått dessa tal för att kunna räkna ut när den sista dagen kommer, lika litet har vi fått tecknen för att kunna göra det. Vi har fått tecknen framför allt av två anledningar: 

1. De gör det helt klart att den yttersta dagen kommer. Hans ord är fast och visst. Förebuden för Kristi ankomst, liksom alla tecken, skall stärka tron på honom och på hans ord. När tecknen för den yttersta dagen visar sig, så som Jesus sagt, då skall löftet om hans återkomst gå i uppfyllelse. Redan Jesu samtida såg förebuden. Jesus förkunnade med eftertryck: »Sannerligen säger jag er, detta släkte skall inte förgås förrän allt detta sker», Matteus 24:34. 

2. Förebuden skall förmana oss att alltid vara beredda att ta emot vår Herre. »Var därför redo. Ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma», Matteus 24:44. Inte i svärmisk överspändhet, som i Tessalonika, där man försummade sina dagliga plikter för att bara ägna sig åt den yttersta dagen. Men inte heller i loj likgiltighet som de gör som säger i sin säkerhet: »Allt står väl till och ingen fara är på färde», 1.Tess 5:3. I fast tro på Herren Jesus Kristus, min Frälsare, är jag beredd att möta honom. Liksom redan apostlarna räknade med Kristi återkomst, så skall och bör också jag vänta honom alla dagar, ja varje stund. 

Utöver de hebreiska ord vi använder i gudstjänsten (Halleluja, Hosianna, Amen), så använde man i urkristendomen i större utsträckning det arameiska ordet Marana ta. I Nya testamentet möter det oss i 1 Kor 16:21 i brevslutet, som Paulus skriver med egen hand. Det betyder: »Vår Herre, Kom!» Också i det äldsta, väl kända nattvardsritualet, det som kallas »De 12 apostlarnas lära» (Didache), finner man det. I 1 Kor 11:26 läser vi: »Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, till dess att han kommer». Samma ord används som bönerop i avslutningen av Johannes Uppenbarelsebok och därmed som avslutning på Nya testamentet: »Han som betygar detta säger: 'Ja, jag kommer snart'. Amen. Kom, Herre Jesus!» 

Vi instämmer i detta rop: Marana ta! Ja, kom Herre Jesus! Och jag slutar med de sista orden i Nya testamentet: »Herrens Jesu nåd vare med alla». 

Om tecknen för Jesu återkomst (del 1 av 2)

Efter en föreläsning av pastor Fritz Horbank, Evangelish-Lutherische Freikirche, Tyskland. Översättning: Lars Engquist. Texten publicerades i tidskriften Biblicum nr 4, 1994 med titeln "Vår Herre kommer - Tecknen för Kristi återkomst enligt den heliga Skrift".

Grundläggande om Kristi återkomst

Jag tror att Jesus Kristus skall komma för att döma levande och döda. Det tror jag, liksom allt jag tror som kristen, därför att det står i den heliga Skrift. Jag tror det med andra ord därför att Gud själv har sagt det. I den heliga Skrift talar den helige Ande genom profeter och apostlar. Det är Guds Ord. Och vi litar fast på det. »Herrens ord är rätt, och allt vad Han gör är gjort i trofasthet», Psalt 33. Detta gäller också om allt som har med Kristi återkomst att göra. 

Jag behöver hjälp av den heliga Skrift. Där får jag svar, som jag kan lita på. Svärmare och rationalister, som förlitar sig på sitt eget förnuft, har i alla tider gjort sig egna föreställningar om Kristi återkomst och den yttersta domen. De har blandat in dem i Guds Ord eller fört fram dem i strid med Guds Ord. Men i dessa frågor, lika litet som i andra trosfrågor, hjälper inte förnuft eller fantasi. Här gäller det att bygga på Guds Ord för att inte hamna på villovägar. »Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta, och förlita dig inte på ditt förstånd», säger konung Salomo, som var så berömd för sin vishet. Ordspr. 3:5. 

