"Tron måste värjas och försvaras. "Kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12] "Skall kristendomen vara så militant? Skall vi kristna träda fram som Kristi soldater?" Javisst skall vi det! "Kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12], "såsom en god Kristi Jesu stridsman." [2 Tim 2:3]. Visst skall vi kämpa för trons och lärans renhet! "Men skall det verkligen vara nödvändigt?", frågar somliga. "Räcker det inte med att apostlarna stred emot? Inte behöver väl jag strida då? Läran är ju avgjord, och apostlarna har kämpat, alltså är det ju ändå klart!" Men när Paulus höll sin avskedspredikan i Efesus och talade om svåra ulvar som inte skall skona hjorden [Apg 20:29], då manar han "Vaka!" [Apg 20:31]. När Paulus då säger "Var vaksam!" då innebär ju "vaka" strid, egentligen en kamp om tron.
Luther själv iakttog hur en anda av likgiltighet och slapphet gentemot falsk lära trängde in. Och strax före sin död inbjöd Luther Melankton och några andra teologer till sitt hem. Och han gav dem då denna högtidliga varning: "Stå fasta i evangeliet, ty efter min död skall de mest framstående bröder avfalla, våra bröder i tron kommer att vålla evangeliet skada." Det var ju det som skedde också. Melanktons avfall och Major [Georg Major, 1502-1574]. Men när en sådan varning uttalades protesterade Major. Och han sa till Luther såhär: "Ja, men jag har väl inte givit efter för någon falsk lära. Du kan inte visa det". Då sa Luther såhär: "Det är genom din tystnad som du är misstänkt. Om du tror som du säger i min närvaro, när jag är närvarande, ja, förkunna då detta i kyrkan, i predikstolen, i samtal, och styrk bröderna, och säg emot dem som lär falskt. En lärare som är tyst, och står där tyst och hör på när falsk lära framläggs, han gör större skada än en heretiker och en villoande." Ja, det sa Luther. Han bjöd dem på en kopp kaffe, och han gav dem denna högtidliga varning.Georg Major framlade efter Luthers död det obibliska påståendet att "goda gärningar är nödvändiga för frälsningen". Han hade fått detta ifrån Melankton, som dock hade backat tillbaka på den punkten när Luther tidigare hade korrigerat honom. Georg Major blev med rätta motsagd av andra lutheraner som sa att uttrycket "nödvändiga för frälsningen" är detsamma som att säga att de är "orsak till frälsningen". Lutheranerna lärde förvisso att den frälsande tron hör samman med goda gärningar, men som en frukt av den frälsande tron, och inte som en bidragande orsak till frälsningen. Man kan alltså inte säga att de är nödvändiga för frälsningen, för den frälsande tron håller sig endast till Jesus Kristus och får allting av honom, av nåd, utan gärningar. Av en sådan tro kommer rätta goda gärningar. Major försökte förklara och utveckla det han hade sagt i mer smidiga termer, men han tog aldrig tillbaka sitt uttalande eller tanken bakom det. Det finns en viktig lärdom här. Ett lärouttalande som ständigt behöver förklaras eller utläggas för att kunna förstås av andra skall aldrig accepteras.
Villfarelserna om goda gärningarnas förhållande till rättfärdiggörelsen avvisades sedan i de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieformeln, artikel IV. Om goda gärningar), tillsammans med flera andra villfarelser. Den lutherska kyrkan hade försvarat den kristna trons mest centrala trossats, rättfärdiggörelsen genom tron, den lära "med vilken kyrkan står eller faller". Och det hade skett genom att kyrkans män öppet tog ställning emot villfarelserna och vederlade dem som framförde dem. Det är dock inte endast rättfärdiggörelsen, eller trons medelpunkt, som den kristna kyrkan måste strida för. Som Furberg uttrycker det på ett annat ställe:
"Det är helt klart att Rosenius har en sådan uppfattning om trons centrum och periferi och att kärleken skall fälla avgörandet i de perifera frågorna. I denna sin tolkning skiljer sig dock Rosenius från den lutherska ortodoxien. För denna var det nämligen självklart att det gällde att förbliva »vid själva texten». Läran om rättfärdiggörelsen (om synd och nåd) fick inte stå som modell för hela skriftutläggningen så som de reformerta (t.ex. Zwingli) menade. Varje trosartikel skulle nämligen stå för sig och vara hämtad ur Skriftens klara ord." (Åter något om Rosenius, Biblicum Nr 4-5, 1975)Furberg fortsätter i föredraget om Galaterbrevet:
Aposteln Paulus anger också såklart att en lärare stadigt bör hålla sig vid det fasta Ordet...förmana medelst den sunda läran, och att vederlägga dem som säger emot, Titus brev kap 1 vers 9... Men gäller då detta kravet att värja tron, att vara så att säga en "kyrkvärd" (i ordet "värd" ligger "försvarare") endast pastorn eller läraren? ... Nej, "kämpa trons goda kamp" [1 Tim 6:12]. Lekmännen skall inte passivt stå där, och låta sig matas av falska legoherdar, utan de skall avvisa sådana, och det innebär strid. Det innebär ett liv där man ställer sig "i gapet", att man ställer sig där i öppningen på muren, när stadsmuren är nedriven, att man ställer sig där, och strider med Ordet som det enda vapnet, och försvarar den heliga staden, Jerusalem, den kristna församlingen. Men de falska profeterna, de vill inte stå där "i gapet". Den falska profeten han flyr. Men var och en kristen är kallad att kämpa där, i lydnad mot trons budskap."Passivitetens brott tar Furberg också upp på ett annat ställe. Han skriver:
