Ingen kommer till Fadern utom genom Sonen

"'Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.' (Joh 14:6).

För att lära känna Gud skall du först söka lära känna Honom, som föddes av jungfru Maria i Betlehem. Om du vill gå i motsatt riktning och först lära känna Gud i hans höga majestät, världens konung som i avgrundselden brände upp Sodom och Gomorra, så kommer du snart att bryta nacken och bli nedstörtad från himlen som Satan en gång. Man skall inte börja bygga ett hus uppifrån. Man måste lägga grunden först och börja bygget nedifrån och låta Gud göra vad han gör. Säg så: 'Jag vill inte lära känna honom innan jag fått lära känna Sonen'. När du sedan fått möta honom i hans mänskliga natur, då kan du tro att Han som föddes av en jungfru också är född av Gud i evighet. Då skall du också kunna vara trygg under den människoblivna Gudens beskydd."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Guds ord ger dig styrka och tröst

"'Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.' (Rom 15:4).

Jag ber att du inte kastar bort de himmelska löftena. Psaltaren och evangelierna är fulla av tröstord, som dessa: `Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig' och `Var vid gott mod, jag har övervunnit världen'. Det här är ju ett starkt ord. Det säger att Kristus är världens besegrare. Men varför är vi då rädda för den besegrade världen alldeles som om den var den starkaste? Ett sådant ord som det sistnämnda skulle man på sina bara knän gå och hämta från Rom eller Jerusalem om det gällde. Men därför att vi redan äger så många sådana ord bryr vi oss inte om dem. Det är mycket illa. Jag vet nog att allt detta beror på att vi är svaga i tron. Men låt oss då bedja med Aposteln: `Herre föröka vår tro'."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Lag och Evangelium

"'Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.' (Joh 1:17).

När du känner ånger i ditt samvete säger lagen: 'Se detta är befallt, men du har inte gjort det, därför måste du straffas'. Då måste du i din kamp och dödsångest bemanna dig med en stark tro. Men den kan du träda fram inför lagens ögon och du kan med gott mod säga: 'Kära lag,är du allena Guds Ord? Har löftena tagit slut? Har Guds barmhärtighet upphört?' 

När lagen anklagar mig för att jag är en syndare och att alla mina skulder står upptecknade hos Gud, då måste jag erkänna att det är sant. Men slutsatsen 'därför är du fördömd' får jag inte godkänna. I
stället måste jag kringgärda mig med tron och säga: Enligt lagen är jag verkligen en fattig, syndig människa. Men jag vädjar från lagen till evangelium. Ty Gud har ju också givit ett annat ord än lagen och detta ord heter evangelium. Det skänker av nåd, syndernas förlåtelse, rättfärdighet och liv."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Frid i nöden

"Världslig fred består I att man undanröjer det utvärtes onda som åstadkommer ofreden. När till exempel en fiende belägrar staden, så härskar det ofred. Men när fienderna har dragit sin kos, då härskar åter freden. På samma sätt förhåller det sig med fattigdomen och sjukdomen: så länge de plågar dig känner du dig inte belåten. Men när de åter är förbi och du har blivit av med olyckan, sjukdomen, fattigdomen, så infinner sig åter till det yttre fred och ro. Men den som lider så, blir inte förvandlad. Han förblir lika försagd vare sig olyckan finns där eller inte. Det är bara så att han känner den och den gör honom ängslig när den finns där. 

Men när det gäller den kristna eller andliga friden är det omvänt: Här består den utvärtes olyckan såsom fiender, sjukdom, fattigdom, synd, djävul och död. De släpper inte taget och belägrar dig på alla sidor. Men inombords kan friden, kraften och trösten härska i hjärtat, så att hjärtat inte bryr sig om olyckan utan till och med blir ödmjukare och gladare när denna finns där, än när den inte gör det."

(M. Luther. WA 12. 519:27-520:2).

Dödsångest och frid

"'Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.' (Ps 23:4).

I denna vers undervisas vi om med vad hjärta, håg och tankar man skall våga sig in i döden, nämligen så, att man inte tänker på något annat än på vår Herre Kristus. Ty så lyder versen: 'Du är med mig'. Det betyder: 'På dig tänker jag och gör allt i tro och tillit till dig och grubblar inte på något annat; ty i döden är mörker och djup, och jag ser inte, varthän och varigenom jag måste gå'. Men de, som i dödskampen inte behåller Kristus i sitt hjärta, utan endast tänker på att de ej må komma i kval utan i himmelen, de ligger med öppna ögon och hjärtan och önskar, att det skall ljusna för dem och att de skall få skåda den plats, till vilken de skall gå. Men då måste de känna hemsk ångest, ty boningen, till vilken de skall gå, kan inte alls ses av dem, utan på alla sidor synes omkring dem endast skräckfyllt mörker och ovisshet. Men väl dem, som då sluter sina ögon helt och inte begär att få skåda platsen, dit de skall fara, utan med fullt förtroende och med sina tankar riktade på Kristus vågar sig mitt in i dödens mörker, ty de skall dö i Herren.

Därför har också Kristus själv på korset inte sagt - vilket är ett exempel för oss - 'Fader, vart skall jag gå? Var skall min ande vara? Vilken plats skall upptaga honom?' Utan han tiger med allt sådant, går mitt in i dödens mörker och säger: 'Fader, i dina händer befaller jag min ande'".

(M. Luther. Ur "Gudsfruktan och gudsförtröstan, korta betraktelser av Luther på årets söndagar", min kursiv).

Herren är mitt beskydd

"Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor. (1 Mos 15:1).

Var stilla, mitt arma och trossvaga hjärta. Varför är du så orolig i mig? Är inte Herren mitt beskydd? Mina synder kan inte fördöma mig och mina fiender skall inte få överhand över mig. Frestelserna skall inte besegra mig och bedrövelserna inte uppsluka mig. Är inte Herren mitt beskydd? Vem skall kunna skilja mig från hans kärlek? Varför sörjer jag och varför klagar mitt hjärta så ofta? Är inte Herren min stora lön? Förlåt, Herre Jesus. Ingenting är så som din salighet, din kärlek, din frid och din vila. Snart ser jag dig och då ger du mig livets krona. Då är all min sorg och smärta för evigt glömd!"

(Andakt från "Se på Jesus; Dagliga tankar och suckar vid nådastolen", N. Giwerholdt).

Jesus är densamme

Jesus drar upp den sjunkande Petrus ur vattnet.

Jesus Kristus är densamme, i går och i dag och i evighet. (Hebr 13:8).
Så är det då endast i mitt arma hjärta, som det ideligen växlar och förändras. Känslorna, föreställningarna och erfarenheterna skiftar. Men Herren är densamme! Samme Fader som aldrig tröttnar på att förlåta. Samme överstepräst som inte blir trött på att försvara oss. Samme broder som inte tröttnar att älska oss. Det är alltså endast mitt hjärta, som ibland är kallt och ibland varmt. Ditt hjärta, Herre, har alltid rum för mig. Du är med en evig kärlek bunden vid fattiga syndare. Låt mig alltid vila stilla hos dig, min Frälsare, du som är, som var och som förblir.

(Andakt från "Se på Jesus; Dagliga tankar och suckar vid nådastolen", N. Giwerholdt).

Psaltaren 23

Anfäktelser och tvivel (ljudfil)

Länk till ett mycket bra föredrag från Lutherska Bekännelsekyrkans ljudarkiv:

"Hur skall jag övervinna anfäktelser & tvivel" (mp3)

Föredraget behandlar olika typer av anfäktelser och tvivel, i synnerhet tanken att Gud inte skulle vilja eller kunna förlåta dig. Mycket bra och uppbyggligt föredrag.

"Anguish", digitalt konstverk av OneiromancerNJV.

/Göran

Allt är skapat genom Frälsaren Kristus

Tänk, Jesus från Nasaret, Guds Son, (som kallades "timmermannens son" av de som inte trodde Honom), är upphovet till allting du ser omkring dig, allting som finns på jorden och i universum. Det är en oerhörd biblisk sanning! Allting som finns - både synligt och osynligt - är skapat genom Honom, alla osynliga änglar, furstar och makter, alla människor, insekter, djur, växter, hav och berg, planeter, solar och galaxer.

Allt som finns och som någonsin har funnits i skapelsen har sitt ursprung i Honom och har sin fortsatta existens genom Honom. Han bär allt som finns i skapelsen, och utan Honom kan inget i skapelsen existera eller ha liv. 

