Allt är skapat genom Frälsaren Kristus

Tänk, Jesus från Nasaret, Guds Son, (som kallades "timmermannens son" av de som inte trodde Honom), är upphovet till allting du ser omkring dig, allting som finns på jorden och i universum. Det är en oerhörd biblisk sanning! Allting som finns - både synligt och osynligt - är skapat genom Honom, alla osynliga änglar, furstar och makter, alla människor, insekter, djur, växter, hav och berg, planeter, solar och galaxer.

Allt som finns och som någonsin har funnits i skapelsen har sitt ursprung i Honom och har sin fortsatta existens genom Honom. Han bär allt som finns i skapelsen, och utan Honom kan inget i skapelsen existera eller ha liv. 

Skapelsen är bundet till naturlagarna, och allt som finns i skapelsen begränsas till tid och rum (längd, bredd, djup). Tidigare beskrevs universum såsom bestående av materia inom tid och rum. Efter Einsteins formulering av relativitetsteorin sammanslogs rummet och tiden till en enhet som kallas för rumtid.

Gud är bortom "rumtid". Han är Ande (Joh 4:24), Han är transcendent, evig, upphöjd, såsom i en annan dimension. Han är överallt och skapelsen kan inte rymma honom (1 Kung 8:27). Denne Gud, som är helt oberoende av skapelsen, är upphovet till allting du ser omkring dig och allt osynligt.


Den naturalistiska världsbilden och Skaparen

Människor som inte tror på Gud intalar sig att allting som finns i universum har kommit till av sig själv, utan design, plan, vilja eller initiativ. De förnekar Gud och förnekar den naturliga gudskunskapen vi får genom Ordet, skapelsen och samvetet (Ps 19:2; Rom 1:19-21; Rom 2:15).

De tror att skapelsen så att säga "skapar sig själv" och att universum på något sätt uppstod ur ingenting - vilket är en absurd tanke. Det strider mot allt förnuft.

Allting i skapelsen föds och dör, och ingenting finns utan något upphov eller orsak. Allså måste hela skapelsen och det första i skapelsen också komma från något eller någon, och det som finns i skapelsen skapar inte sig själv genom någon slags inbyggd automatik.

"Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt." (Heb 11:3).

De som förnekar att det finns en Skapare kallas i Bibeln för dårar (Ps 14:1). Gud har ju genom sina skapade verk vittnat om att han finns, ja uppenbarat det man kan veta om Gud också för de som inte tror på Honom (Rom 1:19). Ateismen är alltså ingen neutral ståndpunkt eller livsåskådning. Det är ett aktivt undertryckande av sanningen (Rom 1:18). Det är ett uttryck för hjärtats fientliga inställning till den gode helige Guden, och det visar att synd, otro, villfarelse, okunskap eller förnekelse råder i hjärtat.


Skapelsen genom Sonen

Enligt de heliga skrifterna som vi har samlade i Bibeln finns det en evig Gud, som är oberoende av tid och rum. Han varkens föds eller dör. Denne evige Gud har skapat allt som finns inom tid och rum i kraften av sitt allsmakts skaparord, och detta Ord är Gud själv, dvs Guds Son, som också kallas för Ordet. Det står skrivet:

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till." (Joh 1:1-3)

"Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte." (Joh 1:10).

"han har nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen." (Heb 1:2).

"Skriv till församlingens ängel i Laodicea: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse..." (Upp 3:14)

Man skall alltså inte föreställa sig att endast Gud Fadern är skaparen och Guds son är bara Frälsaren och har inget med vårt ursprung att göra. Nej, allting som finns kommer från Gud Fadern och genom Sonen.

"så har vi bara en Gud, Fadern, från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi själva är" (1 Kor 8:6).

Sonen är din Frälsare

När du alltså hör att Jesus led och dog på korset för alla syndare och sedan uppstod på den tredje dagen, så minns att det är den evige Guds Son, som aldrig har skapats själv, utan är till av evighet. Han blev människa för att stå under våra förhållanden, under Guds lag, och han dömdes som vore han en syndare. Han var inte människa från begynnelsen, men antog människonatur vid en bestämd historisk tidpunkt, för att bli vår broder och Frälsare. Denne som dömdes och spikades på ett kors är alltså själv Gud, och har därför ingen synd i sig och har makt att bära alla människors synd och ge oss barnaskapet hos Gud.

"Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. Och eftersom ni är söner, har Gud sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: 'Abba! Fader!' Så är du inte längre slav utan son, och är du son är du också arvinge, insatt av Gud." (Gal 4:4-7). 

En sådan underbar uppenbarelse av Skaparen, Domaren och Frälsaren Gud finns inte i något annat trossystem eller religion. Endast den kristna tron förmedlar denna oerhörda kunskap om Guds helighet, dom, rättfärdighet, godhet, kärlek och barmhärtighet. Den kristna tron som uppenbaras i de heliga skrifterna är helt unik.

För de som förkastar den kristna tron är det anstötligt att den helige Guds Son hänger halvnaken, torterad och fastspikad på ett kors, under det att både hedningar och religiösa människor hånar honom och förkastar honom (1 Kor 1). De tycker att det är hädiskt och omöjligt att Gud skulle kunna bli lik oss, besöka syndares hem, låta sig begränsas av tid och rum, bota sjuka, hjälpa människor, bli trött, gråta, vredgas, förkastas, torteras och avrättas. De tror inte att Gud har makt att göra detta. De underskattar Guds makt och underskattar därför sin egen försvarsadvokat i himlens domstol. 

De ser inte vilken oerhörd tröst denna Guds uppenbarade sanning är för våra samveten. Men den som förstår att han är en syndare, den som inte har något gott att uppvisa inför Gud och berömma sig av, för den som plågas av syndamedvetenhet och önskar frid med Gud, så är budskapet om korset en ovärderlig skatt. Det finns en oerhörd tröst i att höra att nådens och förlåtelsens portar är vidöppna hos Gud, att synden är försonad redan innan vi bad om det eller sökte det, att Gud själv har uppsökt och befriat oss, för att vara hjärtats och samvetets ende Gud.