Men om Gud inte svarar på min fråga? Ja då måste jag nöja mig med det och inte försöka tillfredsställa min nyfikenhet genom egna eller andras spekulationer. Det är ett kännetecken på svärmare och sekterister, att de vet svar på alla frågor. Lutherska kristna, som förlitar sig enbart på Skriften, skäms inte för att svara: »Det vet jag inte», när Skriften tiger. Vi vill inte vara klokare än vad Skriften gör oss. Vi vill gärna höra och läsa Guds Ord och ivrigt lära vad Ordet säger. »Av dina befallningar får jag förstånd. Därför hatar jag alla lögnens vägar. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.», Psalt 119:104f. 

Därför att det står i den heliga Skrift, så tror jag att Kristus skall komma för att döma levande och döda. 

Förvissningen om att vår Herre kommer tillbaka

Herren Kristus talar utförligt om sin återkomst i Matteus 24 och i parallellställena hos Markus och Lukas. Det är grundläggande ställen för vad vi tror om vår Herres återkomst. Jesus lämnar oss inte i något som helst tvivelsmål, när Han talar om sin återkomst. Han talar om den som en visshet, utan något tvivel, ja som något självklart. Likadant gör apostlarna. Och det är inte underligt. De har ju först hört det från Herrens mun. Och på himmelsfärdsdagen, när de såg med sina egna ögon hur han togs ifrån dem, sade Herrens ängel: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen», Apg 1:11. Apostlarna vittnar om Kristi återkomst som något för tron självklart. 

Vi vet inte när

I Matteus 14 säger Jesus: »Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena». I parallellstället Markus, 13:32, står det också: »..., inte ens Sonen». Även om Sonen i sitt förnedringstillstånd hade gudomligt vetande, så visste han inte denna hemlighet. 

Vi känner inte tidpunkten för Herrens återkomst, och vi skall inte känna den. Det framgår så klart av de ord Herren talar vid sin himmelsfärd. Han förmanade lärjungarna att stanna i Jerusalem och där vänta på den utlovade helige Ande, som de snart skulle få. När de frågade om han vid den tiden skulle återupprätta Israels rike, så svarade Jesus: »Det till-kommer inte er att få veta tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt». Apg 1:7. 

Fastän vi har dessa klara och tydliga ord, så har svärmare och sekterister, om och om igen, räknat ut datum för den yttersta dagen. De anser sig ha stöd av uppgifter i Skriften om dagar och tider, särskilt hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse. Men har de då inte rätt, när de hävdar, att deras uträkningar stämmer med Skriften? Slutresultatet visar att de har fel. Alla sådana tider, som man angett, har kommit, utan att Herren har kommit tillbaka. Dessa uträknare har glömt bort grunden för all bibelutläggning: Den heliga Skrift utlägger sig själv. Eftersom Kristus klart har sagt, att vi inte vet och inte skall veta datum för den yttersta dagen, så kan vi inte ha fått talen och tidsangivelserna hos profeten Daniel och i Johannes Uppenbarelse för att räkna ut när den dagen skall komma. 

Men vad skall vi då ha dessa tal i de profetiska böckerna till? Jo, de visar oss, att Gud styr historien och att han inte gör det godtyckligt. Han har en fast och bestämd plan för världen i allmänhet och särskilt för sitt rike. Det är han som sätter alla gränser. Men för oss är hans plan hemlig till dess att han uppfyllt vad han lovat. Vi har inte nyckeln till hans hemligheter. Den som påstår något annat är en lögnare. Det förblir så, att Gud inte låter oss veta tidpunkten för Kristi återkomst. 

Kristus skall komma plötsligt och oväntat

När Herren Kristus har sagt detta, som han vill att vi skall veta om hans återkomst, så säger han till lärjungarna: »Vaka fördenskull. Ty ni vet inte vilken dag er Herre kommer. Men det förstår ni väl, att om husbonden visste under vilken nattväkt boven skulle komma, så vakade han och tillät inte att någon bröt sig in i hans hus. Var därför också ni redo, ty i en stund då ni inte väntar det skall Människosonen komma». Matt 24:42ff. 

