måndag 9 september 2013

Kristi brud

"Det talas mycket om brudgum och brud i Bibeln. Jesus liknar sig själv vid brudgummen och himmelriket vid ett bröllop (Matt 9:15; 22:2-14). Johannes Döparen klargör skillnaden mellan sig och Jesus genom att säga: »Icke är jag Messias; jag är allenast sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden; men brudgummens vän, som står där och hör på honom, han gläder sig storligen åt brudgummens röst. Den glädjen är mig nu given i fullt mått» (Joh. 3:29). I Gamla testamentet betraktas också äktenskapet som en bild för Guds förbund med Israel, t.ex. Jes. 62:5 och Hos. 2:16 liksom Höga Visan. »De tu skola varda ett kött. Den hemlighet som ligger här är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen» (Ef. 5:31-32). 

Hur gick då ett äktenskap till i Israel? Några korta påpekanden: Initiativet till äktenskapet var förbehållet mannen, men frieriet kunde han anförtro åt en talesman, som därför kallades »brudgummens vän». Johannes Döparen som bereder väg för Herren kunde alltså kalla sig för »brudgummens vän». I 1 Mos. 24 fungerar Abrahams tjänare som brudgummens vän. Han anförtroddes uppdraget att fria för Isaks räkning. 


Äktenskapet ingicks genom två särskilda akter, nämligen trolovning och bröllop. Trolovningen utgjorde äktenskapets juridiskt bindande akt. Den förrättades principiellt i brudens hem. Bröllopet var den överlåtelsefest, då bruden överläts åt brudgummen, när han kom och hämtade henne. Under mellantiden, mellan trolovningen och bröllopet, räknades man som äkta makar men bodde var för sig. Bruden hade att bereda sig för bröllopet, att troget vänta på brudgummen. 


När anskriet »brudgummen kommer» ljuder, bör hon ikläda sig sin bröllopsdräkt och följa brudgummen till bröllopet. Bröllopsmåltiden bekräftar förbundet. 


Med dessa fragmentariska uppgifter som bakgrund förstår vi lättare Bibelns ord om de troende som Kristi brud. De som är trolovade med Kristus, de tillhör honom och väntar på att brudgummen skall komma och hämta sin brud och föra henne till den stora bröllopsmåltiden i himmelen. 


Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar. Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: »Och Anden och bruden säger: 'Kom'» (Upp. 22:17). De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet. Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa. Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande. Ty brudgummen har lovat och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20). Och bruden säger: »Amen», det betyder: det är visst och sant. Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. »Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru», sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9). Det var tydligen något att visa. 


Men är jag bland dem som kallas Kristi brud? Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder? Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus och hans ställföreträdande tillfyllestgörelse. Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna klopp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud. Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren. I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig. Skriften talar t.ex. om »de heliga i Korint», ty de är tillräknade Kristi helighet och de har den helige Ande. I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämt tillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där. Då lämnar man Kyrkan med stort K. Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka. 


Kristi kyrka eller Kristi brud är osynlig, ty tron, genom vilken man blir medlem i Kristi kyrka, kan inte ses med mänskliga ögon. Därför är Kristi kyrka osynlig. Endast Gud kan se in i hjärtat, där den saliggörande tron finns. Elias kände inte till de sju tusen i Israel, som inte hade böjt knä för Baal (Rom. 11:2-4; 1 Kon. 19:8-18). 


"Kristi brud" (Bride of Christ), målad av Danny Hahlbohm
Kristi kyrka är en enda och innefattar alla människor över hela världen som har den sanna tron på Kristus. Var finns då denna kyrka, Kristi brud? Den finns enligt Jesu egna ord på jorden och vi kan endast vänta oss att finna henne där Guds ord predikas rent och klart och där sakramenten förvaltas enligt Kristi egen instiftelse, de synliga tecknen på att Kristi kyrka är tillstädes. Dessa tecken är inte den osynliga kyrkans synliga sida utan synliga tecken på att den osynliga kyrkan finns där. Ty genom dessa tecken allena skapar den helige Ande den tro, som gör en människa till medlem i Kristi kyrka. 

Det kan finnas medlemmar i Kristi osynliga kyrka också i yttre kyrkosamfund, som vid sidan av evangelii predikan tillåter falsk lära. Har de fått lyssna till Guds rena ord, kan den helige Ande ha givit dem en saliggörande tro. Men genom att falsk lära också förekommer ibland dem, löper de stor fara att bli förförda. 


Därmed skall vi till sist säga något om den synliga kyrkan. Tron är osynlig i sig själv, men den visar sig på skilda sätt. Alla sant troende bekänner sin tro. »Genom hjärtats tro bliver man rättfärdig, och genom munnens bekännelse bliver man frälst» (Rom. 10:10). »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen» (Matt. 12:34). Trons fmkter är ett gudfruktigt leverne och en biblisk bekännelse. Men utan Guds ord ingen tro. Därför är de sant troende ivriga att nära sitt andliga liv medelst ett regelbundet bruk av nådens medel. En rätt nådemedelsförvaltning, fri från falsk lära, blir ett livsbehov. Därför söker de sig till en brödragemenskap, där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas efter Kristi instiftelse. 


Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka. Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat. Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende. I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge. Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka! 


Är det likgiltigt vilket samfund man tillhör för att bli bevarad i den rätta tron intill änden, för att en gång få sitta med vid bröllopsmåltiden i himmelen tillsammans med Abraham och fäderna? Nej, givetvis inte. Tron tändes och bevaras av Guds rena ord och den rätta sakramentsförvaltningen. Där Guds ord förvanskas skall Guds barn inte vara utan endast där Guds ord läres rent och klart. Vill du bli bevarad i tron, skall du ge noga akt på dem som genom falsk lära vållar splittring och kan bli dig till fall. »Dragen eder ifrån dem», förmanar aposteln Paulus i Rom. 16:17. De trolovade behöver rätta lärare, vänner till brudgummen, som ger dem brudgummens ord och inget annat.


När det gäller nattvardens sakrament är det givet till de troende, så att de inte skall förgås under jordevandringen, glömma brudgummens död för dem och övergiva honom. Genom att bruka nattvarden förkunnar de hans död till dess han kommer och har i åminnelse och tar emot hans sanna lekamen och blod, det pris med vilket han köpt sin brud. Den heliga nattvarden skall firas i Kristi församlings mitt där man enigt håller sig till Guds ord, inte där Guds ord förnekas eller falsk lära tolereras. Ty de som äter brödet är »en enda kropp» (1 Kor. 10:17), en kär gemenskap grundad på gemensam tro, lära och bekännelse. Det gemensamma nattvardsfirandet är sålunda ett vittnesbörd om att man är ett i bekännelsen. Man firar inte nattvard tillsammans med dem som öppet har en annan bekännelse. Ord och sakrament hör samman. Dessa gåvor tillhör Guds församling och nattvarden skall firas i församlingens mitt, i trons endräkt och glädje. 


Likväl skall du komma ihåg att det är varken på din eller någon annans tro du skall grunda ditt hopp om att vara Kristi brud. Hoppet måste grundas uteslutande på vad brudgummen har gjort för dig. Därför stryker de lutherska bekännelseskrifterna under att varken din eller prästens tro är avgörande för om du får Kristi sanna lekamen och blod eller inte. Avgörande är Kristi ord och instiftelse. Är prästen en hycklare som inte tror på vad han lär, får du likväl Kristi lekamen och blod. Är du själv en hycklare, får du också Kristi sanna lekamen och blod, men då inte till liv och salighet utan till dom, ty då försyndar du dig på Kristi sanna lekamen och blod (1 Kor. 11:27). Men detta att du varken kan eller skall försöka se in i prästens hjärta vid nattvardsgudstjänsten innebär inte att Herrens undervisning angående falska lärare inte längre gäller. Ty läran kan prövas utifrån Guds klara ord och Guds ord befaller dig att dra dig ifrån dem som har en obiblisk lära. 


Det är betecknande för himlavandrarna att de styrker och stödjer varandra, att de bär varandras bördor och tillsammans samtalar om »det enda nödvändiga». De behöver dagligen bekänna sina synder och fly till nådastolen, tröstas av vad brudgummen har lovat sin trolovade. Kristi brud har inget eget att berömma sig av, endast av vad Kristus har gjort och givit henne. Hon är så dålig i sig själv, att hon inte klarar sig med mindre än ett rent och oförfalskat Guds ord. Hon behöver »bröders gemenskap och nådenes bord». Så lever hon i sitt dop, som Herrens trolovade brud, och suckar med Anden: »Kom, Herre Jesus!» Hon väntar ivrigt på bröllopet och ber att hon under väntetiden inte skall förföras och övergiva sin brudgum. Och brudgummen har lovat henne och sagt: »Ja, jag kommer snart» (Upp. 22:20)."


Artikeln ovan är skriven av Seth Erlandsson och publicerades i Tidskriften Biblicum nr 1, 1976.

Dagen, Dagen, Dagen

söndag 8 september 2013

Om synd och sann tro

"Synd heter i Skriften inte blott den yttre gärningen med våra lemmar utan allt som rör sig i hjärtat och driver till den yttre gärningen, nämligen vårt hjärtas innersta och alla våra förmögenheter. Det lilla ordet »göra» (synd) betyder alltså, att människan hel och hållen faller i och ger sig hän åt synden. Ty ingen yttre syndig gärning sker utan att människan hel och hållen med kropp och själ ger sig däri. Och framför allt ser Skriften ned i hjärtat och på roten och huvudkällan till all synd, nämligen otron i hjärtats innersta. Det förhåller sig nämligen så, att liksom tron ensam gör rättfärdig och skänker ande och håg till goda yttre gärningar, så är det endast otron, som syndar och låter köttet få makten och väcker begär till onda yttre gärningar. Så skedde med Adam och Eva i paradiset (1 Mos. 3:6).