Ånger

Den som vill försvara sin synd och bli kvar i den bör förskräckas inför Guds helighet och stränghet. Lagen vittnar ju emot en sådan människa. I Jesu kors ser vi att Gud inte ser mellan fingrarna när det gäller synden, utan är så god, helig, upphöjd över syndare, att han inte står ut med den onda utan bestraffar synden. Gud gör ju inte heller skillnad på synd såsom människor gör. I världen tänker man sig att endast riktigt grova förbrytelser, såsom mord, tyranni och övergrepp, är brottsliga och förkastliga saker. Men Bibeln tränger beskriver synden mer ingående. Att t.ex. hata eller förtala sin broder, att stjäla eller vara girig är lika brottsligt inför Gud som att leva i otukt, homosexualitet eller fylleri, och det är helt ovärdig det kristna livet eftersom det är ett uttryck för upprorisk köttslighet och oandlighet. "Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. " (1 Kor 5:11).  Sådana synder gör att vi inte kan ärva Guds rike. Det står ju:

"Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike." (1 Kor 6:9-10).

"Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig." (1 Joh 3:15).

Den som har obekänd synd i sitt hjärta bör alltså inte gå omkring och bära på den, fortsätta med den eller försvara den, utan veta att Guds vrede riktar sig mot syndare. Bekänn därför synden inför Gud!


Nåd

I Jesu kors ser vi att Guds kärlek är utgjuten utan gräns, så att var och en som önskar frid med Gud och bli kvitt sin synd, fritt kan ösa ur nådens källor. Hos Gud finns fri och full förlåtelse. Den förlåtelsen finns i Jesu kors, i hans lidande, död och uppståndelse. Bekänn därför din synd inför Gud och tro att han hör din bön och förlåter dig för Jesus, Guds Sons, skull. Han har ju dött för dig, och med Honom är du förenad genom tron och i dopet (Rom 6). Han som förlät både David och Petrus när de ångrade sin synd, han skall också förlåta dig, när du ångrar dig och återvänder till Guds nåd och kärlek i Kristus.

"Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet." (1 Joh 1:9).

Om du plågas av din synd så låt dig tröstas och upprättas av Gud Ord. Tro på Guds löfte om nåd och förlåtelse. Det står ju att Sonen - genom vilket allting är skapat - har tagit din synd på sig själv.

"Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden." (Heb 1:3).

"Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom" (Kol 1:15).

/Göran

Om Bibeln (5)

Mer om Bibeln:

• Hela Bibeln, från första Mosebok till Uppenbarelseboken, handlar om Jesus. Det står i Lukasevangeliet att Jesus efter sin uppståndelse "började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna" (Luk 24:27). Gud är huvudpersonen i Bibeln och skall vara huvudpersonen i våra liv. Gud är den som styr och råder över allt och det finns ingen annan Gud än Herren. Bibeln innehåller frälsningshistoria och berättar för dig hur just du blev fri från synden och fördömelsen genom Guds väldiga gärningar genom historien. Du är alltså, tillsammans med alla människor, objektet för Guds outgrundliga och väldiga kärlek, som kommer till uttryck genom Jesus Kristus. Att Jesus blod utgjöts för dig innebär att Guds blod utgjöts för dig.
• Bibeln är den enda boken i historien som lär ut klart och tydligt följande tre saker:
  1. Att Gud är 100 % helig, bestraffar synden och inte överser eller glömmer den.
  2. Att Gud är 100 % kärlek, självuppoffrande, nådig, förlåtande, god och förbarmande och hellre tar synden på sig själv än låter sina skapade varelse som blivit fientliga varelser går förlorade. Evangeliet predikas för vår skull, för att det gäller oss.
  3. Att varje människa som tar emot det som Gud säger oss i sitt ord kan vara 100 % säker på sin frälsning. Detta är möjligt eftersom frälsningen inte beror på oss, utan på Gud och Guds gärningar. Där fattades inget. Jesus är det fullkomliga översteprästen, som det står i Hebreerbrevet.
  Dessa tre saker uppenbaras i Jesu lidande, död och uppståndelse. På Jesus kors bestraffades alla synder. På Jesus kors förläts alla synder. På Jesus kors lades de synder som du annars skulle straffas för på domens dag då Jesus kommer åter och därför kan du vara säker på din frälsning. Alla andra religioner lär att människan måste göra olika saker för att bli frälst. Alla andra religioner innehåller ett tydligt element av osäkerhet kring frälsningen. Muhammed säger de var en förebild och nästan perfekt i sin fromhet, men ändå visste han inte hur det skulle gå för honom på domens dag. I Koranen står det
  

  "Jag är inte den förste av [Guds] sändebud och jag vet inte vad som skall ske med mig och med er. Jag följer bara det som uppenbaras för mig; jag är ingenting annat än en varnare, [som varnar] klart och entydigt."  (Sura 46:9).

  Och i en högt ansedd Hadith (tradition) säger Muhammed angående en nyligen av sjukdom avliden man (eng övers):
  

  "As to him, by Allah, death has overtaken him, and I hope the best for him. By Allah, though I am the Apostle of Allah, yet I do not know what Allah will do to me" (Sahih al-Bukhari, Volume 5, Book 58, Number 266).

  Kristen tro och Islam skiljer sig också mycket åt vad gäller en enskild människas relation till Gud. Inom Islam finns en viss distans till Gud, och inte samma nära intima relation som inom kristen tro. Det är inte en tillfällighet att Islams Gud, som sägs ha 99 olika namn, inte heter Kärlek eller Fader. Inom kristen tro lyfts vi in i Guds familj och Guds kärlek och får bedja "Abba" ((det familjära ordet för fader) till Gud. 
• Varje människa - kristen, muslim eller av annan religion - kan ju också gå till sig själv och ärligt ställa frågan "Om Gud skulle döma dig efter dina gärningar, skulle du komma till paradiset eller dömas ifrån det?" En kristen kan svara "Ja, jag kommer till himlen, annars säger jag ju att Gud ljuger i Skriften när det står:
  

  'Gud har köpt oss med sitt eget blod' (Apg 20:28)

  och när han säger
  

  'Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. '(2 Kor 5:19)

  och
  

  'Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag." (Apg 13:38-39)

Jesus hade ju 'kommit ner från himlen' (Joh 6:38), han 'visste att Fadern hade gett allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och skulle gå till Gud. ' (Joh 13:3). På alla sätt visade han att han var Gud. Han sa 'Allt vad Fadern har är mitt' (Joh 16:15). Han förlåter synder (Matt. 9:1-8; Mark. 2:1-12), Han tillbeds (Matt. 28:9; 28:17; Luk. 24:52; Joh. 9:38). Han är allsmäktig (Matt. 28:18-19; Joh. 13:3). Han skall döma världen (Joh. 5:22; Matt. 25:31-46; Joh. 5:22-23). Han har alltså Guds egenskaper och är sann Gud. Och ändå säger han:.