Även Petrus använder bilden av tjuven när det talas om den yttersta dagens ankomst. I tredje kapitlet i sitt andra brev profeterar han om att bespottare skall komma i de yttersta dagarna och säga: »Hur går det med löftet om hans tillkommelse?» De tror inte, utan framhåller sin egen uppfattning: »Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse». Det betyder, att fäderna, de första kristna, som fick löftena om Kristi återkomst, sedan länge är döda. Under tiden har allt förblivit som det varit ända sedan skapelsen. Och så kommer det att förbli. Och, säger Petrus, i ert högmod glömmer ni syndafloden, eftersom ni inte tror på detta. Men liksom världen en gång gick under i syndafloden, så skall världen på yttersta dagen gå under i eld. 

Förförelse och avfall

»Se till att ingen förvillar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: 'Jag är Messias' och förvilla många», Matt 24:4f. Jesus menar här sådana som utger sig för att vara Messias eller Kristus. Fram till Jerusalems förstöring år 70 hade ingen framträtt med ett sådant anspråk. Alla de ledare och banerförare, som vi känner till från Nya testamentet eller som den judiske historieskrivaren Josefus berättar om, säger sig visserligen kämpa för Messias rike, men de kallade sig inte själva för Messias. 

Först i början på tvåhundratalet under kejsar Hadrianus, som förtryckte judarna så fruktansvärt, framträdde en med detta anspråk, Barkochba. Han for våldsamt fram mot alla kristna som inte ville erkänna honom som Messias och delta i kriget mot romarna. Då fick många kristna, som var lydiga mot sin Herres varnande ord, lida döden. Och många avföll från Kristus Jesus och hans ord och höll Barkochba för den rätte Kristus. 

Senare har åter och åter sektledare trätt fram med anspråk på att vara Kristus. Och de har förvillat många. När det visat sig att de var helt annorlunda än vad som förutsagts i profetiorna om den återkommande Herren, så måste de säga emot Guds ord och framföra egna läror. Därför vinner de anhängare bland sådana som inte alls känner Guds ord eller som föraktar det. Den som är väl grundad i Guds ord, faller inte för deras lögner. Men faran är stor, därför varnar Jesus: »Se till att ingen förvillar er!» 

Gå vidare till del 2

Det högsta av berg

Bild komponerad av Shadow

"Det ord som Jesaja, Amos son, skådade angående Juda och Jerusalem:

Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där HERRENS hus är 

skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, 

upphöjt över höjderna. 

Alla hednafolk skall strömma dit. 

Ja, många folk skall gå i väg och säga: 

'Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, 

till Jakobs Guds hus.
Han skall undervisa oss om sina vägar, 

så att vi kan vandra på hans stigar.' 

Ty undervisning skall gå ut från Sion, 

HERRENS ord från Jerusalem. 

Han skall döma mellan hednafolken 

och skipa rätt åt många folk.

Då skall de smida sina svärd till plogbillar 

och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra 

och inte mer träna sig för krig. 

Kom, ni av Jakobs släkt, låt oss vandra i HERRENS ljus."

(Jes 2:1-5).

I denna messianska profetia av Jesaja används ett mäktigt bildspråk. Profetian återges också ordagrant av en annan profet (Mika 4:1-4). Berget där Herrens hus är (dvs Sions berg, där templet fanns) beskrivs som fast grundat och som det högsta av berg. Profetian tycks beskriva topografiska förändringar, land och jordhöjningar. Men det är ett bildspråk, ett andligt tal. Det är en profetia om det kommande gudsriket och Messias tid. 

Det för tankarna till det stycke hos Jesaja där Johannes Döparens tid beskrivs. Han skulle predika så: "Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark." (Jes 40:4). Varför skulle dalar höjas och höjder sänkas? Därför att Gud skulle komma, och han skulle - bildlikt talat - skådas av alla. Inget fick stå ivägen för honom. "HERRENS härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den." (Jes 40:5). För att Gud skall skådas på Sion av alla folk måste således övriga höjder jämnas ut och försvinna, under det att Sion upphöjs. Så profeterade även Sakarja: "Hela landet, från Geba till Rimmon, söder om Jerusalem, skall förvandlas till en slätt. Men staden skall vara upphöjd och förbli på sin plats," (Sak 14:10).

