Anden och köttet

"Den vitruvianske mannen", Leonardo DaVinci (ca 1492).

Det bibliska evangeliet är något helt unikt. Alla andra religioner som finns är lagiska. De förmedlar på olika sätt att människan skall göra olika saker, ändra på olika saker, uträtta olika saker, producera vissa saker, offra vissa saker, uppvisa vissa saker osv för att behaga Gud. Evangelium lär inte vad vi skall göra, utan vad Gud har gjort för oss. Evangelium förmedlar en färdig frälsning, inte en möjlighet till frälsning. Men lagen förmedlar inte något färdigt.

Evangelium är ett budskap från Gud, inte människor. Det är ett budskap som ingen människa har tänkt ut eller kan tänka ut. Det är därför det är så viktigt att lyssna till den helige Andes tilltal i Guds ord.

Det som vi människor - i oss själva och av vår natur - kan åtstadkomma eller tänka ut handlar alltid om "lagen", gärningar, prestation, meriter, förmåga, vilja, efterföljelse, lydnad, strävan, uppoffringar, offer, försakelser. Men den helige Ande förkunnar genom Ordet, dopet och nattvarden något som vi inte kan tänka ut, något som är färdigt, något som berövar människan alla hennes meriter och ger all ära åt Gud (jfr Ps 115:1).

Eftersom människan av naturen är lagisk behöver hon höra evangelium ofta, rikligt och väl utlagt. Luther sa att när människan bara hör lagen (vilket hon ju gör även när hon hör en otydlig förkunnelse av evangelium, eller ett förvrängt evangelium) så hänfaller hon bara åt a) högmod och stolthet, eller b) förtvivlan. Antingen blir hjärtat hårt och obotfärdigt och tänker "jag är bra som jag är, jag håller ju lagen, eller jag försöker åtminstone" osv, eller så tänker hon "allt hopp är ute för mig, och för alla, kan man ens vara säker?". I båda fallen ger hon inte Gud äran, erkänner inte syndens allvar, Guds helighet, Guds godhet, Guds allvar, Guds nitälskan, Guds nåd, Guds fria gåva, och hon talar och tänker som om Jesus ljuger i liv, gärning och tal. Hon bryter ytterst mot det första budet, för i hjärtat har hon inte Gud som Gud, utan som avgud har hon istället sin egen föreställning av Gud, eller sin egen förmåga och strävan som avgud. Sådan andlighet är demonisk och saknar Andens frukt ifråga om nitälskan i kärlek, uppriktig omsorg om människor, sanning enligt Guds ord, tålamod med okunniga och förledda människor osv. En sådan andlighet har inte samma sinne som Jesus och apostlarna hade. Det är inte Guds uttryckliga undervisning som ger ett felaktigt och förvrängt evangelium, utan det kommer från människans tankar och känslor och från de onda andemakterna som vill få inträde i kyrkors förkunnelse och i enskilda människors tankar. Jakob skriver om sådant:

"Är någon bland er vis och förståndig, då skall han visa sina gärningar genom ett klokt och vänligt uppträdande. Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid" (Jak 3:13-18).

Paulus predikade både emot de som var stolta och säkra, och mot de som var förtvivlade. Det finns ingen tid när den kristna församlingen bara behöver höra evangelium, och ingen lag. Av sådant uppstår säkerhet och laglöshet. Och det finns ingen tid när den kristna kyrkan behöver komplettera evangelium med lagen, så att evangelium innehåller reservationer av typen "gör detta först". De två måste hållas isär. När de inte hålls isär så blir de säkra - som borde vara förkrossade och bedrövade över sin synd - förhärdade och styrkta i sitt högmod, och de bedrövade och nedslagna blir bortskrämda från Gud och ersätter hjärtats tro på frälsaren Jesus med bilden av Gud som en hjärtlös och hänsynslös tyrann och bödel, som är partisk, och som inte har något evangelium ämnat för hela den avfallna skapelsen. En sådan människa kan inte gå ut och bekänna Jesus för människor. Hon går ut och predikar lagen men använder Jesus namn. Hon samlar inte tillsammans med Jesus utan skingrar och förleder. Hon styrker dem som är fast i villfarelser eftersom Anden genom dem inte för människor till sann bättring av hjärtat.

Den som inte håller isär lag och evangelium har inte Gud som sin Gud och uppskattar inte att Jesus är sann Gud och människa, att han lät sig födas av en jungfru, att han av fri vilja ställde sig under lagen, höll lagen i vårt ställe, gjorde gott mot människor, botade sjuka, förde de vilsefarna rätt med stor kärlek och uthållighet, att han lät sig frestas av djävulen, plågas av människor, utlämnas och anklagas, hånskrattas åt av människor, att han bar Guds vrede över synden och dog för våra synders skull, i vårt ställe, för att sedan få nytt liv igen och uppstå från de döda, så att var och en som tror på honom redan idag har evigt liv, syndernas förlåtelse och barnskap hos Gud.

Men när lagen förkunnas rätt, då vågar den stolte inte längre vara stolt, och den förkrossade blir tacksam över den nåd och förlåtelse som är utlovad och skänkt genom Jesus, då börjar den helige Ande leva genom människan sa att hon kan säga som Paulus: "nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig." (Gal 2:20).

När jag skriver om detta låter det som en slags intellektuell formel. Men det är mer än en formel. Evangelium skall inte endast röra sig i förnuftet och i våra tankar, i intellektets sfär, utan vara hjärtats innerliga hopp. Gud är en levande Gud, och lika sant som att han - på riktigt - förde Israels folk ut ur Egypten vid en historisk tidpunkt och utförde mäktiga tecken och under inför alla människor, lika sant är det att han har sänt sin Son och genom Honom försonat hela världen med sig själv, som det står i 2 Kor 5:19. För att hjärtat skall kunna ha detta hopp måste givetvis formeln eller förkunnelsen vara rätt. Om lag och evangelium predikas felaktigt kan människan avfalla till stolthet eller förtvivlan. Det är alltså en kunskap, en andlig kunskap, ämnad för hjärtat (människans innersta) som kommer från Gud själv och uppenbaras i de heliga skrifterna av de profeter och apostlar som Frälsaren själv utvalde och som han sände till att förkunna upprättelse, frid med Gud, frälsningsvisshet och ge evigt liv åt bedrövliga, fallna och ogudaktiga människor.

Att äga den rätta tron i hjärtat är att äga det eviga livet. Att äga den rätta trosformuleringen är de dörrar som måste stå öppna för att hjärtat skall kunna ha den frälsande tron. Överallt där evangelium förkunnas, dvs där Jesus, apostlarnas och profeternas ord förkunnas, kan tron finnas. Men där kan det också finnas hycklare, oomvända människor, stolta och förtvivlade människor, människor som avfallit eller förtröstar på andra saker än evangelium, människor som inte ångrar sin synd osv. Den rätta läran är ingen merit som får sitt värde i förhållande till de orätta obibliska lärorna som finns i olika samfund, utan det är nåd från Gud, en tröst för det nedslagna samvetet, en förskräckelse för alla stolta och lagiska människor och medför skyldighet att förkunna för andra i hopp om att kunna leda så många som möjligt ut ur "träldomshuset Egypten" (lagens slaveri) till "ett land som flyter av mjölk och honung". Där växer inga tistlar och där är oket inte tungt. Bildlikt talat. Där finns bara en Gud och inga avgudar, bildlikt talat.

Men vem kan tänka ut något sådant? Det går inte att tänka ut. Det måste uppenbaras av den helige Ande genom Guds Ord. Den som tror detta börjar älskar Gud så som Gud vill bli älskad (dvs inte som en dömd fruktar sin bödel, utan som ett barn älskar sin förälder). Den som tror detta fruktar inte den kommande domen, och älskar dem som håller sig till evangelium och dem som inte håller sig till evangelium. Paulus upphörde inte att älska sitt folk eller önska och söka deras frälsning och omvändelse. Där finns inte anledning till strid, hämnd, avund, stolthet, fruktan, förakt, legalism, människofruktan, laglöshet, likgiltighet, självgodhet, otukt, fylleri, omoral, partibildningar och världslighet. Där finns istället en avsky för sådant och en kärlek till det som behagar Gud. Där börjar de Andens frukter som det står om i Guds ord:

"Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna Herren. Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. Lev i endräkt med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:9-21).

När man läser om Andens frukter och känner "det där saknar ju jag" och blir bedrövad av det, så är det inte ett verk av köttet, utan av Anden. Anden vill ju visa oss där vi brister, för att vi i vårt hopplösa tillstånd skall hålla oss till löftet av frälsning genom Jesus, den frälsning som är en fri gåva, den frälsning som är helt färdig. Blir du bedrövad och förtvivlad, så tänk då på att Jesus ropade "Min Gud Min Gud varför har du övergivit mig" för att ingen människa skall behöva bli övergiven av Gud. Men om du blir stolt och tänker "det där kan jag hålla" eller "jag håller ju allt detta" då rör du dig fortfarande inom lagens område, tänker lagiskt, köttsligt och är inte ärlig inför Gud som ser ditt hjärta. Men den som av Anden blir övertygad om sin synd och flyr till Guds nåd genom Jesus Kristus, vill gärna av fri vilja och utan tvång eller hot bära Andens frukter och kommer att göra det. Att lära något annat vore att säga att Gud inte skänker helgelse, eller att det inte finns en levande Gud som förmår förändra en människa.

Synd finns hos helgon. Den kristna tron går inte ut på att förbättra individen eller kyrkan i hopp om att på så sätt nå en möjlig frälsning. Sådant lär man ju överallt där lagen förkunnas. Den kristna tron handlar om att Gud för Jesus skull, trots ditt förskräckliga och förlorade tillstånd, inte tillräknar den synd som faktiskt finns, och att du därför älskar Gud och gör vad Gud vill. Alltså skall du hålla dig till korset och den tomma graven, när det gäller din frälsning, och som frälst lyder du Gud. Anden driver dig till det.