Skapelsen är bundet till naturlagarna, och allt som finns i skapelsen begränsas till tid och rum (längd, bredd, djup). Tidigare beskrevs universum såsom bestående av materia inom tid och rum. Efter Einsteins formulering av relativitetsteorin sammanslogs rummet och tiden till en enhet som kallas för rumtid.

Gud är bortom "rumtid". Han är Ande (Joh 4:24), Han är transcendent, evig, upphöjd, såsom i en annan dimension. Han är överallt och skapelsen kan inte rymma honom (1 Kung 8:27). Denne Gud, som är helt oberoende av skapelsen, är upphovet till allting du ser omkring dig och allt osynligt.


Den naturalistiska världsbilden och Skaparen

Människor som inte tror på Gud intalar sig att allting som finns i universum har kommit till av sig själv, utan design, plan, vilja eller initiativ. De förnekar Gud och förnekar den naturliga gudskunskapen vi får genom Ordet, skapelsen och samvetet (Ps 19:2; Rom 1:19-21; Rom 2:15).

De tror att skapelsen så att säga "skapar sig själv" och att universum på något sätt uppstod ur ingenting - vilket är en absurd tanke. Det strider mot allt förnuft.

Allting i skapelsen föds och dör, och ingenting finns utan något upphov eller orsak. Allså måste hela skapelsen och det första i skapelsen också komma från något eller någon, och det som finns i skapelsen skapar inte sig själv genom någon slags inbyggd automatik.

"Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt." (Heb 11:3).

De som förnekar att det finns en Skapare kallas i Bibeln för dårar (Ps 14:1). Gud har ju genom sina skapade verk vittnat om att han finns, ja uppenbarat det man kan veta om Gud också för de som inte tror på Honom (Rom 1:19). Ateismen är alltså ingen neutral ståndpunkt eller livsåskådning. Det är ett aktivt undertryckande av sanningen (Rom 1:18). Det är ett uttryck för hjärtats fientliga inställning till den gode helige Guden, och det visar att synd, otro, villfarelse, okunskap eller förnekelse råder i hjärtat.


Skapelsen genom Sonen

Enligt de heliga skrifterna som vi har samlade i Bibeln finns det en evig Gud, som är oberoende av tid och rum. Han varkens föds eller dör. Denne evige Gud har skapat allt som finns inom tid och rum i kraften av sitt allsmakts skaparord, och detta Ord är Gud själv, dvs Guds Son, som också kallas för Ordet. Det står skrivet:

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till." (Joh 1:1-3)

"Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte." (Joh 1:10).

"han har nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen." (Heb 1:2).

"Skriv till församlingens ängel i Laodicea: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse..." (Upp 3:14)

Man skall alltså inte föreställa sig att endast Gud Fadern är skaparen och Guds son är bara Frälsaren och har inget med vårt ursprung att göra. Nej, allting som finns kommer från Gud Fadern och genom Sonen.

"så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är" (1 Kor 8:6).

Sonen är din Frälsare

När du alltså hör att Jesus led och dog på korset för alla syndare och sedan uppstod på den tredje dagen, så minns att det är den evige Guds Son, som aldrig har skapats själv, utan är till av evighet. Han blev människa för att stå under våra förhållanden, under Guds lag, och han dömdes som vore han en syndare. Han var inte människa från begynnelsen, men antog människonatur vid en bestämd historisk tidpunkt, för att bli vår broder och Frälsare. Denne som dömdes och spikades på ett kors är alltså själv Gud, och har därför ingen synd i sig och har makt att bära alla människors synd och ge oss barnaskapet hos Gud.

"Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: 'Abba! Fader!' Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud." (Gal 4:4-7). 

En sådan underbar uppenbarelse av Skaparen, Domaren och Frälsaren Gud finns inte i något annat trossystem eller religion. Endast den kristna tron förmedlar denna oerhörda kunskap om Guds helighet, dom, rättfärdighet, godhet, kärlek och barmhärtighet. Den kristna tron som uppenbaras i de heliga skrifterna är helt unik.

För de som förkastar den kristna tron är det anstötligt att den helige Guds Son hänger halvnaken, torterad och fastspikad på ett kors, under det att både hedningar och religiösa människor hånar honom och förkastar honom (1 Kor 1). De tycker att det är hädiskt och omöjligt att Gud skulle kunna bli lik oss, besöka syndares hem, låta sig begränsas av tid och rum, bota sjuka, hjälpa människor, bli trött, gråta, vredgas, förkastas, torteras och avrättas. De tror inte att Gud har makt att göra detta. De underskattar Guds makt och underskattar därför sin egen försvarsadvokat i himlens domstol. 

De ser inte vilken oerhörd tröst denna Guds uppenbarade sanning är för våra samveten. Men den som förstår att han är en syndare, den som inte har något gott att uppvisa inför Gud och berömma sig av, för den som plågas av syndamedvetenhet och önskar frid med Gud, så är budskapet om korset en ovärderlig skatt. Det finns en oerhörd tröst i att höra att nådens och förlåtelsens portar är vidöppna hos Gud, att synden är försonad redan innan vi bad om det eller sökte det, att Gud själv har uppsökt och befriat oss, för att vara hjärtats och samvetets ende Gud.


Ånger

Den som vill försvara sin synd och bli kvar i den bör förskräckas inför Guds helighet och stränghet. Lagen vittnar ju emot en sådan människa. I Jesu kors ser vi att Gud inte ser mellan fingrarna när det gäller synden, utan är så god, helig, upphöjd över syndare, att han inte står ut med den onda utan bestraffar synden. Gud gör ju inte heller skillnad på synd såsom människor gör. I världen tänker man sig att endast riktigt grova förbrytelser, såsom mord, tyranni och övergrepp, är brottsliga och förkastliga saker. Men Bibeln tränger beskriver synden mer ingående. Att t.ex. hata eller förtala sin broder, att stjäla eller vara girig är lika brottsligt inför Gud som att leva i otukt, homosexualitet eller fylleri, och det är helt ovärdig det kristna livet eftersom det är ett uttryck för upprorisk köttslighet och oandlighet. "Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. " (1 Kor 5:11).  Sådana synder gör att vi inte kan ärva Guds rike. Det står ju:

"Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike." (1 Kor 6:9-10).

"Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig." (1 Joh 3:15).

Den som har obekänd synd i sitt hjärta bör alltså inte gå omkring och bära på den, fortsätta med den eller försvara den, utan veta att Guds vrede riktar sig mot syndare. Bekänn därför synden inför Gud!


Nåd

I Jesu kors ser vi att Guds kärlek är utgjuten utan gräns, så att var och en som önskar frid med Gud och bli kvitt sin synd, fritt kan ösa ur nådens källor. Hos Gud finns fri och full förlåtelse. Den förlåtelsen finns i Jesu kors, i hans lidande, död och uppståndelse. Bekänn därför din synd inför Gud och tro att han hör din bön och förlåter dig för Jesus, Guds Sons, skull. Han har ju dött för dig, och med Honom är du förenad genom tron och i dopet (Rom 6). Han som förlät både David och Petrus när de ångrade sin synd, han skall också förlåta dig, när du ångrar dig och återvänder till Guds nåd och kärlek i Kristus.

"Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." (1 Joh 1:9).

Om du plågas av din synd så låt dig tröstas och upprättas av Gud Ord. Tro på Guds löfte om nåd och förlåtelse. Det står ju att Sonen - genom vilket allting är skapat - har tagit din synd på sig själv.

"Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden." (Heb 1:3).

"Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom" (Kol 1:15).

/Göran

Frälsningens tidpunkt och goda gärningar

En villfarelse som är rätt vanlig i vissa kristna kretsar är att fokus på människans frälsning förflyttas från Jesu ställföreträdande lidande, död och uppståndelse till det subjektiva/personliga mottagandet av frälsningens budskap vid en given tidpunkt. Inom den här rörelsen betonar man starkt en frälsningsupplevelse, en given tidpuntk i det egna livet då man blev kristen, på bekostnad av att den objektiva och universella frälsningen får träda åt sidan.

Sådana kristna kan säga saker som "Jag blev frälst för 10 år sedan", eller "Jag blev frälst den 10 januari 1992", eller "Har du blivit frälst?", "När blev du frälst?"

Det felaktiga med detta är att frälsningens egentliga tidpunkt och orsak, vilket är Jesu liv och verk, som så tydligt beskrivs i de heliga skrifterna, får träda åt sidan och det väsentliga blir istället en upplevelse, en tidpunkt när man tog emot frälsningen.