Det väsentliga i texten är i själva verket varken staden, berget eller templet. Det är Guds egen närvaro, och Guds ord, som gör att staden måste bli synlig. Gud själv skulle komma till världen, genom att den evige Sonen antog kött och blev människa. Hans återlösningsverk skulle ske på Sion, Andens utgjutelse skulle ske där, och Guds ord skulle börja predikas i staden. Staden var därför endast som en tron, en plats där konungen, Gud, kan skådas av alla folk, genom evangeliets förkunnelse. Jeremia förkunnar: "På den tiden skall man kalla Jerusalem 'HERRENS tron', och alla hednafolk skall samlas där för att ära HERRENS namn i Jerusalem. Och de skall inte mer följa sina onda och hårda hjärtan." (Jer 3:17).

Frälsningen ord, evangelium, skulle utgå från Jerusalem. "Ty undervisning skall gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem. " (Jes 2:3). Att hednafolken vänder sig mot Jerusalem för att skåda frälsningen är en metafor. Frälsningen ord kommer från judarna som också anförtrotts lagen. Hednafolken måste alltså få kunskapen om frälsningen från den förkunnelse som utgår från Jerusalem. Det är som Jesus säger till en samarit: "Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna" (Joh 4:22). Efter sin uppståndelse hänvisar Jesus till profeternas utsagor och förkunnar: "Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem." (Jes 24:46-47). 

Detta "synliggörande" av frälsningen, i Sion, inför alla hedningar, beskrivs också på detta sätt hos Jesaja: "Det skall ske på den dagen att hednafolken skall söka Isais rot, där han står som ett banér för folken, och hans boning skall vara härlig" (Jes 11:10). Ett "banér" var en slags fana som man höll högt uppe i samband med krigsföring, och det fungerade som en samlingspunkt. Israels olika stammar hade utmärkande banér uppresta över lägren (4 Mos 2). Profetian säger vidare att man på den dagen skall prisa Gud som Frälsare och göra hans gärningar kända över hela jorden, och att Isaels Gud skall prisas för att han är mitt ibland dem (Jes 12). Guds frälsning skulle skådas. Den frälsningen är lokaliserad i Messias person och verk. Och så fullbordades detta, först genom att den evige Gudasonen, Ordet, antog kött och blev människa. "Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning." (Joh 1:14). Så förkunnade också den gamle Simeon som säger, då han får se Jesusbarnet: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel" (Luk 2:29-32).

Sakarja profeterar också om en sådan tid, då Gud skall bo i Jerusalem, som genom detta blir den synliggjorda scen som frälsningen presenteras på inför hednafolken. "Så säger HERREN: Jag skall vända åter till Sion för att bo mitt i Jerusalem, och Jerusalem skall kallas 'sanningens stad' och HERREN Sebaots berg 'det heliga berget'". (Sak 8:3). "Så säger HERREN Sebaot: Än en gång skall folk komma hit, ja, många städers invånare." (Sak 8:20) "Ja, många folk och mäktiga hednafolk skall komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem, och de skall åkalla HERREN." (Sak 8:22).

Vi måste åtskilja det jordiska Jerusalem från vad det representerar, nämligen det himmelska Jerusalem, himmelriket och Guds folk (Gal 4:26; Heb 12:22). Det jordiska Jerusalem med dess tempel var liksom en spegelbild av en himmelsk verklighet.

De många kraftfulla uttrycken för förändringar i topografin, berg som höjs, dalar som sänks, källor som springer fram, hednafolk som vänder sig till Jerusalem osv talar för att det är något nytt och stort som kommer. Något som tidigare inte har skådats och som har en helt ny karaktär än det gamla. Det är det nya förbundet. Det är inte en ny lag, med nya bud, som presenteras. Det är istället hela mänsklighetens frälsning som kommer, genom ett nytt förbund. Det gamla förbundet hade två parter, Gud och människan. Det nya förbundet upprättas av Gud ensam, genom Hans verk, men omfattar alla människor, både judar och hedningar. Jeremia profeterar om denna tid, att ett nytt förbund skall upprättas (Jer 31:31), och han anger också på vilken grundval förbundet skall upprättas, nämligen syndernas förlåtelse (Jer 31:34). Vi ser också av den messianska profetian i psaltaren kap 22, om den korsfäste Frälsaren, att efter hans verk är färdigt, skall Ordet om frälsningen nå ut till hednafolken. "Alla jordens ändar skall tänka på det och omvända sig till HERREN. Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig." (Ps 22:28). "De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighetför det folk som skall födas, att han har gjort det." (vers 32). Det nya förbundet är alltså ett Guds verk, att Jesus har upphöjts på korset, lidit och dött i syndares ställe och sedan uppstått, så att var och en som hör detta, och tror på det, får del av det. Det skall synliggöras, inte bara för det jordiska Israel, utan också för alla hednafolk. Därför säger också Jesus "Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." (Joh 12:32).