• 'Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund." (Joh 12:27).

  På grund av att priset är så högt som har betalat för vår frälsning, kan en kristen vara säker på hur det skall gå på domens dag. En kristens frälsningsvisshet handlar i själva verket om att inte underskatta Guds färdiga gåva.
• Tror du detta så är ditt namn skrivet i det som kallas för "Livets Bok" i himlen. Det står skrivet:
  • "Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna. Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön." (Upp 20:11-15). 
  • "Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och hjulen på den var av flammande eld. En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades ...I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras." (Dan 7:9-10,13-14). 
  • "Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen." (Luk 10:20). 
  • "Den som segrar skall alltså bli klädd i vita kläder, och jag skall aldrig stryka ut hans namn ur livets bok utan kännas vid hans namn inför min Fader och hans änglar." (Upp 3:5)

/Göran

Islam och andra religioner

Finns det något enkelt sätt att svara dem som säger: Varför just tro på Jesus och Bibeln? Varför skulle inte Muhammad och Koranen kunna vara sanningen?

Inom den nya vågen av ateism är det mycket vanligt att man smädar den kristna tron och framställer den som en av många likvärdiga alternativ. Richard Dawkins och andra ateister kan säga ungefär: Varför skulle jag tro på Jesus - det är som att tro på jultomen? Eller: Eftersom den kristna tron inte kan bevisas bör den betraktas som lika osannolik som t.ex. tron på Allah, Zeus, Krishna eller Det flygande spagettimonstret. (Förklaring från Wikipedia: "engelska Flying Spaghetti Monster, FSM, är gudomen i en satirisk religion. Den skapades av Bobby Henderson år 2005 i protest mot utbildningsstyrelsen i Kansas och dess beslut att intelligent design skall läras ut som ett vetenskapligt alternativ till evolution i delstatens skolor, ett beslut som sedan upphävdes. Det flygande spaghettimonstret har sedan blivit ett internetfenomen."

Sådana ateister framställer i sin ogudaktighet och gudsfrånvändhet den kristna tron som bara ett av många alternativ. Men det är inte konstigt att det blir så. Det handlar inte bara om ett smädande trots bättre vetande. Det kan mycket väl vara så att förnekelsen av Gud, och motståndet mot Guds vittnesbörd om sig själv i våra samveten, i skapelsen, historien och Skriften, har gjort att hjärtat har blivit så förvänt att en avgud synes ha samma värde som den sanne Guden. Guds ord beskriver klart och tydligt att konsekvensen av att medvetet stå emot Guds vittnesbörd om sig själv leder till att människan utlämnas till sin egen vantro och falska religioner. I Romarbrevet beskriver aposteln Paulus detta avfall med följande ord:

"Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen." (Rom 1:18-25).

Vidare framställs att människan sedan utlämnas åt onaturliga begär och sexuell omoral, perversioner i form av homosexualitet (Rom 1:26-28). Det finns alltså i Bibeln en koppling mellan att avfalla i från den sanna Gudskunskapen och att hamna sexuell omoral. De två står inte sällan tillsammans. I uppenbarelseboken t.ex. varnas det mycket för både sexuell omoral (otukt) och avgudadyrkan. Man bör alltså inte bli förvånad över att ett folk som tidigare kände till Gud och som sedan avfaller ifrån Gud, börjar acceptera eller uppmuntra till sexuell omoral. Det är ju precis så saken beskrivs i Guds ord!

Man bör inte heller bli förvånad över att ateister inte gör någon åtskillnad mellan den kristna Guden och andra religioner, utan gärna på ett hånfullt sätt jämför dem som likvärdiga alternativ. Men finns det något sakligt sätt att svara dem som hävdar att man lika gärna kan tro att Muhammad hade rätt, eller svara dem som av olika anledningar hamnar i tvivel i sina hjärtan?

För det första så skall sägas att lika länge som det har funnits sanna profeter från Gud så har det funnits falska profeter och falska läror. Redan vid syndafallet valde den första människan falska läror framför Guds ord ("Ni skall visst inte dö", "Skulle då Gud ha sagt att ni inte skall äta av trädet?", "Ni skall bli som Gud!"). Utifrån Bibeln vet vi också att de onda andarna

• kan skapa falska religioner (1 Kor 10:20).
• kan skapa falska läror (1 Tim 4:1).
• genom människor kan ljuga om Gud och det Gud har uppenbarat i sitt Ord (1 Tim 4:1).
• hos människor skapa högmod som leder till att de anser att de är något mer än de är (1 Mos 3:5; Jak 3:14-15)
• förleder människor till spådom och falska religioner (Apg 16:16)
• vet om att det finns en Gud (Jak 2:19)
• vet om att det finns en domedag (Matt 8:29).
• framställer sig själva och sina sändebud som tjänare åt gudsfruktan (2 Kor 11:13-15).
• hatar och strider mot Evangelium, dvs budskapet om att Guds Son har kommit och frälst oss fallna människor, och försöker förhindra honom och hans frälsningsverk (Matt 16:21-23; Ef 6:10-18).
• kan framställa nya bud och regler som tilltalar vår syndiga natur, och som får människan att tro att hon kan medverka till sin frälsning på olika sätt (Gal 1:8-9; Kol 2:16-23).

Det är alltså inte konstigt om en religion som söker konkurrera med den kristna tron om människors själar uppfyller ovanstående. Det är också precis det Islam gör.

Under Jesus och apostlarnas tid så var det vanligt att hedningarna tillbad olika avgudar och att dessa beskrevs i stor mångfald och med stor kreativitet. Det vore svårt för Satan och demonerna att idag t.ex. sprida ut någon motsvarighet till de antika religionerna, såsom de babyloniska, skandinaviska, grekiska eller romerska gudasagorna. Det vore svårt att driva igenom att en uppsjö av gudar är den sanna religionen och att det är fel att tro på en enda Gud. Den kunskapen har ju redan gått ut i västvärlden. Vad gäller områden där den kristna tron inte haft så stor framgång ännu skulle ju ett område med månggudadyrkare rätt snart kunna bli omvänt till tron på en enda Gud.

Ett effektivt alternativ till den kristna tron måste alltså vara en religion som går ut på att det finns en enda Gud, men som samtidigt förnekar att Jesus är Guds Son och världens Frälsare. Det gör både judendomen och Islam. Det är dock inte lika effektivt med att sprida judendomen pga att den ligger så nära den kristna tron och har samma heliga skrifter, att den som kommit till tro på den judiska tron skulle kunna omvändas till den kristna tron vid en insikt om att den utlovade Messias har kommit. Ett hinder är också att judarna varit marginaliserade och förföljda överallt.

Det är alltså inte särskilt konstigt att Islam dyker upp i historien. Den är ett helt rimligt "schackdrag" i världshistorien. I Islam lyfter man fram sådant som människan förstår av naturen, t.ex. att det finns en Gud, en Skapare, och att det finns en domedag, och vissa saker från Guds bud, såsom att familjen är viktigt, att man inte skall begå äktenskapsbrott och stjäla. Den är också till stora delar en slags "copycat religion", som hämtar stora delar av sitt innehåll från Bibeln men samtidigt förnekar själva kärnan i Gamla och Nya testamentet. I detta finns en motsägelse i Koranen, för Muhammed talar stundom om att judarna och de kristna skall hålla sig till sina heliga skrifter, samtidigt som han undervisar i strid mot dessa på flera avgörande punkter.

För alla som kommit till tro på Jesus som sin Frälare, dvs den som "Smakat och fått se att Herren är god" (Ps 34:39; 1 Pet 2:3) framstår Islam inte ens som ett trovärdigt alternativ. Genom tron får en syndare skåda in i Guds godhet, kärlek, helighet, omsorg och frälsning. Endast den kristna tron framställer också Gud som 100 % helig och samtidigt 100 % kärlek. Inom Islam kan en människa komma till paradiset för att Gud förlåter synden, utan att visa på vilken grund Gud förlåter synden. Det är som om Gud skulle säga "Jag väljer att inte döma den och den människan", eller "Jag väljer att inte döma den och den människan för att han eller hon lyder ett antal regler". Detta är att göra avkall på Guds absoluta helighet. Bibeln framställer däremot en Gud som är så helig att han inte tål synden eller kan avstå från en rättvis dom. Syndare kan inte slippa undan genom att delvis göra rätt, och delvis fel, och det är en Gud som ser och väger det som finns inuti människan, "i hjärta och njurar", dvs i människans inre, i hennes avsikter och motiv. Finns det hyckleri, inställsamhet, eller en självgodhet i människans agerande så är den goda gärningen inte god i Guds ögon. Därför är ingen människa god, och endast Gud är god (Mark 10:18). Ja, han är så god och kärleksfull att han sände sin egen Son för att frälsa de största av syndare, ja alla människor (Joh 3:16; Mark 16:15). På den grunden försätts människan i en position där goda gärningar utförs utan att söka någon vinning genom dem. Kärleken blir motivet.

Islam är liksom alla andra religioner - alla utom den kristna tron - en lagreligion, dvs en religion som bygger på gärningsrättfärdighet. Alla lagreligioner framställer vägar som människan skall använda sig av för att försöka bli frälst, såsom lydnad, bud, goda gärningar, uppoffringar, offer, regler, föreskrifter, försakelser, ritualer osv. Alla lagreligioner innehåller också en "osäkerhetsfaktor" vad gäller frälsningen. Människan kan enligt lagreligioner inte vara helt säker på sin frälsning. Men den kristna budskapet är att t.o.m den grövsta av syndare kan vara helt och fullt säker på sin frälsning redan här i livet, ja veta att han eller hon äger evigt liv. Det beror på att den kristna tron inte handlar om vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss, för vår frälsnings skull. Muhammed däremot framställer den osäkerhetsfaktor som kännetecknar lagreligioner. Han var inte säker på hur det skulle gå med hans egen själ på domens dag.

Muhammad misslyckades också med att följa upp och förklara sådana centrala saker i det Gamla och Nya testamentet såsom templet och offren. Jesus och hans sändebud apostlarna däremot gör underbara förklaringar av vad templet är och vad offren är, så att de vida överträffar gamla testamentet som har mer förebildande offer och tempel. Muhammad nämner dem knappt. Istället framställer han nya bud och regler som människan skall följa. Det är alltså en tillbakagång till lagens område och en förnekelse av Kristus och hans frälsningsverk genom den utlovade Messias.

Vidare finns många felaktigheter i Koranen. Muhammad trodde t.ex. att Jesu mor Maria var samma person som Moses och Arons syster Mirjam - som levde omkring 1200 år tidigare. Det står på ett par ställen. När detta upptäcktes av någon under Muhammeds livstid och han fick en fråga om det, svarade han något om att fromma kvinnor uppkallades efter fromma personer från historien, och att Maria därför kallades för Arons syster. Det står så i någon Hadith (tradition om Muhammeds liv). Men en sådan tradition om vad människor kallades för finns inte dokumenterad från Jesus och Marias tid eller någonstans i Gamla eller Nya testamentet. Muhammed ger inte heller något skäl till varför Jesus föddes av en jungfru, eller varför Jesus var utan synd. Det finns människor som sökt sig till den kristna tron efter att de först varit muslimer, då de upptäckte att Jesus var född av en jungfru och att han var utan synd: De tänkte att eftersom han var utan synd måste han ju veta mer om frälsningen, och så började de läsa Nya testamentet.

Islam baseras på en enda människas anspråk och undervisning. Den kristna tron baseras på Guds vittnesbörd genom 40 olika författare av olika samhällsstånd och språk, som levde i olika samhällen under en tidsperiod av 1500 år. Deras 66 skrifter pekar tillsammans mot en och samma frälsningsgärning av Guds Son, Jesus Kristus. Vidare förebildas Jesu liv och offer på många olika sätt i Gamla testamentet. Det är en lära som ger all ära åt Gud, visar att Gud är 100 % helig, 100 % kärleksfull, och ger 100 % frälsningsvisshet åt dem som flyr till honom och förtröstar på Guds Son som sin frälsare. Inför Gud kan ingen människa skryta med någonting, vare sig goda gärningar (som är Andens frukter hos den som har frälsande tro), lydnad, efterföljelse eller försakelser. Alltså är den kristna tron en religion som ger äran åt Gud och gör att människan gör goda gärningar av rätta motiv, dvs inte av egennytta (i fruktan för straff, eller för att köpa en plats i paradiset), utan för Guds och andra människors skull. Människan har ju redan frälsningen i Jesu liv och gärning, hans oskyldiga lidande, död och uppståndelse, för vår skull. Hon behöver inte kämpa och skryta, utan kan vända sig till Gud precis sådan hon är. Detta förvandlar människan. Det skänker vidare den helige Ande. Genom tron på Jesus som vår Frälsare behöver vi inte möta domedagen i fruktan och skräck eller med högmod och inställsamhet. Nya testamentet lär istället att vi se fram emot domedagen och säga Marana tha "Vår Herre, kom!" (1 Kor 16:22).

Det kristna trons vittnesbörd i världen hade dock varit större om kyrkan inte ständigt på olika sätt avfallit till gärningsrättfärdighet, falska läror, sammanblandning av stat och kyrka, makt och förtryck osv. Men sådant kommer också från de onda andarna som ställer till oreda och falska läror, som tilltalar syndanaturen hos människor. Ondskan i människan gör att hon kämpar vidare under lagens tunga ok i detta oändliga Sisyfos-arbete som endast tar slut vid Jesu kors och vid den tomma graven, där Guds helighet, rättfärdighet, kärlek, godhet, nåd och frälsning är uppenbarad. "Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror. " (Rom 10:4).

/Göran

En apostels predikan till hedningar

"Paulus vid Aeropagen", Mariano Fortuny (1838-1874)

"Paulus ställde sig nu mitt på Areopagen och sade: 

Athenare, jag ser av allting att ni är mycket religiösa. När jag har gått omkring och sett era gudabilder, har jag nämligen också funnit ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er. Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt. Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt. Är vi nu av Guds släkt bör vi inte tänka oss att gudomen liknar något av guld, silver eller sten, en bild som kommit till av mänsklig konst och fantasi. Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.

När de hörde Paulus tala om uppståndelsen från de döda, började några håna honom, men andra sade: "Vi vill höra dig tala om detta en annan gång." Därmed lämnade Paulus dem. Men några män slöt sig till honom och kom till tro, bland dem Dionysius, som var medlem av Areopagen, och en kvinna som hette Damaris och några till." (Apg 17:22-34).

Guds frälsande nåd

Artikel ur Tidskriften Biblicum, nr 1, 1979.

Nådens nödvändighet

Alla människor har syndat (Rom. 3:23) och står därför med skuld inför Gud (Rom. 3:19), är under lagens förbannelse (Gal. 3:10) och förtjänar döden (Rom 6:23). Om människan lämnas åt sig själv är det absolut omöjligt för henne att åstadkomma sin frälsning, »ty av laggärningar blir intet kött rättfärdigt inför honom» (Rom. 3 :20). Frälsning som förtjänas genom våra gärningar är en omöjlighet. Därför är den gudomliga nåden nödvändig för vår frälsning.

Den gudomliga nådens visshet

Guds nåd är inte en tanke eller en möjlighet utan ett gudomligt uppenbarat faktum. Rörd av sin kärlek till människan beslöt Gud att frälsa henne genom sin Sons död (Joh. 3:16, Rom. 5:8, 10). Guds kärlek är sålunda den drivande orsaken och återlösningen genom Kristus den förtjänstfulla orsaken till vår frälsning. »Av nåden är ni frälsta genom tro - och det inte av er själva, Guds gåva är det - inte av gärningar, för att ingen skall berömma sig - (Ef. 2:8-9). Frälsning genom gärningar är en omöjlighet, genom nåden är den en visshet.

Denna lära om frälsning av nåd skiljer kristendomen från alla andra religioner i världen. Alla andra lär att eftersom människan har syndat, måste hon själv ställa till rätta och själv söka blidka Guds vrede. De skiljer sig visserligen åt när det gäller sätt och medel för hur detta skall gå till, men de är i princip överens om att människan måste åstadkomma sin frälsning, genom egna ansträngningar och gärningar. 

Bibeln däremot lär att människans frälsning åstadkommes uteslutande av Guds nåd. Mänsklig tanke kunde aldrig tänka ut den frälsningsplan som är uppenbarad i Bibeln (1 Kor. 2:6-10). Den går tvärs emot vårt sätt att tänka. Den är »dårskap» för oss (1 Kor. 2:14). Denna lära, som är vår tros huvudlära, visar att kristendomen är av gudomligt ursprung, medan alla andra religioner är mänskliga påfund.

Vad menas med nåden?

När vi definierar vad vi menar med »nåd», innefattar vi inte den godhet, som Gud visar mot alla sina skapade varelser (Ps. 145:9). Vi begränsar oss till den nåd, genom vilken Gud frälsar syndare.

Ordet »nåd» brukas ibland om en gåva, kvalitet, förmåga eller kraft, som Gud ger människan gratis (Rom. 15:15, 1 Petr. 4:10). Men när vi talar om »frälsande nåd», menar vi inte någonting av detta, inte heller menar vi en »ingjuten» eller en »förekommande» nåd, med vars hjälp människan anses kunna åstadkomma sin omvändelse, om hon använder den rätt (katolsk och pietistisk lära). Den nåd, genom vilken Gud frälsar oss, är en personlig egenskap och kvalitet hos Gud, som visar sig i hans hållning gentemot människan och i hans löften och gåvor. Enligt katolsk lära är »nåden» inte en kvalitet hos Gud utan en ingjuten »kvalitet inneboende i människans själ», med vars hjälp hon kan göra gott och erhålla förlåtelse. När den katolska kyrkan säger att vi blir frälsta »av nåd», menar den något helt annat än vad vi menar, när vi säger att vi blir frälsta av nåd. Den Guds nåd, genom vilken vi frälses, är favor Dei, d.v.s. den barmhärtiga hållning, enligt vilken han förlåter syndare som är värdiga en evig förtappelse.

"Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio
i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?" (Luk 15:4-7).

"Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. " (Joh 10:11).

Guds nåd är inte på minsta sätt orsakad eller påverkad av någon förtjänst hos människan, någon värdighet hos oss. I själva verket är det så, att så snart man blandar in något litet av människans förtjänst och värdighet, gör man helt och hållet Guds nåd om intet. »Är det av nåd, så är det inte på grund av gärningar; annars vore nåd inte mer nåd» (Rom. 11:6) Guds nåd och människans förtjänst utesluter varandra. Människan kan inte frälsas till en del av Guds nåd och till en del av sin egen förtjänst.

Guds frälsande nåd är en nåd i Kristus Jesus. När människans förtjänst är helt utesluten från nådesbegreppet, så måste Kristi förtjänst med nödvändighet inneslutas. Människan »förklaras rättfärdig utan förskyllan, av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus» (Rom. 3:24). Det kunde inte finnas någon nåd hos Gud för syndare, om inte Guds heliga och rättfärdiga krav till fullo hade uppfyllts genom vår Återlösares aktiva och passiva lydnad. Med den aktiva lydnaden menas laguppfyllelsen i vårt ställe, med den passiva lydnaden strafflidandet i vårt ställe. Sålunda får vi inte tänka oss Guds nåd skild från återlösningen genom Kristus. Gud är nådig mot syndare endast i Kristus och för Kristi skull. De som förtröstar på Guds nåd men förkastar Kristi ställföreträdande försoning, förtröstar på något som inte finns, och de skall en dag finna att Gud är en förtärande eld (Hebr. 12:29). Guds nåd är oss given genom Jesus Kristus (1 Kor. 1:4)

Den naturliga gudskunskapen

Ur boken "En sammanfattning av den kristna läran", av Edward W.A. Koehler, D.D (1875 - 1951).

"1. Naturen vittnar om Guds existens. 
 ”Ingen har någonsin sett Gud” (Joh 1:18). För våra yttre sinnen är Gud osynlig och obegriplig. Trots det är den en dåre som förnekar Guds existens (Ps 14:1). Därför att: ”Vad man kan veta om Gud, det ligger nämligen i öppen dager för dem. Gud själv har gjort det uppenbart för dem. Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt som hans eviga makt och gudomsväsen. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:19-20). ”Varje hus måste ju ha byggts av någon, men Gud är den som har byggt allt” (Heb 3:4). Varken denna världens ursprung eller att den dagligen hålles i gång kan tillfredsställande förklaras utan en Första Orsak, som skapade och en allsmäktig Kraft som uppehåller och regerar den. Fastän vi inte ser Gud, känner vi honom ändå av hans verk. Det är befängd dårskap att anta att det vi ser omkring oss i naturen kom till av sig själv, och att detta välordnade universum med dess myriader av olika levande och icke levande varelser är en produkt av ett blint öde och evolution. Då en förnuftig människa begrundar naturens underbara verk, måste han fråga sig varifrån dessa ting kom och genom vilken de finns till. Hans medfödda sunda förnuft säger honom att det måste ha varit Någon som gjorde dem, och att det ännu finns Någon genom vilkens makt de fortfarande finns till. Och denne Någon är Gud.
   Under det att Gud i sanning uppenbarar sig i naturen, får varken naturen själv eller krafterna i naturen identifieras med Gud. Panteism är tron att Gud och universum är detsamma. Såsom vi skiljer byggnaden från byggmästaren, så måste vi också skilja skapelsen från Skaparen. ”Han är till före allting och allting äger bestånd i honom” (Kol 1:17).

   2. Människans samvete vittnar också om Guds existens. 
  Paulus skriver att hedningarna visar, ”att det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Också samvetet hos dem vittnar om den saken, liksom deras tankar, när de kommer med anklagelser mot varandra eller tar varandra i försvar” (Rom 2:15). ”Och fastän de väl känner till vad Gud i sin rättfärdighet stadgat, att de som gör sådant är döden värda” (Rom 1:32). Samvetet, som för den skull håller människan ansvarig för sina gärningar mot en makt högre än sig själv, vittnar om Guds existens.

   3. Tron på Guds existens är universell. 
  Vittnesbörden från naturen och samvetet om Guds existens är ett faktum, som ingen förnuftig människa kan förneka. Därför har det alltid varit angeläget för den förnuftiga människan att åstadkomma någon sorts relation mellan sig själv och Gud. ”Ty det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det icke har inrättat och hållit gudstjänst av något slag” (SKB sid 392). Det skulle helt enkelt vara omöjligt att förstå den religiösa tillbedjan som vi finner bland hedniska folk, om det inte fanns en grundläggande kunskap om existensen av ett Högre Väsen.

"Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet
förkunnar hans händers verk." (Ps 19:2).

   Emellertid har människor, som följer sina dåraktiga föreställningar, på den naturliga gudskunskapens grund byggt upp religiösa system, som är vidskepliga, avgudiska och avskyvärda (Rom 1:21-25; Apg 17:22-25). ”Ty även hedningarna har genom den naturliga lagen i någon mån haft kunskap om Gud, men likväl har de varken lärt att rätt känna eller att rätt ära honom” (SKB sid 602).

   4. Hur långt sträcker sig denna kunskap och var går gränsen? 
  Naturen, historien och samvetet lär inte bara att Gud existerar, utan också att han är en levande Gud (Apg 17:27); att han är allsmäktig (Rom 1:20); att han är vis (Ords 3:19); att han är god mot sin skapelse (Apg 14:17); att han är helig och rättvis, befaller och belönar det goda och förbjuder och straffar det onda (Rom 1:32; 2:15).
   Den sanne Guden uppenbarar sig själv för oss i naturen, men naturen uppenbarar inte för oss vem denne sanne Gud är. Inget hednafolk lärde av naturens bok, att Gud är treenig: Fader, Son och Helig Ande. När de på basis av människors naturliga gudskunskap försöker avgöra vem han är, gör de alltid en avgud av honom. ”Ty folkens alla gudar är avgudar” (Ps 96:5; Rom 1:21-23); ”Därför är det i själva verket sin egen falska inbillning och dröm om Gud, som de ha till avgud och som kommer dem att förtrösta på det rena intet” (SKB sid 392).
   Inte heller är naturlig gudskunskap tillräcklig till frälsning, därför att Guds nåd i Kristus är uppenbarad för människan endast i evangelium, och därom vet människan ingenting genom sin naturliga gudskunskap. Därför är hedningarna ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2:12).

Barnoffer till Molok, en hednisk avgud som omnämns i Bibeln.