Det här stämmer inte med hur Bibeln beskriver frälsningens tidpunkt. Om man läser igenom Gamla eller Nya testamentet noggrant finner man inte den här typen av betoning. Däremot finns det, från de första löftena om Frälsarens ankomst, till och med de slutliga beskrivningarna av hans frälsningsverk och fortsatta verk genom kyrkan, otaliga exempel på att frälsningens tidpunkt hör ihop med Guds historiska verk, vad Gud har gjort för oss genom att sända sin egen Son i döden i vårt ställe. Detta är den objektiva frälsningen.

Den subjektiva sidan av saken är dock lika viktig som den objektiva sidan av frälsningen, hur sekundär den än är. För den som inte personligen tar emot och förtröstar på Guds frälsning, och förblir i den resten av livet, har Guds kärlek i Kristus inte nått sitt mål.

Bibeln beskriver både Jesu objektiva frälsningsverk, och uppmaningar till oss att personligen ta emot det och förbli i det. Vidare beskrivs det kristna livet, hur en kristen skall leva, och vilka frukter tron bär hos en troende. Skriften förmanar vidare frukterna av köttslighet och oandlighet.

Skriften beskriver Guds färdiga frälsningsverk genom Sonen och hur en kristen skall ta emot. förbli i det och svara på det. Skriften talar mycket litet om tidpunkten för mottagandet av frälsningens budskap.

Alla som vet med sig att de haft en frälsningsupplevelse, en tidpunkt i livet då de tog emot frälsningens budskap, bör fråga sig om de också förblir i tron. Mycket av det som är skrivet i Nya Testamentet står där för att uppmuntra den nya människan att förbli i tron. Det är inte nog att ta emot budskapet en gång i tiden. Det är ju möjligt att man faktiskt rätt har tagit emot budskapet en gång i tiden men sedan avfallit.

För att vi inte skall avfalla har Gud givit oss sitt Ord och sin Ande.

Skriftens budskap är ytterst att Gud har förklarat oss förlåtna, såsom i en domstol. Ingenting kan lägga till eller dra ifrån något till frälsningen. Som en respons på detta glada buskap bär en kristen människa god frukt, gör goda gärningar, älskar  Gud och sin nästa, om än så ofullkomligt. Motivet är åtminstone det rätta och giltiga, hos dem som förtröstar på en historiskt förankrad universell frälsning som Gud utfört en gång för alla genom att ta synden på sig själv i vårt ställe. Det naturliga för den som hör detta är att respondera på Guds kärlek, älska Gud och sin nästa, följa och lyda Gud och älska hans ankomst. En kristen är dock inte endast en ny människa genom tron, utan också full av synd och brist, och behöver därför daglig ovändelse och tröst.

Inget av detta är möjligt utan den helige Andes verk i människans hjärta. Frälsningen är uteslutande ett verk av Gud, från början till slut. Från löfte och utförande till mottagande, helgelse och fram till skådandet då Frälsaren kommer tillbaka för att döma världen och frälsa de som väntar på honom.

När alltså någon säger "Jag blev frälst för 10 år sedan" bör man glädja sig och tala om trons innehåll, för det kan ju vara en människa som tagit emot det frälsande budskapet i hjärtat, men man bör också peka på att det är viktigt och avgörande att vi förblir i tron till änden, samt hänvisa till att allt detta hör ihop med Guds verk och handlande. Det är möjligt att avfalla, bli köttslig och somna in i oandlighet. Människan kan inte skapa tron, men hjärtats aktivitet kan leda henne bort från tron. Sådant måste en kristen akta sig för och varna andra för.

Vidare tror jag att man kan ha felaktig uppfattning om var man bör ha fokus vad gäller frälsningens tidpunkt, men ändå ha en sann frälsande tro. Det jag skriver är inte för att ifråga sätta någon eller någras frälsande tro. Jag skriver för att uppmuntra till ett förblivande i tron. Bibeln talar om Guds färdiga gärningar som vi skall ta emot, dvs Jesu död och uppståndelse i vårt ställe. Den talar också om hur vi skall leva som troende. Bibeln talar väldigt lite om upplevelser, personlig tidpuntk för omvändelse, känslor vid omvändelsen osv. Ändå finns det grupper av kristna som tycks lägga den avgörande betoningen på just dessa saker. Det finns kyrkohistoriska orsaker till att dessa läror. Men Skriften lägger betoningen på Guds färdiga frälsning och uppmuntrar oss att personligen ta emot och förtrösta på detta budskap. Som en frukt av tron vill en kristen vidare göra goda gärningar, och lär sig genom Guds ord vilka dessa gärningar är, och om inte hjärtat står emot den helige Andes verkan, så utför en kristen sådana goda gärningar. 

På ett liknande sätt så kom löftet till Abraham före lagen (se Galaterbrevet). På ett likande sätt kom också Guds räddning från slaveriet i Egypten, INNAN lagen gavs. Gud ville inte att Israel skulle hålla lagen av egen kraft. Gud ville att Israels folk skulle förtrösta på Gud och genom lagen förskräckas, förödmjukas och lära sig vilka gärningar som behagar Gud. Israel borde ha förtröstat på den ende sanne Guden som med så mäktig kraft hade räddat dem från slaveriet. Gud vill stå i centrum i hjärtat.  Gud vill vara hjärtats Gud. Tron måste vara personlig. Tron är alltså inte endast en intellektuell formulering. Tron är inte heller endast känslor i hjärtat. Tron håller fast vid och förtröstar på vad Gud har gjort för oss en gång för alla.

Den som har tron drivs av den helige Ande, älskar Gud och sin nästa och bär frukt. När synden känns i hjärtat kan vi ha orsak att bekänna vår synd inför Gud och ta emot förlåtelsen har ger. Vi bör även bekänna synd i allmänhet, även sådana synder vi inte känner till (såsom David gjorde) eftersom det mänskliga hjärtat är ont och syndigt av naturen. Den som rannsaker sig själv måste ju finna att det inte finns någon ände på den egna synden. Den som rannsakar skrifterna finner att Guds nåd övertäckte och tog bort allt synd. Gud ser oss som om vi vore lika fria från synd som Jesus var. Gud såg Jesus som om han vore helt iklädd våra synder. Därför älskar en kristen Gud och tillväxer i tron varje dag, lyder och tjänar Gud och sin nästa av rätta motiv, även om dagarna och livet än vore överhopat av synd och brist. Från denna grund flödar all sann helgelse, och den behagar den ende sanne Guden, som inte tillräknar synd och som verkar helgelse i de troende genom den helige Andes verk.

"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud." (2 Kor 5:17-21).

"Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem." (Ef 2:8-10).

"Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra." (Joh 15:5).

 /Göran

Att döma sig själv

"Mig gör det ingenting att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv." (1 Kor 4:3).

Lägg noga märke till vad Paulus säger här. Domen över människor ligger inte i vår hand. Det är synd att intala sig att vi skall utföra Guds domar över människors hjärtan och handlingar.

När det gäller dömande så fnins det två diken som måste undvikas. Det ena diket är sådana som tror att Guds ord inte skall döma oss, så att kyrkan inte måste lyda Guds bud och undervisa i enlighet med Skirften, eller över huvud taget förmana någon. Sådana människor kan hänvisa till att Jesus har sagt "Döm inte, och ni skall inte bli dömda." (Luk 6:37).. De använder detta bibelord som ett verktyg för en slags laglöshet. De tänker att man inte skall säga till när människor felar, syndar eller försvarar synd. Detta är ett grovt fel och ett missbruk av Guds ord. Ja, det är förnekelse av Guds ords betydelse, och i slutändan ett motarbetande mot den helige Ande som genom Guds ord leder och uppbygger kyrkan, Kristi kropp.

Sådana människor glömmer att Jesus har sagt. "Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom" (Joh 7:24). De glömmer att aposteln Paulus i nästan alla sina brev korrigerar och förmanar Guds folk i alla tider. De har fel och tror att Gud vill ha en slags laglöshet där ingen får ha någon åsikt om vad som är synd, falsk lära eller ogudaktighet. De hindrar människor att få en rätt ånger över synden, ett övergivande av synden och ett liv i helgelse. De använder Guds ord MOT Guds ord.

Det andra diket är de människor som förvisso har förstått att förmaning skall ske genom Guds ord, men i sina hjärtan fäller domar över andra människor. Sådana människor lyssnar inte till Jesu ord när han säger:
"Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna." (Luk 6:37) . De sätter sig på ett domarsäte över andras hjärtan och lever inte i kärlek till människor. De har en fördömande inställning och ser inte på sina medmänniskor med kärlek. De förstår inte giltigheten i Paulus förmaning: "Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud." (1 Kor 4:5).