Det nya förbundets Israel är inte detsamma som det jordiska Israel som fick lagen. Profeterna talar på många ställen om "en rest", "en kvarleva", som skall hålla sig till den frälsning som överräcks till hela mänskligheten. Det nya förbundets folk är inte, liksom det gamla förbundets folk, en blandning av både troende och icke-troende. Det nya förbundets folk är det himmelska Jerusalems invånare, de pånyttfödda, de troende, de vilkas hjärtan är omskurna genom förlåtelsens budskap som de håller sig till. Det nya förbundets folk utgörs av både hedningar och judar, som har det gemensamt att de förtröstar på Israels Frälsning, Messias, och hans återlösningsverk. De hednakristna inympas i detta olivträd, genom tron, under det att de som inte tror, bryts bort genom sin otro (Rom 11). 

Det gamla förbundet, lagens förbund, hade genom otron förvrängts till gärningsläror och högmod. Människor trodde att de kunde berömma sig av något inför Gud, istället för att fly till Guds löften om frälsning av nåd. Men genom det nya förbundet, som kommer till stånd genom Guds verk ensamt, och utan någon mänsklig inblandning, så bryts detta högmod ned. Endast Gud får äran i det nya förbundet. "Ty människornas stolta ögon skall förödmjukas, männens högmod skall bli nerböjt, och HERREN ensam skall vara upphöjd på den dagen." (Jes 2:11). 

Det gamla förbundet skiljer sig också från det nya genom dess yttre karaktär. Det gamla förbundet innebar ju ett avgränsat landområde, ett jordiskt folkslag, och krigsföring medelst jordiska vapen. Men det nya förbundet utgörs inte av ett specifikt etniskt folkslag, eller ett avgränsat landområde, och inte heller av krig och landerövring. För "då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig." (Jes 2:4). Jämför Paulus ord: "Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt" (2 Kor 10:3). Den egentliga kyrkan, det sanna Israel, är osynligt för ögonen, och är inte detsamma som något särskilt folkslag eller något särskilt samfund. 

Jerusalem och dess tempel, som avbildade himmelska verkligheter, förstördes år 70 e.kr. Först därefter fick evangeliet en större spridning i hednavärlden, och profetian om hednafolken som vänder sig till Jerusalem fick sin uppfyllelse. Evangeliets spridning till hednavärlden inleddes med Andens utgjutelse på pingstdagen, men först senare nådde evangeliet ut till många länder, och det är fortfarande en pågående process, till dess hela det sanna Israel är insamlat (Rom 11). Detta var känt och predikat redan av gamla testamentets profeter. För de gudfruktiga och troende i det gamla förbundet längtade "till ett bättre land, det himmelska." (Heb 11:16). Det jordiska Jerusalem har spelat ut sin roll. Paulus skriver att det jordiska Jerusalem "lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder." (Gal 4:25-26). 

/Shadow

"Ersättningsteologin"??

I en debattartikel i tidningen Dagen (30/8) tar Sven Nilsson i Örebro upp ämnet ersättningsteologi. Den står som motsats till kristen sionism, och hävdar att Bibelns profetior om Israels upprättelse handlar om det nya förbundets folk och dess samlande. Den kristna sionismen brukar däremot hävda att Israels folk skall återsamlas, återfå sitt land och få en massomvändelse till Kristus innan Han kommer tillbaka på domedagen. Man brukar grunda denna lära på ett antal profetior i GT, samt några ord i NT. Den tolkningen av Bibeln fick en stor uppsving i samband med bildandet av staten Israel på 40-talet. I gamla kristna tidskrifter från 40-talet har jag stött på hänvisningar till olika profetior i GT, och man hävdar att Israel till slut skall omvända sig till Kristus innan han kommer åter.  


