En förbannelse för vår skull

Ur "Stora Galaterbrevskommentaren" av Martin Luther:

"Alla profeter ha sett, att Kristus skulle vara den störste rövare, mördare, äktenskapsbrytare, tjuv, helgerånare, hädare o. s. v., som någonsin funnits i världen. Ty nu uppträder han icke i egen person, han är icke längre Guds Son, född av jungfrun, utan en syndare, som har och bär Pauli synd, hädarens, förföljarens och våldsverkarens, och Petri synd, hans som förnekade Kristus, Davids, som var en äktenskapsbrytare och mördare och som kom hedningarna att smäda Guds namn. Korteligen, han bär alla människors alla synder i sin kropp. Icke som om han själv hade begått dem, men de synder som vi begått upptog han i sin kropp för att göra till fyllest för dem med sitt eget blod. Därför hemföll han, ehuru till sin egen person oskyldig, åt Moses för alla gällande lag, emedan han blev funnen bland syndare och rövare. Överheten anser för skyldig och straffar den som ertappas bland rövare, även om han aldrig gjort något ont eller något, som vore värt döden. Men Kristus icke endast ertappades bland syndare, utan han ställde sig frivilligt och enligt sin Faders vilja solidarisk med syndare, i det att han antog deras kött och blod, som äro syndare och rövare, djupt sjunkna i allehanda synder. Då alltså lagen ertappade honom bland rövare, dömde och dödade den honom såsom rövare.

Denna kunskap om Kristus och denna ljuvliga tröst, att Kristus för vår skull blivit gjord till en förbannelse för att friköpa oss från lagens förbannelse, den beröva oss sofisterna, då de skilja Kristus från synderna och syndarna och framställa honom endast som ett efterföljansvärt exempel. På det sättet åstadkomma de icke endast, att Kristus blir oss till intet gagn, utan de göra också en domare och tyrann av honom, som vredgas på synderna och fördömer syndarna. Vi böra tvärtom hölja in Kristus och lära känna honom som höljd icke blott i kött och blod utan tillika i våra synder, vår förbannelse, vår död och allt vårt onda.

"Jesus died on the cross" av Adolf Lachman

Men det är ju både orimligt och skymfligt att kalla Guds Son en syndare och en förbannelse? - Vill man förneka, att han är en syndare och en förbannelse, bör man också förneka, att han lidit, korsfästs och dött. Ty det är icke mindre orimligt att säga, såsom vi göra i vår trosbekännelse, att Guds Son blivit korsfäst, och att han utstått syndens och dödens straff, än det är att kalla honom en syndare och en förbannelse. Men om det icke är orimligt att bekänna och tro, att Kristus korsfästs bland rövare, bör det icke heller vara orimligt att säga, att han är en förbannelse och syndaren framför andra. Det är sannerligen inga tomma ord, när Paulus skriver: »Kristus blev en förbannelse för vår skull.» - »Den som icke visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.» (2 Kor. 5, 21).

På samma sätt kallar Johannes Döparen honom Guds lamm (Joh. 1, 29). Själv är han visserligen oskyldig, emedan han är Guds rena och obesmittade lamm, men emedan han bär världens synder, tryckes hans oskuld av hela världens synder och skuld. Alla de synder, som jag, du och vi alla gjort och komma att göra, äro Kristi egna synder, alldeles som om han själv hade begått dem. Korteligen, vår synd måste bli Kristi egen synd, eller också måste vi förgås till evig tid. Denna sanna Kristuskännedom, som Paulus och profeterna lärt oss, ha de gudlösa sofisterna fördunklat."