   5. Ändamålet med denna kunskap, särskilt när den kommer genom samvetet, är att upprätthålla yttre ordning bland människor, som känner Guds dom över dem som gör det onda (Rom 1:32). Kunskapen om Guds existens bör dessutom sporra människor att söka honom, ”om de nu kunde treva sig fram till honom” och lära känna vem han är och vad han vill med människan (Apg 17:27). Om de vägrar att göra det, skall de bli utan ursäkt på domens dag (Rom 1:20).

   6. Den uppenbarade kunskapen om Gud.
  För att människan skall lära känna den sanne Guden och hur han skall tillbedjas, har Gud uppenbarat sig mer fullständigt i Bibeln. Bibeln inte bara bekräftar den naturliga gudskunskapen som människan har, utan den utvecklar den och lägger till den sådan kunskap som inte kan inhämtas på annat sätt (1 Kor 2:7-11). Under det att naturen säger oss att det finns en Gud, säger oss Bibeln vem denne Gud är. Under det att naturen och samvetet uppenbarar för oss många av Guds egenskaper, bekräftar Bibeln dem men inte enbart det. Den berättar också för oss om Guds kärlek och nåd i Kristus och den frälsning han berett för oss. Vi har därför inte tillåtelse att ha våra egna åsikter om Gud, så som hedningarna har, utan våra tankar och vår uppfattning om Gud måste, så långt det är möjligt för vårt begränsade förnuft, sammanfalla med vad Skriften säger om honom. Inte heller skall vi åkalla honom som det behagar oss, utan vi måste åkalla och tjäna honom så som Hans ord lär oss (Matt 15:9)."

Läs också gärna inlägget Gud och avgudarna

Guds och Beliars hus

I Nacka håller man på att bygga en gemensam lokal för muslimska, katolska och svenskkyrkliga församlingar. Projektet kallas för "Guds hus". Det beskrivs som ett försök att skapa en "mötesplats". Det är ett "multireligiöst projekt". Projektledaren och prästen Henrik Larsson säger: "1900-talet var ekumenikens århundrade. 2000-talet kan bli religionsdialogens sekel. Hur vi troende hanterar våra relationer kan få stor betydelse för samhällsutvecklingen. I en tid av etniska, kulturella och religiösa spänningar vill vi vara ett exempel på att ett mångkulturellt och mångreligiöst projekt fungerar."


Ja, kanske går vi in ett sekel som färgas av mångreligiositet. Personligen har jag inget emot dialoger och samtal mellan olika religioner, dvs att man försöker förstå varandras tro och kulturer, och att man personligen opponerar sig mot fördomar som man hör omkring sig om olika grupper. Jag tycker inte heller att det är fel att man använder samma lokaler. Fattigare församlingar kan ju t.ex. behöva hyra samma lokaler som andra trosinriktningar och religioner använder sig av. Inget fel med det. 


Men jag reagerar på att projektet kallas för "Guds hus". Det är så missvisande. 


Jag har själv läst igenom stora delar av Koranen och mängder av hadither (traditioner om Muhammed). Inom Islam förnekas att Jesus är Guds Son och att han har försonat världen med Gud. De förnekar alltså både hans person och hans gärning. Med en sådan tro är man inte Guds barn, enligt NT, utan lika främmande för den sanne Guden som vilken annan hedning som helst, hur mycket man än talar om Jesus historiocitet, att han var sänd av Gud och att han föddes av en jungfru. Katoliker förnekar inte dessa saker, men de förnekar att en människa blir frälst av nåd endast, genom tron, utan gärningar. 


Vad gäller förnekandet av Kristi person så fanns liknande företeelser redan på apostlarnas tid i form av gnosticism. Apostlarna är skarpa och tydliga gentemot sådan fundemantal förnekelse av frälsningsgrunden. Låt mig ta några exempel ur NT: 

"Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen. Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen. Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen. De är av världen och därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss, den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande." (1 Joh 4:1-6).  

"Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist. Se till att ni inte förlorar det vi har arbetat för utan får full lön. Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar." (2 Joh 1:7-11). 

"Käre Timoteus, bevara det som har överlämnats åt dig, och vänd dig bort från det oandliga, tomma pratet och invändningarna som kommer från det som kallas kunskap [gnosis] utan att vara det. Somliga har kommit bort från tron genom att bekänna sig till den kunskapen." (1 Tim 6:20-21). 

Man ger ett oerhört skumt budskap genom att bygga en gemensam lokal och kalla projektet för "Guds hus", som om de hade samma Gud. Det rimmar inte bra med detta ord: 

"Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent. Då skall jag ta emot er, och jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige." (2 Kor 6:14-18).

Beliar är detsamma som Satan. Det var medvetet jag satte den något skarpa rubriken "Guds och Beliars hus". Jag tycker nämligen att kristna bör ge en tydlig bekännelse ifrån sig och inte kalla ett sådant projekt för "Guds hus" när olika religioner blandas. En tidig kyrkofader, Polykarpos, som var lärjunge till aposteln Johannes, skriver på ett ställe: "Låt oss vara ivriga att göra gott, undvika skandaler och falska bröder och dem som hycklande bär Herrens namn och vilseför tomma människor. Var och en som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är en antikrist. Den som inte bekänner vittnesbördet om korset är från djävulen, och den som förvränger Herrens ord efter sina egna önskningar och förnekar uppståndelsen och domen, han är Satans förstfödde. Låt oss därför lämna hopens tomma prat och de falska lärorna och återvända till den lära som från början har överlämnats till oss." (Pol Fil 6:3-7:2).


Även om det finns extremister på alla sidor, så lever vi samtidigt i en tid av stor kompromiss och falsk ekumenik. 


Personligen har jag inget emot muslimer och jag tycker att det är intressant att läsa om Islam (och katolicism också för den delen). Men man skall inte linda in grundläggande sanningar, som t.ex att den som förnekar att Jesus är Kristus, han har inte heller Gud till sin Far och Frälsare. 


Är inte "Guds hus" ett väldigt missvisande namn om man är kristen? Jag skulle också vilja påstå att vi lever i ett tidevarv då många är skickliga på att förstå och överse med skillnader men att de är dåliga på att ha den skärpa och det salt som apostlarna hade. De förkunnade ett evangelium som helt och fullt befriar syndaren och ger verklig frälsningsvisshet. Eftersom den frälsningsvissheten kommer av det rena evangeliet om Guds Son och vad han har gjort, så följer därav att den som förnekar honom också rycker undan frälsningsgrunden för sig själv och andra. Ty "hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta" (Apg 4:12).


En viktig grund för att kunna bemöta människor av andra religioner, varna för det som är felaktigt och bekänna det som är sant, men samtidigt förbli en kärleksfull vän, är att göra en tydlig åtskillnad mellan stat och kyrka, politik och religion. Man kan inte påstå att de tre församlingarna som skall ingå i "Guds hus" projektet historiskt sett har varit bra på att åtskilja detta. En kristen bör kunna vara god vän med muslimer och katoliker men ändå öppet kunna bekänna sanningen om på vilken grund en människa blir frälst. En kristen bör också ta avstånd ifrån främlingsfientlighet, rasism, fördomar, samt hot och trakasserier mot människor av annan tro. 


/Shadow


Dagen, Dagen, SvD

Där fundamentala kristna läror förnekas/förvrängs är frälsningsgrunden borttagen

Dagen publicerade en artikel angående den politiska och religiösa debatten i USA med anledning av att en presidentkanditat är mormon. Artikelrubriken är "Mormoner är inte kristna enligt amerikanska pastorer". Av rubriken kan man få intrycket att det är en exceptionell åsikt hos just vissa amerikanska pastorer, även om syftet kanske inte var det. I vilket fall som helst betraktas inte mormoner som kristna av i stort sett samtliga kristna samfund, av den anledningen att fundamentala (grundläggande) kristna läror förvrängs/förnekas. 


Med fundamentala läror menas sådana bibliska läror, som utgör själva grunden för den saliggörande tron. Med icke-fundamentala läror menas alla andra bibliska läror. Att säga att mormoner eller jehovas vittnen inte är kristna, handlar inte om att sätta sig till doms över människors hjärtan. Utan det handlar om att konstatera att munnens bekännelse avviker så mycket ifrån grundläggande frälsningsavgörande sanningar, att de själva förnekar den frälsningens grundval som Bibeln presenterar. 


En kristen sida på nätet som besvarar frågan om mormoner är kristna säger ett klart nej, och ger sedan följande enkla och tydliga sammanfattning:

"The reason Mormonism is not Christian is because it denies one or more of the essential doctrines of Christianity. Of the essential doctrines (that there is only one God, Jesus is God in flesh, forgiveness of sins is by grace alone, and Jesus rose from the dead physically, the gospel being the death, burial, and resurrection of Jesus), Mormonism denies three of them: how many gods there are, the person of Jesus, and His work of salvation." [länk]

Mormoner har även andra religiösa urkunder är de kristna samfunden. Utöver Bibeln har de "Mormons bok", "Den kostbara pärlan" och "Läran och förbunden". 


Mormonkyrkan kallas även för "Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga".


Läs mer:
"Mormonkyrkan", Tidskriften Biblicum, nr 1-2, 1982.
"Mormonismens ockulta grund", nr 5, 1985.


/Shadow


Dagen

Religionshopkok för att stödja, djävulen gläder sig

                                     Vem ska få vara Herre..? (bild av Nephele)

Det som har hänt i Norge är fruktansvärt. Det är ett utslag av en enda människas våldsaktioner som för försatt ett helt land i sorg över de minst 93 offer (senast jag såg uppdateringen), som dött.
Det är ett land upplöst i vrede och vanmakt och på sina håll hat, ett land som begråter hur återigen Människans kapacitet att vara destruktiv har resulterat i terrorattack, mass-slakt.
Vi är många, många i andra länder som känner djupt för offrens anhöriga.

Men vad sysslar kyrkan med..?
Nu verkar de sanna och bibliskt förutspådda effekter av falsklära verkligen brisera på full front.
Nu ska religioner blandas samman i gemensamma ceremonier och böner!

I Göteborg bildade representanter för olika religiösa samfund en speciell tjänst, inrättad med det speciella uppdraget "religionsdialog". Detta skedde i mars 2010.
(Mer om det i nästa inlägg)

I en ansats att visa sin medkänsla för Norge och dess offer och anhöriga, ja alla som berörts av de fruktansvärda dåden, tar nu Svenska Kyrkan hand och bildar enhet i sorgen, med en rabbin och en imam.

Götborgs interreligiösa råd säger: "Som företrädare för olika religiösa samfund i Göteborg tar vi i de starkaste ordalag avstånd från varje form av terrorism, oavsett om den har personliga, politiska eller religiösa orsaker"

I denna sorgens stund väljer SvK att totalt upplösa Guds ord, genom att blanda Hans tröstande och livgivande stämma med denna direkt antikristliga bön:

"Gud, du ger oss livet att dela, jorden att vårda och en mänsklighet att tjäna.
Vi ber för de människor som har dödats i Oslo och Utöya, håll dem i Din hand och omslut dem på alla sidor. Var hos dem som har skadats med kraft och helande.

Hjälp oss att forma ett samhälle där frihet och fred, rättvisa och sanning råder.

Hjälp oss att tillsammans skapa en värld där främlingskap och ensamhet får vika för vänskap och samhörighet.

Amen" (Bönen är citerad från tidningen Dagen).

Det är är ingen bön till Gud.

Att som påstådd företrädare för kristendom, tillsamman med företrädare för andra religioner be dessa rader, och anse sig vara bröder och systrar i Guds ögon, det är att häda.
Att vara tillgänglig och visa stöd och vara aktiv i hjälpinsatser är en sak, att be en sådan här bön efter en gemensam interreligiös ceremoni, det är att hälla ytterligare syra på de fundament av Sanning som vår folkkyrka en gång vilade på. För mycket mycket länge sedan.

I allt väsentligt är detta ingenting som främjar någon enda människa, vad den andliga biten beträffar. Tvärtom.
Mitt i en landskris, klampar SvK på i ullstrumporna med sina gudlösa plötsliga anförvanter, och skadar lite till.

När förfallet har gått så långt, trängt så djupt in med sin röta, då är det inte konstigt att människor förvillas över vem som har Sanningen.

Det är ingen nyhet för mig hur fallen vår folkkyrka blivit, men faktiskt. Jag skäms å mitt lands vägnar.

/Nephele