Därför kallar Kristus otron allena för synd, då han i Joh. 16:8 f. säger: Anden skall låta världen veta sanningen ... i fråga om synd ..., ty de tror inte på mig. Därför måste det också finnas tro eller otro i hjärtat innan goda eller onda gärningar framkommer, likt goda eller onda frukter. Otron är ju roten, saven och den egentliga kraften i all synd. Därför heter den också i Skriften ormens huvud och den gamle drakens huvud, som kvinnans säd, Kristus, måste söndertrampa, såsom det utlovas åt Adam i 1 Mos. 3:15 ... 

Tro är inte en sådan självgjord mening eller dröm, som somliga anser vara tro. Och när de ser, att livet inte blir bättre, och att inga goda gärningar följer med den, fastän de kan både höra och tala mycket om tron, så förleds de till den villfarelsen, att tron inte är tillräcklig. Man måste dessutom göra goda gärningar, om man vill bli rättfärdig och salig. Detta beror på, att när de hör evangelium, så tar de emot det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: jag tror. Och detta räknar de för en sann tro. Men då den inte är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så bär den inte heller någon frukt och har ingen bättring med sig.

Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det. Men den som inte gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar. Han vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orerar en massa om tron och de goda gärningarna.

Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna, utan något tvång, göra var människa gott, tjäna alla, och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt. Ja, det är lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden.


Akta dig därför för dina egna falska tankar och för allt tomt prat av sådana människor, som tror sig skickade att döma om tron och goda gärningar, fast de är stora narrar. Be Gud, att han ger dig tron. Annars blir du väl utan tro till evig tid – du må tänka och sträva så mycket du vill och förmår. 

Rättfärdighet är nu en sådan tro, och den kallas Guds rättfärdighet eller en rättfärdighet som gäller inför Gud, emedan Gud ger den och räknar den som rättfärdighet för Kristi, vår medlares, skull. Dessutom driver den människan att ge var och en vad hon är honom skyldig. Ty genom tron blir människan fri från synd och lär sig att älska Guds bud. Därmed ger hon Gud den ära som tillkommer honom, och betalar vad hon är honom skyldig. Men människorna tjänar hon villigt på det sätt hon kan, och betalar därmed också vad hon är skyldig var man. Sådan rättfärdighet kan vår natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. Ty liksom ingen kan ge sig själv tron, så kan han inte heller ta bort otron. Hur skulle han då kunna ta bort en enda synd, om det också vore den minsta? Vad som sker i otro eller utan tro, det är därför idel falskhet, skrymteri och synd (Rom. 14:23), det må sedan se aldrig så lysande ut."

(Ur Luthers Företal till Romarbrevet)

fredag 6 september 2013

Kyrkans sanna helighet

"Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä." (Gal. 3:13).

Låt oss alltså med tacksägelse och med full förtröstan hålla oss till denna ljuvliga och trösterika lära, att Kristus för vår skull blivit en förbannelse, det är, en syndare, hemfallen åt Guds vrede, att han ikläder sig vår person och lägger våra synder på sina axlar och säger: Jag har begått alla synder, som alla människor begått. Alltså har han verkligen blivit en förbannelse enligt lagen, inte för sin egen skull utan, som Paulus säger, för vår skull. - - -

Om alltså synden ängslar dig, om döden förskräcker dig, så skall du tänka, att det endast är en kraftlös inbillning, ett djävulens bländverk, som det förvisso är. Ty i verkligheten finns det inte längre någon synd, någon förbannelse, död eller djävul, eftersom Kristus besegrat och undanröjt allt sådant. Kristi seger är därför det vissaste av allt. På den är det inget fel, eftersom den är helt sann, utan felet ligger i vår otro. Det är nämligen svårt för förnuftet att sätta tro till så oskattbara förmåner. - - -


Men att det nu, då Kristus härskar, i verkligheten inte längre finnes någon synd, död eller förbannelse, det bekänner vi också dagligen i den apostoliska trosbekännelsen, då vi säger: Jag tror på en helig kyrka. Det är alldeles detsamma som om vi sade: Jag tror, att det inte finnes någon synd, någon död i kyrkan. Ty de som tror på Jesus är inte syndare, inte hemfallna åt döden, utan de är helt och hållet heliga och rättfärdiga, herrar över synd och död och levande till evig tid. Men det är endast tron som ser detta, ty vi säger: Jag tror på en helig kyrka. Rådfrågar man åter förnuftet och ögonen, kommer man till ett annat resultat. Då ser man mycket anstötligt hos de troende, man ser, att de inte sällan faller, att de syndar, är svaga i tron och hemfaller åt vrede, avund och andra lidelser.

Alltså är kyrkan icke helig? - Jag förnekar slutsatsens riktighet. Om jag ser på mig själv eller på min nästa, är den inte helig och kommer aldrig att bli det. Men om jag ser på Kristus, som försonar och renar kyrkan, är den helt och hållen helig. Ty han har borttagit hela världens synder."

(Ur Resekost, betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter. 12 juni).