Flera av de ord man hänvisat till i NT är inte applicerbara på det jordiska Israel. Ett klassiskt bibelord är Rom 11:26 där det står "det är så hela Israel skall bli frälst". En del har t o m gjort en helt felaktig översättning av detta bibelställe och översätter det såhär: "och sedan skall hela Israel bli frälst". Men kollar man grundtexten så betyder ordet aldrig "sedan".. utan det betyder alltid "det är så" eller "på detta sätt". 


En grundläggande missuppfattning är relationen mellan GT:s förbund och NT:s förbund. Det finns ju massor av messianska profetior, om Kristus och hans rike, där bildspråk används, där man talar om Davids son, Davids tron, herradömet, ett evigt konungarike, ett återsamlande av Guds barn från alla länder osv. Men detta handlar inte om det jordiska Israel, som Gud utvalde till att vara sitt folk, utan det handlar just om Messias eviga rike, som sprids över hela jorden och på så sätt återsamlar Guds sanna Israel. Precis som ovanstående bibelställe säger i sin helhet: "Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob." (Rom 11:25-26). 


Det finns också åtskilliga bibelställen som visar att det sanna gudsfolket Israel är det Israel som är omskurna i hjärtat och pånyttfödda genom tron på Kristus. För det första kan vi granska hur begreppet "Abrahams barn" används. Israeliterna på Jesu tid berömde sig av att härstamma från Abraham och därmed vara Abrahams barn (Joh 8:33). Johannes Döparen, som var den siste profeten, förklarar dock: "Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham" (Matt 3:9). Och Paulus skriver: "Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn." (Gal 3:7). "Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an." (Heb 2:16), ord som är riktade inte endast till judarna. 


Vidare används även orden "jude" och "israelit" om hednakristna. Det står: "Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven" (Rom 2:28-29). Och Paulus hälsar de hednakristna i Galatien: "Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, ja, över Guds Israel." (Gal 6:16). 


Man brukar också hänvisa till en del profetior i GT om Israels återsamlande. Men det är viktigt att komma ihåg att, förutom att de messianska profetiorna handlar om judarnas och de hednakristnas insamlande i Guds rike genom evangelium, så finns det flera profetior som handlar om det jordiska Israels fångenskap, bortförande, skingrande och återsamlande som redan fick sin uppfyllelse innan Jesus kom till jorden. 


Det jordiska Israel var ett särskilt folk, med ett fysiskt land, ett fysiskt tempel, fysiska renhets- och strafflagar, fysisk krigsföring, fysiska landsgränser. Och detta folk var särskilt utvalt av Gud och betrott med att få Guds ord, Guds löften om messias. Men de messianska profetiorna har fått sin uppfyllelse i Kristus och i det sanna Gudsfolket, som består av både judar och hednakristna. Detta Gudsfolk har inget fysiskt land, inga fysiska renhets- och strafflagar, inget fysiskt tempel och offertjänst, utan dessa saker var ju skuggbilder av den andliga verkligheten som kom genom Kristus.  


Paulus lyfter i ett sammanhang upp de många fördelarna med att vara född jude, född i det jordiska gudsfolket Israel. Men direkt efter detta så förklarar han vilket det sanna gudsfolket är, det sanna Israel. Han skriver: 


"Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen. Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. Ty ett löftesord var detta: Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son." (Rom 9:1-9).


Jag vet att det råder mycket förvirring kring Bibelns lära om Israel, och det är inte konstigt, eftersom det finns så många som ivrar för den felaktiga synen och sprider den vidare. Men för er som verkligen är intresserade av att fördjupa er i ämnet har jag två böcker att rekommendera, som grundligt behandlar detta ämne. De finns att läsa gratis på nätet:


"Guds folk Israel, och grunden för dess existens" av S. Erlandsson [länk]
"Israels frälsning", av S. Erlandsson [länk]


Edit / Uppdatering: Tidigare var rubriken "Ersättningsteologin är Bibelns lära" och det stod även i texten. Jag har ändrat det nu. Jag trodde att ersättningsteologin var Bibelns lära eftersom den står som motpol till "kristen sionism". Jag har dock nu fått uppfattningen att ersättningsteologin är något annat än jag trodde. Det verkar vara ett ord som mest används av kristna sionister. Kanske åsyftas en verklig extrem position som är antisemitisk. Jag vet inte. Man kan i alla fall inte vara antisemitisk och kristen. Man må tycka vad som helst angående staten Israel, dess agerande, dess politik, eller vad vissa judar gjort genom historien. Antisemitism är dock i strid mot den kristna kärleken. Man riktar hat mot ett folkslag och trasslar in sig i konspirationsteorier. 

En kristen bör inte glömma bort att vi i det nya förbundet är inympade i det äkta olivträdet, och får del av de löften som givits åt Israel. När vi tror på Jesus Kristus som vår frälsare blir vi delaktiga i löftena som gäller för både judar och hedningar. Löftena utesluter inte Israel. Löftena ger oss inte anledning att vara högmodiga mot det jordiska Israel som avfallit och lever i otron. Istället bör vi bedja för dem, önska dem omvändelsen och vara ödmjuka. Paulus skriver kärleksfullt: "Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen." (Rom 9:1-5). Det är bibliskt att ta avstånd både från "kristen sionism" och "ersättningsteologin". Man bör hellre påminna om att vi är inympade och får del av något som från början inte var vårt. En kristen kan inte stå och hålla med antisemiter som tycker att Förintelsen under 30- och 40-talet var bra. Det har jag aldrig gjort. 

Jag har under lång tid debatterat med människor som förnekar förintelsen utifrån sina konspirationsteorier och sitt tunnelseende, men det är inte lätt eftersom de är så fanatiska. En bra bok är Van Pelt's "The Case For Auschwitz" som handlar om de bevis som användes under rättegången David Irwing vs Debora Lipstadt, och som främst berör lägret Auschwitz och dess bruk av gaskamrar. Man kan inte vara förintelseförnekare och samtidigt inte vara konspiratorisk. Orsaken är att det finns hundratals ögonvittnen i lägret som dag ut och dag in såg tåg anlände, människor skiljas åt under "selektionen", då de arbetsföra skiljdes från sin familj. Ögonvittnena såg barn, mammor ,äldre och sjuka vandra bort mot området där Krematorium II och III låg. Efter det sågs de aldrig mer. Där slutar också tågrälsen. Massor av människor försvann. Människor förlorade sina släktingar. Man måste tro på en rasistisk/antisemitisk konspiration (att alla vittnen ljuger för att de är judar) för att komma undan ett sådant massivt bevis av folkmordet på judarna i lägret Auschwitz. 

Som kristen bör man hålla isär religion och politik. Man kan ha vilka åsikter man vill om politik, även politiken i andra länder, som kristen. Man behöver inte vara överens om allt. Israel är inte utestängda ifrån löftena. De är dock förhärdade. Ungefär som den kristna kyrkan på vissa håll har förhärdat sig mot Guds ord och evangelium (framför allt den romersk katolska kyrkan). Löftena gäller också dem. Men de måste tro på dem och sluta förfölja sin Frälsare.

"En del förkunnare protesterar mot att Gamla testamentets löften tilllämpas på nya förbundets gudsfolk. De kallar det för en obiblisk ”ersättningsteologi”. Men här föreligger ett missförstånd. Enligt Bibeln finns det bara ett äkta gudsfolk, de troende, och en enda väg till Guds rike, till gemenskapen med Gud, den genom Herrens ställföreträdande frälsningsgärning. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger Jesus Kristus. De kristna har inte ersatt Israel. Tillsammans med alla troende judar utgör de det sanna Israel. De är inympade i samma träd. Det äkta olivträdet har inte ersatts." (Israel som Guds tjänare. Seth Erlandsson. Småskrift. Biblicum 2012/1).

/Shadow