Paulus är mycket tydlig angående detta. Han säger att han själv inte dömer andra människor. Han visar att domarsätet tillhör Gud. Likaså skriver aposteln Petrus om vår älskade Frälsare::"När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist." (1 Pet 2:23).

Kristna människor måste lyda Guds ord, och vill göra det för Frälsarens skull. Domen tillhör Gud. Ingen människa skall ha en fördömande intställning mot sina människor. Att ha det är att sätta sig på ett domarsäte som tillhör Gud och som skall döma rättvist när tiden är inne. Samtidigt visar Guds ord att synd i församling och bland kristna medmänniskor skall förmanas i kärlek. Falsk lära skall förmanas. Falsk lära för människor bort från Guds ord, Guds nåd i Kristus, försoningen i hans död och uppståndelse, och till ett liv i oklarhet, vilsenhet, ogudaktighet och laglöshet. Läran och livet skall förmanas utifrån Guds ord.

Paulus säger samtidigt att han varken dömer sig själv eller andra. Här avses hjärtat dom. Den tillhör alltid Gud och är inte överlämnad åt någon kristen eller någon församling. Den som dömer andra människor dömer sig själv och det anstår inte en Guds tjänare, ett Guds barn.

Paulus säger att han förvisso inte har någon synd i sitt leverne, men att han därmed inte dömer sig själv. Han friar inte heller sig själv. Han ser att Gud har dömt synden genom Jesu ställföreträdande offer i vårt ställe. Han vet att Guds Son en dag skall komma tillbaka och döma hela världen. Gud må döma människors hjärtan. Gud dömer rättvist. Ett Guds barn skall hålla sig till Guds frikännande dom i Jesus Kristus, Guds kärlek och förlåtelse. Ett Guds barn har synder enligt lagens rättvisa bok. Ett Guds barn är också skriven i Livet Bok och skall, som Jakob skriver, dömas efter frihetens lag (Jak 2:12).

"Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen." (Jak 2:8-13).

Den gamla syndanaturen frestas åt olika håll, såsom t.ex. laglöshet eller högmod. Fariseismen och legalismen är lika nära en människa som laglösheten och ogudaktigheten. En legalistisk människa sätter sig på ett domarsäte som tillhör Gud och dömer andra människor, medan ett gudfruktigt Guds barn överlämnar allt åt den som dömer rättvist. Ett sådant Guds barn låter Guds ord döma och förmana i församlingen, i kärlek och med omsorg. En sådan omsorg hade Jesus apostel Paulus. Han ivrade för församlingen, led och slet, förföljdes, förmanade, älskade, förde de vilsnegångna rätt, drev ut dem som är onda, styrkte dem som är svaga. Han överlämnade domen över hjärtan åt Gud, och förmanade Guds folk åtifrån Skriften och Guds Ande.

Vilken förebild är inte Paulus!

Det är trösterikt för Guds barn att de inte behöver döma sig själva. De vill låta sig förmanas utifrån Guds ord och kommer då att känna ånger och bedrövelse över synden och ett stort behov av förlåtelse och nåd, och då vänder de sig till sin Frälsare som har öppna armar för dem och för deras talan som en advokat i himlen. Då kan de, vissa om att Gud har frikänt dem och försonat deras synd, bortse från hjärtats domar, känslor och tankar som baseras på lagens stränga dom. De vet genom tron att deras Frälsare och Gud älskar dem för Jesu Kristi skull. Som det står skrivet:

"Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta, vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Mina älskade, om hjärtat inte anklagar oss är vi frimodiga inför Gud, och vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller fast vid hans budskap förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss." (1 Joh 3:18-24).

Islam och andra religioner

Finns det något enkelt sätt att svara dem som säger: Varför just tro på Jesus och Bibeln? Varför skulle inte Muhammad och Koranen kunna vara sanningen?

Inom den nya vågen av ateism är det mycket vanligt att man smädar den kristna tron och framställer den som en av många likvärdiga alternativ. Richard Dawkins och andra ateister kan säga ungefär: Varför skulle jag tro på Jesus - det är som att tro på jultomen? Eller: Eftersom den kristna tron inte kan bevisas bör den betraktas som lika osannolik som t.ex. tron på Allah, Zeus, Krishna eller Det flygande spagettimonstret. (Förklaring från Wikipedia: "engelska Flying Spaghetti Monster, FSM, är gudomen i en satirisk religion. Den skapades av Bobby Henderson år 2005 i protest mot utbildningsstyrelsen i Kansas och dess beslut att intelligent design skall läras ut som ett vetenskapligt alternativ till evolution i delstatens skolor, ett beslut som sedan upphävdes. Det flygande spaghettimonstret har sedan blivit ett internetfenomen."

Sådana ateister framställer i sin ogudaktighet och gudsfrånvändhet den kristna tron som bara ett av många alternativ. Men det är inte konstigt att det blir så. Det handlar inte bara om ett smädande trots bättre vetande. Det kan mycket väl vara så att förnekelsen av Gud, och motståndet mot Guds vittnesbörd om sig själv i våra samveten, i skapelsen, historien och Skriften, har gjort att hjärtat har blivit så förvänt att en avgud synes ha samma värde som den sanne Guden. Guds ord beskriver klart och tydligt att konsekvensen av att medvetet stå emot Guds vittnesbörd om sig själv leder till att människan utlämnas till sin egen vantro och falska religioner. I Romarbrevet beskriver aposteln Paulus detta avfall med följande ord:

"Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen." (Rom 1:18-25).

Vidare framställs att människan sedan utlämnas åt onaturliga begär och sexuell omoral, perversioner i form av homosexualitet (Rom 1:26-28). Det finns alltså i Bibeln en koppling mellan att avfalla i från den sanna Gudskunskapen och att hamna sexuell omoral. De två står inte sällan tillsammans. I uppenbarelseboken t.ex. varnas det mycket för både sexuell omoral (otukt) och avgudadyrkan. Man bör alltså inte bli förvånad över att ett folk som tidigare kände till Gud och som sedan avfaller ifrån Gud, börjar acceptera eller uppmuntra till sexuell omoral. Det är ju precis så saken beskrivs i Guds ord!

Man bör inte heller bli förvånad över att ateister inte gör någon åtskillnad mellan den kristna Guden och andra religioner, utan gärna på ett hånfullt sätt jämför dem som likvärdiga alternativ. Men finns det något sakligt sätt att svara dem som hävdar att man lika gärna kan tro att Muhammad hade rätt, eller svara dem som av olika anledningar hamnar i tvivel i sina hjärtan?

För det första så skall sägas att lika länge som det har funnits sanna profeter från Gud så har det funnits falska profeter och falska läror. Redan vid syndafallet valde den första människan falska läror framför Guds ord ("Ni skall visst inte dö", "Skulle då Gud ha sagt att ni inte skall äta av trädet?", "Ni skall bli som Gud!"). Utifrån Bibeln vet vi också att de onda andarna

• kan skapa falska religioner (1 Kor 10:20).
• kan skapa falska läror (1 Tim 4:1).
• genom människor kan ljuga om Gud och det Gud har uppenbarat i sitt Ord (1 Tim 4:1).
• hos människor skapa högmod som leder till att de anser att de är något mer än de är (1 Mos 3:5; Jak 3:14-15)
• förleder människor till spådom och falska religioner (Apg 16:16)
• vet om att det finns en Gud (Jak 2:19)
• vet om att det finns en domedag (Matt 8:29).
• framställer sig själva och sina sändebud som tjänare åt gudsfruktan (2 Kor 11:13-15).
• hatar och strider mot Evangelium, dvs budskapet om att Guds Son har kommit och frälst oss fallna människor, och försöker förhindra honom och hans frälsningsverk (Matt 16:21-23; Ef 6:10-18).
• kan framställa nya bud och regler som tilltalar vår syndiga natur, och som får människan att tro att hon kan medverka till sin frälsning på olika sätt (Gal 1:8-9; Kol 2:16-23).

Det är alltså inte konstigt om en religion som söker konkurrera med den kristna tron om människors själar uppfyller ovanstående. Det är också precis det Islam gör.

Under Jesus och apostlarnas tid så var det vanligt att hedningarna tillbad olika avgudar och att dessa beskrevs i stor mångfald och med stor kreativitet. Det vore svårt för Satan och demonerna att idag t.ex. sprida ut någon motsvarighet till de antika religionerna, såsom de babyloniska, skandinaviska, grekiska eller romerska gudasagorna. Det vore svårt att driva igenom att en uppsjö av gudar är den sanna religionen och att det är fel att tro på en enda Gud. Den kunskapen har ju redan gått ut i västvärlden. Vad gäller områden där den kristna tron inte haft så stor framgång ännu skulle ju ett område med månggudadyrkare rätt snart kunna bli omvänt till tron på en enda Gud.

Ett effektivt alternativ till den kristna tron måste alltså vara en religion som går ut på att det finns en enda Gud, men som samtidigt förnekar att Jesus är Guds Son och världens Frälsare. Det gör både judendomen och Islam. Det är dock inte lika effektivt med att sprida judendomen pga att den ligger så nära den kristna tron och har samma heliga skrifter, att den som kommit till tro på den judiska tron skulle kunna omvändas till den kristna tron vid en insikt om att den utlovade Messias har kommit. Ett hinder är också att judarna varit marginaliserade och förföljda överallt.

Det är alltså inte särskilt konstigt att Islam dyker upp i historien. Den är ett helt rimligt "schackdrag" i världshistorien. I Islam lyfter man fram sådant som människan förstår av naturen, t.ex. att det finns en Gud, en Skapare, och att det finns en domedag, och vissa saker från Guds bud, såsom att familjen är viktigt, att man inte skall begå äktenskapsbrott och stjäla. Den är också till stora delar en slags "copycat religion", som hämtar stora delar av sitt innehåll från Bibeln men samtidigt förnekar själva kärnan i Gamla och Nya testamentet. I detta finns en motsägelse i Koranen, för Muhammed talar stundom om att judarna och de kristna skall hålla sig till sina heliga skrifter, samtidigt som han undervisar i strid mot dessa på flera avgörande punkter.

För alla som kommit till tro på Jesus som sin Frälare, dvs den som "Smakat och fått se att Herren är god" (Ps 34:39; 1 Pet 2:3) framstår Islam inte ens som ett trovärdigt alternativ. Genom tron får en syndare skåda in i Guds godhet, kärlek, helighet, omsorg och frälsning. Endast den kristna tron framställer också Gud som 100 % helig och samtidigt 100 % kärlek. Inom Islam kan en människa komma till paradiset för att Gud förlåter synden, utan att visa på vilken grund Gud förlåter synden. Det är som om Gud skulle säga "Jag väljer att inte döma den och den människan", eller "Jag väljer att inte döma den och den människan för att han eller hon lyder ett antal regler". Detta är att göra avkall på Guds absoluta helighet. Bibeln framställer däremot en Gud som är så helig att han inte tål synden eller kan avstå från en rättvis dom. Syndare kan inte slippa undan genom att delvis göra rätt, och delvis fel, och det är en Gud som ser och väger det som finns inuti människan, "i hjärta och njurar", dvs i människans inre, i hennes avsikter och motiv. Finns det hyckleri, inställsamhet, eller en självgodhet i människans agerande så är den goda gärningen inte god i Guds ögon. Därför är ingen människa god, och endast Gud är god (Mark 10:18). Ja, han är så god och kärleksfull att han sände sin egen Son för att frälsa de största av syndare, ja alla människor (Joh 3:16; Mark 16:15). På den grunden försätts människan i en position där goda gärningar utförs utan att söka någon vinning genom dem. Kärleken blir motivet.

Islam är liksom alla andra religioner - alla utom den kristna tron - en lagreligion, dvs en religion som bygger på gärningsrättfärdighet. Alla lagreligioner framställer vägar som människan skall använda sig av för att försöka bli frälst, såsom lydnad, bud, goda gärningar, uppoffringar, offer, regler, föreskrifter, försakelser, ritualer osv. Alla lagreligioner innehåller också en "osäkerhetsfaktor" vad gäller frälsningen. Människan kan enligt lagreligioner inte vara helt säker på sin frälsning. Men den kristna budskapet är att t.o.m den grövsta av syndare kan vara helt och fullt säker på sin frälsning redan här i livet, ja veta att han eller hon äger evigt liv. Det beror på att den kristna tron inte handlar om vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss, för vår frälsnings skull. Muhammed däremot framställer den osäkerhetsfaktor som kännetecknar lagreligioner. Han var inte säker på hur det skulle gå med hans egen själ på domens dag.

Muhammad misslyckades också med att följa upp och förklara sådana centrala saker i det Gamla och Nya testamentet såsom templet och offren. Jesus och hans sändebud apostlarna däremot gör underbara förklaringar av vad templet är och vad offren är, så att de vida överträffar gamla testamentet som har mer förebildande offer och tempel. Muhammad nämner dem knappt. Istället framställer han nya bud och regler som människan skall följa. Det är alltså en tillbakagång till lagens område och en förnekelse av Kristus och hans frälsningsverk genom den utlovade Messias.

Vidare finns många felaktigheter i Koranen. Muhammad trodde t.ex. att Jesu mor Maria var samma person som Moses och Arons syster Mirjam - som levde omkring 1200 år tidigare. Det står på ett par ställen. När detta upptäcktes av någon under Muhammeds livstid och han fick en fråga om det, svarade han något om att fromma kvinnor uppkallades efter fromma personer från historien, och att Maria därför kallades för Arons syster. Det står så i någon Hadith (tradition om Muhammeds liv). Men en sådan tradition om vad människor kallades för finns inte dokumenterad från Jesus och Marias tid eller någonstans i Gamla eller Nya testamentet. Muhammed ger inte heller något skäl till varför Jesus föddes av en jungfru, eller varför Jesus var utan synd. Det finns människor som sökt sig till den kristna tron efter att de först varit muslimer, då de upptäckte att Jesus var född av en jungfru och att han var utan synd: De tänkte att eftersom han var utan synd måste han ju veta mer om frälsningen, och så började de läsa Nya testamentet.

Islam baseras på en enda människas anspråk och undervisning. Den kristna tron baseras på Guds vittnesbörd genom 40 olika författare av olika samhällsstånd och språk, som levde i olika samhällen under en tidsperiod av 1500 år. Deras 66 skrifter pekar tillsammans mot en och samma frälsningsgärning av Guds Son, Jesus Kristus. Vidare förebildas Jesu liv och offer på många olika sätt i Gamla testamentet. Det är en lära som ger all ära åt Gud, visar att Gud är 100 % helig, 100 % kärleksfull, och ger 100 % frälsningsvisshet åt dem som flyr till honom och förtröstar på Guds Son som sin frälsare. Inför Gud kan ingen människa skryta med någonting, vare sig goda gärningar (som är Andens frukter hos den som har frälsande tro), lydnad, efterföljelse eller försakelser. Alltså är den kristna tron en religion som ger äran åt Gud och gör att människan gör goda gärningar av rätta motiv, dvs inte av egennytta (i fruktan för straff, eller för att köpa en plats i paradiset), utan för Guds och andra människors skull. Människan har ju redan frälsningen i Jesu liv och gärning, hans oskyldiga lidande, död och uppståndelse, för vår skull. Hon behöver inte kämpa och skryta, utan kan vända sig till Gud precis sådan hon är. Detta förvandlar människan. Det skänker vidare den helige Ande. Genom tron på Jesus som vår Frälsare behöver vi inte möta domedagen i fruktan och skräck eller med högmod och inställsamhet. Nya testamentet lär istället att vi se fram emot domedagen och säga Marana tha "Vår Herre, kom!" (1 Kor 16:22).

Det kristna trons vittnesbörd i världen hade dock varit större om kyrkan inte ständigt på olika sätt avfallit till gärningsrättfärdighet, falska läror, sammanblandning av stat och kyrka, makt och förtryck osv. Men sådant kommer också från de onda andarna som ställer till oreda och falska läror, som tilltalar syndanaturen hos människor. Ondskan i människan gör att hon kämpar vidare under lagens tunga ok i detta oändliga Sisyfos-arbete som endast tar slut vid Jesu kors och vid den tomma graven, där Guds helighet, rättfärdighet, kärlek, godhet, nåd och frälsning är uppenbarad. "Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror. " (Rom 10:4).

/Göran

Anden och köttet

"Den vitruvianske mannen", Leonardo DaVinci (ca 1492).

Det bibliska evangeliet är något helt unikt. Alla andra religioner som finns är lagiska. De förmedlar på olika sätt att människan skall göra olika saker, ändra på olika saker, uträtta olika saker, producera vissa saker, offra vissa saker, uppvisa vissa saker osv för att behaga Gud. Evangelium lär inte vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss. Evangelium förmedlar en färdig frälsning, inte en möjlighet till frälsning. Men lagen förmedlar inte något färdigt.

Evangelium är ett budskap från Gud, inte människor. Det är ett budskap som ingen människa har tänkt ut eller kan tänka ut. Det är därför det är så viktigt att lyssna till den helige Andes tilltal i Guds ord.

Det som vi människor - i oss själva och av vår natur - kan åtstadkomma eller tänka ut handlar alltid om "lagen", gärningar, prestation, meriter, förmåga, vilja, efterföljelse, lydnad, strävan, uppoffringar, offer, försakelser. Men den helige Ande förkunnar genom Ordet, dopet och nattvarden något som vi inte kan tänka ut, något som är färdigt, något som berövar människan alla hennes meriter och ger all ära åt Gud (jfr Ps 115:1).

Eftersom människan av naturen är lagisk behöver hon höra evangelium ofta, rikligt och väl utlagt. Luther sa att när människan bara hör lagen (vilket hon ju gör även när hon hör en otydlig förkunnelse av evangelium, eller ett förvrängt evangelium) så hänfaller hon bara åt a) högmod och stolthet, eller b) förtvivlan. Antingen blir hjärtat hårt och obotfärdigt och tänker "jag är bra som jag är, jag håller ju lagen, eller jag försöker åtminstone" osv, eller så tänker hon "allt hopp är ute för mig, och för alla, kan man ens vara säker?". I båda fallen ger hon inte Gud äran, erkänner inte syndens allvar, Guds helighet, Guds godhet, Guds allvar, Guds nitälskan, Guds nåd, Guds fria gåva, och hon talar och tänker som om Jesus ljuger i liv, gärning och tal. Hon bryter ytterst mot det första budet, för i hjärtat har hon inte Gud som Gud, utan som avgud har hon istället sin egen föreställning av Gud, eller sin egen förmåga och strävan som avgud. Sådan andlighet är demonisk och saknar Andens frukt ifråga om nitälskan i kärlek, uppriktig omsorg om människor, sanning enligt Guds ord, tålamod med okunniga och förledda människor osv. En sådan andlighet har inte samma sinne som Jesus och apostlarna hade. Det är inte Guds uttryckliga undervisning som ger ett felaktigt och förvrängt evangelium, utan det kommer från människans tankar och känslor och från de onda andemakterna som vill få inträde i kyrkors förkunnelse och i enskilda människors tankar. Jakob skriver om sådant:

"Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid" (Jak 3:13-18).

Paulus predikade både emot de som var stolta och säkra, och mot de som var förtvivlade. Det finns ingen tid när den kristna församlingen bara behöver höra evangelium, och ingen lag. Av sådant uppstår säkerhet och laglöshet. Och det finns ingen tid när den kristna kyrkan behöver komplettera evangelium med lagen, så att evangelium innehåller reservationer av typen "gör detta först". De två måste hållas isär. När de inte hålls isär så blir de säkra - som borde vara förkrossade och bedrövade över sin synd - förhärdade och styrkta i sitt högmod, och de bedrövade och nedslagna blir bortskrämda från Gud och ersätter hjärtats tro på frälsaren Jesus med bilden av Gud som en hjärtlös och hänsynslös tyrann och bödel, som är partisk, och som inte har något evangelium ämnat för hela den avfallna skapelsen. En sådan människa kan inte gå ut och bekänna Jesus för människor. Hon går ut och predikar lagen men använder Jesus namn. Hon samlar inte tillsammans med Jesus utan skingrar och förleder. Hon styrker dem som är fast i villfarelser eftersom Anden genom dem inte för människor till sann bättring av hjärtat.

Den som inte håller isär lag och evangelium har inte Gud som sin Gud och uppskattar inte att Jesus är sann Gud och människa, att han lät sig födas av en jungfru, att han av fri vilja ställde sig under lagen, höll lagen i vårt ställe, gjorde gott mot människor, botade sjuka, förde de vilsefarna rätt med stor kärlek och uthållighet, att han lät sig frestas av djävulen, plågas av människor, utlämnas och anklagas, hånskrattas åt av människor, att han bar Guds vrede över synden och dog för våra synders skull, i vårt ställe, för att sedan få nytt liv igen och uppstå från de döda, så att var och en som tror på honom redan idag har evigt liv, syndernas förlåtelse och barnskap hos Gud.

Men när lagen förkunnas rätt, då vågar den stolte inte längre vara stolt, och den förkrossade blir tacksam över den nåd och förlåtelse som är utlovad och skänkt genom Jesus, då börjar den helige Ande leva genom människan sa att hon kan säga som Paulus: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig." (Gal 2:20).

När jag skriver om detta låter det som en slags intellektuell formel. Men det är mer än en formel. Evangelium skall inte endast röra sig i förnuftet och i våra tankar, i intellektets sfär, utan vara hjärtats innerliga hopp. Gud är en levande Gud, och lika sant som att han - på riktigt - förde Israels folk ut ur Egypten vid en historisk tidpunkt och utförde mäktiga tecken och under inför alla människor, lika sant är det att han har sänt sin Son och genom Honom försonat hela världen med sig själv, som det står i 2 Kor 5:19. För att hjärtat skall kunna ha detta hopp måste givetvis formeln eller förkunnelsen vara rätt. Om lag och evangelium predikas felaktigt kan människan avfalla till stolthet eller förtvivlan. Det är alltså en kunskap, en andlig kunskap, ämnad för hjärtat (människans innersta) som kommer från Gud själv och uppenbaras i de heliga skrifterna av de profeter och apostlar som Frälsaren själv utvalde och som han sände till att förkunna upprättelse, frid med Gud, frälsningsvisshet och ge evigt liv åt bedrövliga, fallna och ogudaktiga människor.

Att äga den rätta tron i hjärtat är att äga det eviga livet. Att äga den rätta trosformuleringen är de dörrar som måste stå öppna för att hjärtat skall kunna ha den frälsande tron. Överallt där evangelium förkunnas, dvs där Jesus, apostlarnas och profeternas ord förkunnas, kan tron finnas. Men där kan det också finnas hycklare, oomvända människor, stolta och förtvivlade människor, människor som avfallit eller förtröstar på andra saker än evangelium, människor som inte ångrar sin synd osv. Den rätta läran är ingen merit som får sitt värde i förhållande till de orätta obibliska lärorna som finns i olika samfund, utan det är nåd från Gud, en tröst för det nedslagna samvetet, en förskräckelse för alla stolta och lagiska människor och medför skyldighet att förkunna för andra i hopp om att kunna leda så många som möjligt ut ur "träldomshuset Egypten" (lagens slaveri) till "ett land som flyter av mjölk och honung". Där växer inga tistlar och där är oket inte tungt. Bildlikt talat. Där finns bara en Gud och inga avgudar, bildlikt talat.

Men vem kan tänka ut något sådant? Det går inte att tänka ut. Det måste uppenbaras av den helige Ande genom Guds Ord. Den som tror detta börjar älskar Gud så som Gud vill bli älskad (dvs inte som en dömd fruktar sin bödel, utan som ett barn älskar sin förälder). Den som tror detta fruktar inte den kommande domen, och älskar dem som håller sig till evangelium och dem som inte håller sig till evangelium. Paulus upphörde inte att älska sitt folk eller önska och söka deras frälsning och omvändelse. Där finns inte anledning till strid, hämnd, avund, stolthet, fruktan, förakt, legalism, människofruktan, laglöshet, likgiltighet, självgodhet, otukt, fylleri, omoral, partibildningar och världslighet. Där finns istället en avsky för sådant och en kärlek till det som behagar Gud. Där börjar de Andens frukter som det står om i Guds ord:

"Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:9-21).

När man läser om Andens frukter och känner "det där saknar ju jag" och blir bedrövad av det, så är det inte ett verk av köttet, utan av Anden. Anden vill ju visa oss där vi brister, för att vi i vårt hopplösa tillstånd skall hålla oss till löftet av frälsning genom Jesus, den frälsning som är en fri gåva, den frälsning som är helt färdig. Blir du bedrövad och förtvivlad, så tänk då på att Jesus ropade "Min Gud Min Gud varför har du övergivit mig" för att ingen människa skall behöva bli övergiven av Gud. Men om du blir stolt och tänker "det där kan jag hålla" eller "jag håller ju allt detta" då rör du dig fortfarande inom lagens område, tänker lagiskt, köttsligt och är inte ärlig inför Gud som ser ditt hjärta. Men den som av Anden blir övertygad om sin synd och flyr till Guds nåd genom Jesus Kristus, vill gärna av fri vilja och utan tvång eller hot bära Andens frukter och kommer att göra det. Att lära något annat vore att säga att Gud inte skänker helgelse, eller att det inte finns en levande Gud som förmår förändra en människa.

Synd finns hos helgon. Den kristna tron går inte ut på att förbättra individen eller kyrkan i hopp om att på så sätt nå en möjlig frälsning. Sådant lär man ju överallt där lagen förkunnas. Den kristna tron handlar om att Gud för Jesus skull, trots ditt förskräckliga och förlorade tillstånd, inte tillräknar den synd som faktiskt finns, och att du därför älskar Gud och gör vad Gud vill. Alltså skall du hålla dig till korset och den tomma graven, när det gäller din frälsning, och som frälst lyder du Gud. Anden driver dig till det.

Den biblisk-lutherska läran om rättfärdiggörelsen

Känner du dagligen av synden och plågas av den?

Oroar du dig för hur det skulle gå för dig om Jesus kom tillbaka idag för att döma levande och döda?

Önskar du frid med Gud och visshet om att spendera evigheten med Gud?

Den bibliska läran om rättfärdiggörelsen (frälsningen) skänker tröst, frid, hopp och visshet!

 

Frälsaren

Jesus i Getsemane trädgård, bild från filmen The Passion of Christ

"Jag vet ganska väl, varför jag så ivrigt förmanar att man av Pauli ord skall lära känna Kristus rätt och väl. Ty Kristus är inte alls sådan att han fodrar eller vill ha något av oss. Tvärtom är han en försonare, som har försonat alla människor i hela världen med Gud. Om du alltså är en syndare (vilket vi i sanning alla är, och vi är större syndare än vi tror och förstår), så gör inte, för allt det som är dig heligt och kärt, Kristus till någon sträng domare, som sitter på regnbågen, vredgas mot syndare och vill fördöma dem! På det sättet har man i påvedömet betraktat Kristus. Men gör inte det, för då måste du förskräckas för honom och förtvivla. Fatta honom istället i hans egen rätta gestalt, så att du erkänner honom vara Guds och jungfru Marias Son, som har utgivit sig själv för hela världens synder, inte för att förskräcka, långt mindre för att förkasta och fördöma bedrövade och nedslagna samveten, utan för att man vill upprätta dem från synd och död, styrka och trösta dem i all ångest och nöd samt göra dem rättfärdiga och saliga... Håll fast vid den rätta bilden av Kristus, nämligen att han till sitt egentliga väsen ingalunda är någon Moses, han är inte någon fångvaktare eller bödel, utan en medlare, som har utgivit sig själv, icke på grund av vår förtjänst, helighet, rättfärdighet, vår ära och vårt fromma liv, utan för våra synders skull. Håll envist fast vid att han därigenom har försonat oss arma syndare med Gud och förvärvat oss nåd, rättfärdighet, evigt liv och salighet. Även om Kristus stundom utlägger lagen, så är inte det hans egentliga och rätta ämbete, vartill Fadern sänt honom."

(Ur Stora Galaterbrevskommentaren, Martin Luther).

It Is Well With My Soul

Något om den anmärkningsvärda bakgrunden till psalmen

"It Is Well With My Soul" är en mycket känd psalm som författades av Horatio Spafford (1828-1888). Bakgrunden till att han skrev psalmen är rörande och anmärkningsvärd. Spafford var en framgångsrik advokat och investerare, vars liv plötsligt fick en drastisk vändning. Den stora eldsvådan i Chicago 1871 ruinerade honom, tillsammans med den ekonomiska kolapsen 1873. Han hade då bokat en resa tillsammans med hustru och barn. På grund av den ekonomiska krisen blev Horatio Spafford tvungen att stanna kvar och ordna med en del saker, och därför lät han sin fru och sina fyra döttrar åka i förväg över Atlanten med båten SS Ville du Havre.

Båten kolliderade med ett annat fartyg och sjönk ute i Atlanten. Horatios fyra döttrar avled. Hustrun Anna överlevde och skickade ett telegram till sin make där hon skrev "Saved alone..." Horatio Spafford reste då med en båt för att möta och trösta sin hustru i deras gemensamma sorg, och när han var i närheten av den plats där döttrarna förlist och drunknat skrev han psalmen "It is well with my soul".

Anna Spafford's telegram till sin make 1873.
"Saved alone what shall I do"

Texten (orginalet)

It Is Well With My Soul

When peace like a river, attendeth my way,
When sorrows like sea billows roll;
Whatever my lot, Thou hast taught me to know,
It is well, it is well, with my soul.

Refrain:
It is well, (it is well),
With my soul, (with my soul)
It is well, it is well, with my soul.

Though Satan should buffet, though trials should come,
Let this blest assurance control,
That Christ has regarded my helpless estate,
And hath shed His own blood for my soul.

My sin, oh, the bliss of this glorious thought!
My sin, not in part but the whole,
Is nailed to the cross, and I bear it no more,
Praise the Lord, praise the Lord, O my soul!

For me, be it Christ, be it Christ hence to live:
If Jordan above me shall roll,
No pang shall be mine, for in death as in life,
Thou wilt whisper Thy peace to my soul.

But Lord, 'tis for Thee, for Thy coming we wait,
The sky, not the grave, is our goal;
Oh, trump of the angel! Oh, voice of the Lord!
Blessed hope, blessed rest of my soul.

And Lord, haste the day when my faith shall be sight,
The clouds be rolled back as a scroll;
The trump shall resound, and the Lord shall descend,
A song in the night, oh my soul!

Efterspel

Horatio Spafford fick senare tillsammans med sin hustru ytterligare tre barn, två döttrar och en son. Sonen avled vid fyra års ålder av scharlakansfeber. År 1881 for familjen till Israel där de hjälpte fattiga. Familjen var med och bildade den amerkanska koloni i Jerusalem som omnämns i Selma Lagerlöfs "Jerusalem" (filmatiserad av regissören Bille August 1996). De svenska Jerusalemfararna leddes av Olof Henrik Larsson, som tillsammans med ett stort antal gårdar från Nås i Dalarna anslöt sig till den amerikanska gruppens koloni i Jerusalem för att där leva filantropiskt och ge allmosor åt de fattiga i staden. Gruppen var påverkad av Piazza Smith från Skottland som fått för sig att man utifrån Stora pyramiden i Giza (Egypten) kunde fastställa Jesu återkomst till år 1881. De for alltså dit för att vänta på Jesu återkomst samma år, trots att Frälsaren har sagt: "Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. " (Matt 24:36), "Var på er vakt och håll er vakna, ty ni vet inte när tiden är inne... Vaka därför! Ni vet inte när husets herre kommer, om det sker på kvällen eller vid midnatt eller på efternatten eller på morgonen." (Mark 13:35).och aposteln Paulus skriver:

"Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm. Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör." (1 Tess 5:1-11).

Gud som Herde och Hälsa

Min katt har fått tillbaka sin kattböld. Den får kattbölder ibland som ett resultatet av (tror jag) slagsmål med grannens katt. De är förvisso vänner också. Ännu en gång måste han gå omkring med tratt, såres måste tvättas, och han gnäller om nätterna eftersom han är en utekatt som vill gå ut som vanligt. Ibland tar jag med honom ned till källaren för att aktivera honom lite. Antibiotikan gillar han inte.

Min katt förstår inte, från sitt perspektiv, att det tillfälliga lidandet är gott för honom. Om jag bara släppte ut honom som han är, obehandlad, hade det kunna bli värre med kattbölden. Svåra infektioner kan leda till att man måste amputera eller avliva en katt. Nu måste han leva ett mycket begränsat liv, med tratt, mediciner och utegångsförbud under en tid. Han förstår inte sitt eget bästa, men resultatet av min och frugans omsorg om honom är gott, även om han inte förstår det.

Är det inte också så i det kristna livet? Det är så lite vi förstår om vad som är gott och nyttigt för oss. Ibland förstår vi först efteråt att ett lidande eller en motgång har varit nyttigt för oss. Ibland förstår vi det nog först i evigheten. Paulus tycktes göra bedömningen att det nog var bäst för honom själv, och kanske även för Guds rikes utbredning, att hans "törntagg i köttet" togs bort. Han bad därför tre gånger till Gud om den saken, med uthållig bön i tro. Men han fick svaret "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." (2 Kor 12:9). Han förstod även att törntaggen i köttet, den "satans ängel som slog honom i ansiktet", gavs åt honom för att skydda honom från högmod som kunde uppstå som ett resultat av extraordinära uppenbarelser från Gud. Gud gjorde en annan bedömning än Paulus först gjorde.

Om Gud hade gjort så som Paulus ville när han bad, hade Gud inte haft omsorg om honom. Om jag skulle släppa ut min katt utan tratt, obehandlad efter en kattböld, så skulle det inte vara gott för katten. Likväl vill jag ju veta vad katten vill och tillmötagå dess behov. Gud vill också att vi uttrycker våra behov till Honom och förlitar oss på hans hjälp i allt: "Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er" (1 Pet 5:7). Eftersom han vet vad vi behöver och eftersom han har omsorg om oss, skall vi inte förminska och förneka detta och tänka "Gud är nog inte intresserad", "Gud bryr sig inte", "Gud vill mig inte gott", "Gud vill nog inte höra". Vi inbjuds inte bara att försiktigt "hinta" om vad vi behöver, utan att i hjärtats tro och bön "kasta alla våra bekymmer på honom".

Det gjorde alltså Paulus när han kände törntaggen i sitt kött. Men han visste inte vad som var bäst för honom.

Det är en fråga om perspektiv. Gud har ett bättre perspektiv på vad som är gott för oss än vi själva har. Vad vet vi om vad som är gott för oss? Vi är ju inte Gud den allsmäktige och allseende, som råder med vishet över allt. För en kristen kanske det är gott och nyttigt att bli påmind om att man inte skall förlita sig på rikedomar genom att rikedomarna plötsligt tas bort. För en annan kristen kanske det är en viktigare lärdom att ha rikedomarna kvar för att han eller hon skall lära sig att förvalta dem rätt i enlighet med Guds ords undervisning, till Guds ära och andra människors nytta.

David som skrev "Herren är min Herde" (Psaltaren 23) var själv en herde som ung. I psalmen beskriver han hur Gud, som är större och vet bättre än David, har omsorg om honom och välsignar Honom mitt bland olyckor och förföljelser. Davids liv kännetecknades av kors och lidanden. Det är inte särskilt långa tider i Israels historia som allt har stått väl till med saker och ting. David stred mot Goliat och filisteerna, förföljdes av kung Saul, utsattes för komplotter, uppror, förakt och svek. Även hans eget hjärta bedrog honom så att han syndade svårt. Genom allt detta hade Gud omsorg om David, som en Herde, och gav honom vila, vatten, mat, beskydd, trygghet, tröst, räddning, nåd, välsignelse, godhet. förlåtelse osv. (Ps 23)

Bilden av Gud som en Herde är inte unik för David. Fäderna, som var boskapsskötare, hade använt den tidigare, t.ex. Josef som bekänner att Gud är "den Gud som mina fäder Abraham och Isak har vandrat inför, den Gud som har varit min herde från min födelse ända till i dag" (1 Mos 48:15). Gud är inte en Herde endast för kung David.

Jesus säger att det är han som är den egentlige Herden.

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren." (Joh 10:11).

Det är ett orubbligt löfte. När Jesus säger att vi skall gå ut i "hela världen" och predika evangelium "för hela skapelsen" så är ju vi själva inkluderade. Eftersom Jesus har dött för alla har han dött för mig och dig. Evangeliet utlovar Guds fria och fulla förlåtelse genom Jesus. Det är nog för oss att ha evangelium. Det är det som är det centrala som kastar ljus över allt annat. Det är nog för oss att veta att Guds egen Son har gått i döden för syndare och betalt det pris som vi aldrig har råd att betala, och att han även mitt i lidanden, sjukdomar, förföljelser, motgångar, förakt, förtal, sorg, ångest, förnedring osv är en god Herde för oss. Gud är också allsmäktig och kan rädda oss ur de svåraste faror och hot när vi ropar till honom, liksom han gång på gång räddade Paulus och profeterna ur svåra faror.

Gud utför ett pågående arbete i de troende. Han helgar oss. Men rättfärdiggörelsen och helgelsen skall vi inte blanda ihop med varandra. Frälsningsverket är helt färdigt genom Jesus. Gud helgar oss genom sitt Ord, sin Ande, i medgång och motgång, och vi förstår det inte. Vi kan inte begripa det. Som David son, Salomo, den visaste av dem alla, skriver:

"Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden." (Pred 3:11).

"då insåg jag att alla Guds verk är sådana att människan inte förmår fatta vad som sker under solen. Ty hur mycket människan än bemödar sig med att utforska det, förstår hon det ändå inte. Även om den vise säger sig förstå det, kan han ändå inte fatta det. " (Pred 8:17).

"Liksom du inte vet vart vinden far eller hur benen bildas i moderlivet, så förstår du ej heller Guds verk, hans som gör alltsammans." (Pred 11:5).

Min katt behöver inte, och kan inte, förstå - just nu - att det är viktigt att ha tratt, stanna inomhus och äta antibiotika. Den gnäller en tid och blir frisk eftersom jag har omsorg om den. Och vi alla som hotas av dödens realitet och förskräcks av den, måste påminna oss om att Jesus Guds Son har kommit för att "befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv." (Heb 2:15). I ljuset av det är inte döden död, utan vi kan instämma med Paulus som skriver: "Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst." (Fil 1:21) och "Herren skall också rädda mig från alla onda anslag och frälsa mig till sitt himmelska rike. " (2 Tim 4:18).

Vi kan också instämma i nattvardspsalmen  "Jesus Kristus är vår hälsa" [länk till en version av psalmen].

Nu sitter min katt otåligt och ångestfylld och väntar och förstår inte att jag snart kommer och hjälper honom. Jag förstår kattens behov, in synnerhet när den ropar gång på gång, men katten förstår inte mitt språk, mina tankar, och i vilken ordning saker och ting skall ske. När den är sjuk förstår den inte att den måste stanna inomhus. När den vant sig vid att vara inomhus får den plötsligt komma ut. Den saknar perspektiv och kunskap eftersom den är katt.Så är det väl också med Guds barn och den gode Herden.

Martin Luther, Heretic (1983)

Det finns en ovanligt bra Luther film som någon har lagt upp i sin helhet på Youtube. Jag länkar till den här ovan. Filmen heter Martin Luther, Heretic och är från 1983. Några av er har kanske sett filmen Luther från 2003 med Joseph Fiennes i huvudrollen. Jag gillar även den filmen.

Det finns även en äldre svart-vit film från 50-talet om Luther som jag har liggandes någonstans, men den har jag inte sett i sin helhet. Jag har även en dramatisering (mer teaterlik) av Luthers liv från 1973 med Stacy Keach i huvudrollen (han spelade bl a Barabbas i filmen/tv-serien Jesus från Nazareth samt nazi ledare i filmen American History X).

Jag är inte särskilt bra på att känna igen och namnge skådespelare, men huvudrollsinnehavaren i Martin Luther, Heretic (Jonathan Pryce) kände jag igen från bl a TV-filmen David (1997) där han spelade kung Saul. Luthers motståndare Johann Eck spelas av Philip Stone och honom känner jag igen som servitören Delbert Grady i The Shining (1980), samt Moses svärfar Jetro i filmen Moses (1995).

I vilket fall som helst. Jag var lite skeptisk när jag började titta på filmen eftersom jag aldrig hört talas om den, och jag tänkte att det kanske är en dålig B-film. Jag blev dock väldigt positivt överaskad. Martin Luther, Heretic tränger djupare in i Martin Luthers teologi, personliga anfäktelser och frälsningsvisshet än t.ex. Luther från 2003. Det är en mycket uppbygglig och intressant TV-film och ger en rätt god inblick i vad som drev Luther, och den stämmer väl med de biografier som jag läst om hans liv och tro.

Rekommenderas varmt!

/Göran

Blue Highway - Wondrous Love

What wondrous Love is this, oh my soul, oh my soul
What wondrous Love is this, oh my soul
What wondrous Love is this that caused the Lord of Bliss
To bear the dreadful curse for my soul, for my soul
To bear the dreadful curse for my soul

When I was sinking down, sinking down, sinking down
When I was sinking down, sinking down
When I was seeking down beneath God's righteous frown,
Christ laid aside His crown for my soul, for my soul
Christ laid aside His crown for my soul

And when from death I'm free, I'll sing on, I'll sing on
And when from death I'm free, I'll sing on
And when from death I'm free, I'll sing and joyful be
And through eternity I'll sing on, I'll sing on
And through eternity I'll sing on