"Aposteln är otålig över att församlingen varit så passiv. Korintierna borde ha uteslutit en sådan ur församlingens gemenskap. Paulus utsäger mycket klart att församlingen skulle ha ingripit och fällt domen över brottslingen. När så inte skett görs församlingen som sådan medskyldig till församlingsmedlemmens synd… Det var något förfärligt som hade hänt i denna församling, först och främst församlingsmedlemmens öppet lastbara liv. Men förfärligt var det också för aposteln att se att något sådant kunde få fortsätta med församlingens goda minne." ("Offentlig kyrkotukt i Korint (1 Kor 5)" av Ingemar Furberg. Tidskriften Biblicum nr 3, 1988 sid. 116).Bibeltrohet innebär inte endast att man framlägger den rätta läran, utan den består också i att man avvisar den falska läran, att man "kämpar trons goda kamp", och det kan leda till konsekvenser i form av att den som felar utesluts ur församlingen eller kyrkan. Det får alltså inte stanna vid teologiska debatter utan slut. Furberg skriver i en bok:
"Pastors uppgift bestod inte endast i att avvisa och vederlägga falsk lära. Han hade också att tillsammans med församlingen visa ifrån sig »en man som kommer åstad partisöndring» sedan han »en eller två gånger förmanat honom» (Tit. 3:10) … Heresi medförde alltså i urkyrkan uteslutning från församlingen. Det gällde inte bara en villfarande herde och lärare utan också en »heretisk» församlingsmedlem." (”Prästämbetet och teologin”, Ingemar Furberg).Många kristna, även sådana som själva menar sig vara bibeltrogna, intar en för passiv hållning gentemot falsk lära i den egna kyrkan. Det är därför jag tar upp detta ämne. Kanske tänker man att det endast föreligger ett "lokalt ansvar", och bryr sig inte om att andra församlingar inom samma kyrka har en obiblisk lära. Man skapar små "motståndsgrupper" inom kyrkan, som fortsätter att lära rätt, men inte öppet går emot dem som lär obibliskt. Man är inte nöjd med situationen och lider av den, men ställer inte krav på de villfarande lärarna och församlingarna. Man förmanar dem inte, driver inte ut dem, utan fortsätter ha gemenskap med dem. Man tycker att man utgör "den egentliga kyrkan", och tänker sig att kyrkan befinner sig under ockupation av de onda och falska. Man tycks vänta på att Gud skall göra något slags under, eller att Gud skall ge ett tecken på att det är okej att lämna kyrkan. Man vägrar att acceptera att man själv är skyldig att agera, att Gud förväntar sig det i enlighet med sitt ord (Matt 28:15-18; Tit 3:10; 2 Tess 3:14; Rom 16:17; Matt 7:15; 1 Kor 5:9-13), och man tycks inte beakta att kyrkan kan utsättas för falsk lära som en luttring eller prövning i trohet.
"Fråga: Vad menas med 1 Kor. 11:19 »Ty partier måste ju finnas bland eder...?Ytterligare några citat om samma ämne:
»För att de äkta (grek. hoi dókimoi) skall bli uppenbara bland er» (1 Kor. 11:19b). Församlingen visar sin äkthet genom att inte ta emot villolärare (2 Joh. 7-11), genom att varna och förmana dem som kommer med avvikelser i förhållande till Guds ord, genom att utöva kyrko- och lärotukt. I varje församling kommer sålunda ulvar eller falska lärare att dyka upp, och då prövas församlingens trohet. Jämför Upp. 2-3, där det berättas om några församlingar som inte bestod provet, som var eftergivna när det gällde kyrkotukten (t.ex. 2:20 »Jag har det emot dig, att du är så efterlåten mot kvinnan Jesabel»).
Sammanfattning: Ingen församling kan vara utan kyrko- och lärotukt. Gud skickar det alltid så, att en sådan tukt är nödvändig, om församlingen skall förbli äkta. Troheten prövas. Ty ni skall »inte låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt» (1 Kor. 1:10. Jfr Odebergs utläggning av detta ställe i hans Korintierbrevskommentar" ("Vad menas med 1 Kor. 11:19?" Tidskriften Biblicum nr 4-5, 1977 sid. 116).
"Därför är det varje kristens plikt att för sig själv undersöka om hans kyrkas lära överensstämmer med Bibelns klara undervisning (Apg 17:11; 1 Joh 4:1). Han får inte förlita sig på andras ord. Det är fråga om personlig övertygelse och personligt ansvar. Vi får inte anta någon lära på grund av en professors eller pastors, prästs eller påves auktoritet, inte heller därför att en synod eller ett kyrkomöte har så beslutat utan endast därför att det otvetydigt läres så i Guds ord. "Guds ord skall fastställa trosartiklar och ingen annan, inte ens en ängel" (Schmalk. art. SKB sid 316)." (Koehler, En sammanfattning av den kristna läran. Del 9. Om kyrkan.).
"Ingen kristen kan skjuta över sitt ansvar på någon annan att noga pröva bekännelsen och läran. Varken på prästen eller på kyrkans ledning. Det måste du göra själv" (Lars Engquist, "Skillnaden").
"Den som håller sin lära, tro och bekännelse för sann, rätt och viss, han kan inte stå i ett stall med andra, som framför eller tillåter falsk lära" (Martin Luther. St.L. XVII, 1180)./Shadow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar