"1. Naturen vittnar om Guds existens.
”Ingen har någonsin sett Gud” (Joh 1:18). För våra yttre sinnen är Gud osynlig och obegriplig. Trots det är den en dåre som förnekar Guds existens (Ps 14:1). Därför att: ”Vad man kan veta om Gud, det ligger nämligen i öppen dager för dem. Gud själv har gjort det uppenbart för dem. Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt som hans eviga makt och gudomsväsen. Därför är de utan ursäkt” (Rom 1:19-20). ”Varje hus måste ju ha byggts av någon, men Gud är den som har byggt allt” (Heb 3:4). Varken denna världens ursprung eller att den dagligen hålles i gång kan tillfredsställande förklaras utan en Första Orsak, som skapade och en allsmäktig Kraft som uppehåller och regerar den. Fastän vi inte ser Gud, känner vi honom ändå av hans verk. Det är befängd dårskap att anta att det vi ser omkring oss i naturen kom till av sig själv, och att detta välordnade universum med dess myriader av olika levande och icke levande varelser är en produkt av ett blint öde och evolution. Då en förnuftig människa begrundar naturens underbara verk, måste han fråga sig varifrån dessa ting kom och genom vilken de finns till. Hans medfödda sunda förnuft säger honom att det måste ha varit Någon som gjorde dem, och att det ännu finns Någon genom vilkens makt de fortfarande finns till. Och denne Någon är Gud.
Under det att Gud i sanning uppenbarar sig i naturen, får varken naturen själv eller krafterna i naturen identifieras med Gud. Panteism är tron att Gud och universum är detsamma. Såsom vi skiljer byggnaden från byggmästaren, så måste vi också skilja skapelsen från Skaparen. ”Han är till före allting och allting äger bestånd i honom” (Kol 1:17).
2. Människans samvete vittnar också om Guds existens.
Paulus skriver att hedningarna visar, ”att det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Också samvetet hos dem vittnar om den saken, liksom deras tankar, när de kommer med anklagelser mot varandra eller tar varandra i försvar” (Rom 2:15). ”Och fastän de väl känner till vad Gud i sin rättfärdighet stadgat, att de som gör sådant är döden värda” (Rom 1:32). Samvetet, som för den skull håller människan ansvarig för sina gärningar mot en makt högre än sig själv, vittnar om Guds existens.
3. Tron på Guds existens är universell.
Vittnesbörden från naturen och samvetet om Guds existens är ett faktum, som ingen förnuftig människa kan förneka. Därför har det alltid varit angeläget för den förnuftiga människan att åstadkomma någon sorts relation mellan sig själv och Gud. ”Ty det har aldrig funnits ett folk så gudlöst, att det icke har inrättat och hållit gudstjänst av något slag” (SKB sid 392). Det skulle helt enkelt vara omöjligt att förstå den religiösa tillbedjan som vi finner bland hedniska folk, om det inte fanns en grundläggande kunskap om existensen av ett Högre Väsen.
 |
| "Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk." (Ps 19:2). |
4. Hur långt sträcker sig denna kunskap och var går gränsen?
Naturen, historien och samvetet lär inte bara att Gud existerar, utan också att han är en levande Gud (Apg 17:27); att han är allsmäktig (Rom 1:20); att han är vis (Ords 3:19); att han är god mot sin skapelse (Apg 14:17); att han är helig och rättvis, befaller och belönar det goda och förbjuder och straffar det onda (Rom 1:32; 2:15).
Den sanne Guden uppenbarar sig själv för oss i naturen, men naturen uppenbarar inte för oss vem denne sanne Gud är. Inget hednafolk lärde av naturens bok, att Gud är treenig: Fader, Son och Helig Ande. När de på basis av människors naturliga gudskunskap försöker avgöra vem han är, gör de alltid en avgud av honom. ”Ty folkens alla gudar är avgudar” (Ps 96:5; Rom 1:21-23); ”Därför är det i själva verket sin egen falska inbillning och dröm om Gud, som de ha till avgud och som kommer dem att förtrösta på det rena intet” (SKB sid 392).
Inte heller är naturlig gudskunskap tillräcklig till frälsning, därför att Guds nåd i Kristus är uppenbarad för människan endast i evangelium, och därom vet människan ingenting genom sin naturliga gudskunskap. Därför är hedningarna ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef 2:12).
 |
| Barnoffer till Molok, en hednisk avgud som omnämns i Bibeln. |
6. Den uppenbarade kunskapen om Gud.
För att människan skall lära känna den sanne Guden och hur han skall tillbedjas, har Gud uppenbarat sig mer fullständigt i Bibeln. Bibeln inte bara bekräftar den naturliga gudskunskapen som människan har, utan den utvecklar den och lägger till den sådan kunskap som inte kan inhämtas på annat sätt (1 Kor 2:7-11). Under det att naturen säger oss att det finns en Gud, säger oss Bibeln vem denne Gud är. Under det att naturen och samvetet uppenbarar för oss många av Guds egenskaper, bekräftar Bibeln dem men inte enbart det. Den berättar också för oss om Guds kärlek och nåd i Kristus och den frälsning han berett för oss. Vi har därför inte tillåtelse att ha våra egna åsikter om Gud, så som hedningarna har, utan våra tankar och vår uppfattning om Gud måste, så långt det är möjligt för vårt begränsade förnuft, sammanfalla med vad Skriften säger om honom. Inte heller skall vi åkalla honom som det behagar oss, utan vi måste åkalla och tjäna honom så som Hans ord lär oss (Matt 15:9)."
Läs också gärna inlägget Gud och avgudarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar