Paulus törntagg i köttet

Bild komponerad av Shadow

"Och för att jag inte skall bli högmodig på grund av dessa utomordentligt höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall förhäva mig." (2 Kor 12:7).

Vad var denna "satans ängel", och denna "törntagg i köttet", som plågade Paulus men bevarade honom från högmod?

Jag tror inte att vi kan veta med bestämdhet. En del har antagit att det var någon slags ögonsjukdom.

Den förståelsen är förvisso inte alls orimlig. Det finns saker som tyder på att det kan ha varit så. I sitt brev till församlingarna i Galatien påminner aposteln om att han kom till dem i samband med fysisk bräcklighet eller sjukdom. "Ni vet att det var på grund av kroppslig svaghet som jag första gången fick tillfälle att predika evangeliet för er." (Gal 4:13). Han beskriver vidare sin kropp som svag (Gal 4:14), och påminner läsarna om att de på den tiden var så glada över tron som Paulus predikat för dem, att de då hade kunnat ge honom sina egna ögon. "Var hör man nu er lovprisning? Jag kan vittna om att ni då hade rivit ut era ögon och gett dem åt mig, om det varit möjligt" (Gal 4:15). Detta kan vara en antydan om att han själv hade problem med ögonen, pga sjukdom och/eller misshandel. Paulus blev ju stenad en gång, och blev piskad och misshandlad flera gånger (2 Kor 11:25). Det synes rimligt att han väljer att tala om ögonen därför att han själv hade problem med dem. 

Men detta är inte den enda möjliga förståelsen. Att riva ut sina ögon och ge bort dem, kan representera att vara villig att offra en av de käraste och viktigaste kroppsdelarna man har. Det sammanfaller snarlikt med hur Jesus talar om att slita ut det högra ögat i samband med frestelser (Matt 5:29). Att offra något mycket kärt. Conybeare och Howson, som skrivit "The Life and Epistles of Paul" (1953) räknar med möjligheten att uttrycket anspelar på nedsatt syn hos Paulus, och att den kanske hör ihop med Paulus omvändelse då han för en tid var helt blind (Apg 22:11). Hans mening skulle vara att "Ni kunde riva ut era ögon för att ersätta min dåliga syn, om det vore möjligt". Den förståelsen brister på den punkten att det var ljuset från Kristus som förblindade Paulus vid omvändelsen, medan det var en "satans ängel" som plågade honom nu. 

Det grekiska ord som översätts "törntagg" är σκόλοψ (skolops) åsyftar ett vasst eller spetsigt föremål, med liknande innebörd som det hebreiska ordet för törnen (se Hos 2:16 i septuaginta, den grekiska översättningen av GT). Det är "någon stickande tagg eller något sårande törne" (Hes 28:24). Av sammanhanget framgår att det är något som ger Paulus konstant smärta och/eller irritation, och säkert åsyftande någon sjukdom eftersom törntaggen är "i köttet". Törntaggen var återkommande, och tre gånger bad Paulus att Gud skulle ta bort den (2 Kor 12:7-8). Därför är det osannlikt att han åsyftar en enskild händelse av t.ex. misshandel. Det tycks vara något som följer Paulus, och förblir hos honom, som en ständig irritation och plåga, och som bevarar honom från högmod. Uttrycket för också tankarna till hur Gud varnade Israel att de kunde komma att straffas genom hedniska folkslag om de inte lydde Herren. De skulle bli "törnen i era ögon och taggar i era sidor, och de skall tränga er i landet där ni bor." (4 Mos 33:55). Det är ett bildlikt tal. Det är det också hos Paulus. Poängen är den irritation och plåga som törnen ger. 

Det finns många spekulationer kring vad Paulus törntagg var för något om man läser olika bibelkommentarer och kyrkofäder. Flera i den romersk katolska kyrkan har tänkt att det var någon svårbehärskad lust eller frestelse som Paulus brottades med. Även om Paulus var en syndare som alla andra, så tycker jag inte att den tolkningen har det minsta stöd eller ens verkar rimlig. Johannes Chrysostomos (347-407 e.kr) och Hieronymus (347-420 e.kr) antog att han menade huvudvärk. Tertullianus (160-220 e.kr) trodde att det var smärtor i örat. Andra åter (Rosenmuller) antog att det var "gikt i huvudet", med anfall i perioder. Cyprianus (200-258 e.kr) trodde att det var carnis et corporis multa ac gravia tormenta, ungefär "många och svåra kroppsliga plågor". Vi måste dock stanna vid spekulationer. Det enda som kan fastslås är att det var en återkommande irritation eller plåga, "i köttet", dvs i kroppen, troligtvis en sjukdom. Att den var svår att leva med för Paulus framgår av att han bad vid upprepade tillfällen om att den skulle tas bort. 

De som är påverkade av framgångsteologi och s k "faith-healing", och som tänker sig att Gud kan och vill ta bort samtliga sjukdomar hos de troende, "bara man har tro", möter här ett exempel på att Gud kan låta människor få bära sådana plågor under jordelivet. Och Paulus lämnade Trofimus efter sig under en resa, "eftersom han var sjuk" (2 Tim 4:20). När Timoteus var sjuk rekommenderade Paulus kort och gott bruket av "lite vin för din mage" (1 Tim 5::23). Men det finns förstås även rekommendationer till bön för de sjuka (Jak 5:14). Gud gjorde ju många underverk under apostlarnas dagar, och för Gud är allting möjligt (Matt 19:26).

När det gäller det som Paulus brottades med, och som Gud tillät vara kvar, så beskrivs det också att det var "en Satans ängel, som slår mig i ansiktet". En del som läser Bibeln tänker att man inte förstod bättre på nytestamentlig tid och därför tillskrev var och varannan sjukdom övernaturligt ursprung, såsom demoners plågor eller Guds tuktan. Bibeln gör dock en åtskillnad, och beskriver ett flertal sjukdomar såsom endast sjukdomar. Inte alla sjukdomar beskrivs såsom komna från andevärlden eller Gud. Vi måste också beakta att det finns tydlig undervisning i Guds ord om att sjukdomar kan komma från satan, onda andar och även Gud (se t.ex. Job 2:6-7; Luk 13:16). Att inte tro att detta stämmer, är ett uttryck för otro. Samtidigt skall vi inte tänka oss att alla sjukdomar hör ihop med övernaturliga inslag, för så framställs det inte i Skriften.

Det var inte Satan själv som plågade Paulus genom törntaggen i köttet, utan den angelos "ängel" som Satan hade sänt. Paulus inleder detta brev med att beskriva sig själv som en av Gud utsänd apostel (2 Kor 1:1). Satan i sin tur har sänt en "ängel" som plågar Paulus. Adam Clarke (1715-1832 e.kr) spekulerar över att denna ängel i själva verket är en människa som predikar falsk lära, och som hindrar Paulus från att utveckla högmod inför människor genom att han drar uppmärksamheten till sig och skapar splittring. Även detta är en spekulation, även om det fanns många "falska apostlar" som fick högt anseende och nästlade sig in i församlingarna, och som Paulus bekämpade. Det bristfälliga med denna tolkning är att plågan beskrivs såsom en "törntagg i köttet", dvs i kroppen. Det synes orimligt att Paulus med "köttet" åsyftar syndanaturen som skulle eggas, retas och plågas av en falsk apostel. Högmodet, som han hindrades från, är ju köttsligt och oandligt, och det kan knappas botas genom synd och ännu mer köttslighet. Inte heller teorin att det var bedrövelser över splittring i församlingar som Paulus arbetat så hårt för, synes rimlig. För bedrövelser, sorg och smärta framstår inte som lämpligt botemedel mot just högmod. Dessutom kvarstår att det var en törntagg i köttet. Bedrövelser och sorg över andligt förfall är knappast en "köttslig" egenskap. 

Att denna satans ängel "slog honom i ansiktet", vilket hindrade honom från högmod, för tankarna till andra bibelställen som beskriver slag i ansiktet som en förnedring. I samma brev skriver Paulus till brevets mottagare: "Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet." (2 Kor 11:20). Paulus hade också själv utsatts för sådan förnedring då översteprästen Anianas bad dem som stod intill Paulus att slå honom på munnen (Apg 23:2). De romerska soldater som hånade och pryglade Jesus slog honom också i ansiktet (Joh 19:3). Att bli slagen i ansiktet har alltså sina kopplingar till att förnedras och därmed förödmjukas och ödmjukas. Detta skedde genom att en satans ängel fick fortsätta att plåga Paulus. Det är dock inte säkert att det är detta Paulus menar med att säga att han slogs i ansiktet, för det kan lika väl vara en hänvisning till var på kroppen (i köttet) han hade sin irritation och sina plågor. Att Gud tillät det har sin parallell till hur Gud tillät att Job slogs av satan, när han utsattes för prövningar, även fysiskt i fråga om sjukdomar (Job 2:7).

Förståelsen att törntaggen i köttet åsyftar synfel eller andra problem med ögonen är rimlig också av den anledningen att Paulus på ett ställe skriver: "Se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand." (Gal 6:11). Det synes som om Paulus tog över skrivandet från den han dikterade för, men inte kunde skriva med för liten text. Det framgår av andra brev att han använde människor till hjälp när han författade sina brev (Rom 16:22), och att han själv kunde tillägga en hälsningsrad (1 Kor 16:21). I andra brevet till Tessanolika skriver Paulus att det alltid är så det går till: "Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Detta är ett kännetecken i alla mina brev, så skriver jag." (2 Tess 3:17). Det var inte brist på skrivkunskap som gjorde att han endast skrev enstaka hälsningsfraser själv, för Paulus var mycket beläst. Han var utbildad i lagen av den judiske läraren Gamaliel i Jerusalem (Apg 5:34; 22:3) Hans bildning och kunskap om lagen var stor. Själv säger han "Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag" (Apg 22:3). En kritiker till Paulus sade i samband med hans försvarstal: "Du är från vettet, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen!" (Apg 26:24). Han var alltså inte analfabet eller dålig på att skriva, men av någon anledning - kanske just synfel - lät han diktera sina brev för skrivare, och tillade endast enstaka rader, och i ett fall med "stora bokstäver". 

Det är alltså svårt att fastställa exakt vad som menas med att han slogs av en satans ängel i ansiktet, och att han hade en törntagg i köttet. Men detta påverkar inte på något sätt Bibelns klarhet och tillförlitlighet.  Moderna människor älskar ju att betrakta bibeln som en oerhört luddig och svårtolkad bok. Som om man inte kan veta med säkerhet vad Bibeln lär om omvändelsen, dopet, nattvarden osv. Detta är inte sant. Och så har inte gudfruktiga människor betraktat Bibeln tidigare. Den bibelsynen hör ihop med subjektivism och förmodligen en ovilja att få klara besked från Gud vad som gäller. Det kan också höra ihop med att man inte gör en rätt åtskillnad mellan lag och evangelium så att Bibelns olika läror synes svåra att harmonisera. 

Att det finns ställen i Bibeln som inte ger fullständig och uttömmande information betyder inte att Bibeln inte skulle vara klar och tydlig i alla lärofrågor. Det är t.ex. ingen lärofråga på något sätt, huruvida Paulus plågades av synfel, migrän, eller någon okänd sjukdom. Det påverkar inte det väsentliga i sammanhanget. Det var också delvis därför jag valde att skriva om detta bibelställe. Det får stå som ett exempel på svårtolkade ställen som inte påverkar läran. Vi kan fortfarande lära oss av sammanhanget, att Paulus var en aposteln, som fick utomordentligt höga uppenbarelser, att han fördes till himlen, att han pga detta riskerade att bli högmodig, men att detta förhindrades genom att Gud tillät plågor drabba honom, plågor från den Onde, i köttet. När Paulus bad att de skulle upphöra fick han svaret "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet." (2 Kor 12:9). Det är detta som är det centrala, och det spelar ingen roll om vi lyckas få reda på exakt vad som plågade Paulus eller inte. 

På samma sätt spelar det ingen roll vad som orsakade den höga feber som Petrus svärmor hade (Matt 8:14). Vi lär oss det viktiga av sammanhanget, att Jesus kom dit och botade henne, tillsammans med många andra, och att han därmed uppfyllde skriftord om Messias (Matt 8:14-17). 

Jag är övertygad om att om det vore väsentligt att veta vad som plågade Paulus i köttet, då hade det framgått tydligare. Den helige Ande har uppenbarligen inte velat lyfta fram detta, då han inspirerade Bibelns olika författare och gav oss en bild av Paulus. Kanske var det en särskild poäng med att vi inte får veta det, så att vårt fokus inte skall vara Paulus och hans liv, utan Guds nåd som var med Paulus, trots alla svagheter och plågor. Paulus antyder bara sina höga uppenbarelser som föranledde risken för högmod. Han beskriver dem inte. Och han prisar strax därefter istället sin egen svaghet som något positivt i Guds rike. "Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark." (2 Kor 12:10). Den sanningen har många kristna fått erfara i sina liv, oavsett vad de gått igenom, och det är det som Gud vill lära oss här. Även om vi inte fått samma oerhörda uppenbarelser som Paulus fått, och därmed inte riskerar samma högmod och behöver precis samma tuktan som han, så har vi alla en syndanatur som ställer tilldet. Men vi har också alla en kärleksfull fader i himlen, som inte överger oss med sin nåd, även då vi får gå igenom svårigheter. Gud är inte längre ifrån oss, och Kristi kraft avtar inte, bara för att vi plågas av svagheter. 

Bibelstället handlar i synnerhet om att under gudsfruktan inte bli högmodig av särskild kunskap, erfarenhet, insikt och uppenbarelse, att bevaras i ödmjukhet. Paulus skryter inte, utan nämner sina erfarenheter och oerhörda syner flyktigt och förbigående, som om det inte ens handlade om honom själv. Han gjorde det också av  ett pedagogiskt syfte, "för att ingen skall tänka högre om mig än man gör, när man ser och hör mig." (2 Kor 12:6). Han var ju trots allt ett viktigt redskap i Guds hand, men inte större människa än någon annan. (2 Kor 12:2-6). Törntaggen var svår för honom, men det hade varit värre för honom, om han förfallit till högmod. 

/Shadow