Detta att ikläda sig Kristus kan förstås på två sätt, såsom lag och som evangelium. Det har lagisk betydelse i Rom. 13, 14: »Ikläd er Herren Jesus Kristus», det är, efterliknen Kristi föredöme och hans dygder, gören och liden vad han själv gjorde och led. Så heter det också 1 Petr. 2, 21: »Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.» I Kristus se vi det största tålamod, den största mildhet och kärlek och en beundransvärd måttfullhet i allting. Denna Kristi prydnad böra också vi ikläda oss, d.v.s. vi böra efterlikna hans dygder. På samma sätt kunna vi också efterlikna andra helgon.
Men att ikläda sig Kristus i evangelisk mening innebär icke efterliknande utan nyfödelse och nyskapelse, nämligen att jag ikläder mig Kristus själv, hans oskuld, rättfärdighet, vishet, makt, frälsning, liv, Ande o.s.v. Vi äro klädda i Adams skinnkläder (1 Mos. 3, 21), som äro en dödens och syndens dräkt, det är, vi äro alla synden underdåniga och sålda under henne. I oss råder en förfärlig blindhet, okunnighet, förakt och hat mot Gud. Vidare är vi fulla av ond begärelse, av orenhet, girighet m. m. Denna dräkt, denna fördärvade och syndiga natur ha vi genom fortplantning ådragit oss från Adam. Paulus brukar kalla den för den gamla människan. Den människan med alla hennes gärningar måste vi avkläda oss, Kol. 3, 9 och Ef. 4, 22, för att vi från att ha varit Adams barn må bliva Guds barn. Detta sker icke genom att byta kläder, icke genom några lagar eller gärningar utan genom den pånyttfödelse och förnyelse, som sker i dopet, såsom Paulus säger: »Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.», vidare Tit. 3, 5: »av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande.» I de döpta uppstiger nämligen ett nytt ljus och en ny eld, där uppstå nya, fromma känslor, gudsfruktan och gudsförtröstan och hopp. Där uppstår en ny vilja. Detta är att i egentlig och evangelisk mening ikläda sig Kristus.
I dopet gives därför icke en dräkt av lagrättfärdighet eller våra gärningar, utan Kristus blir vår klädnad. Och han är icke någon lag, ingen lagstiftare, ingen gärning utan en gudomlig och outsäglig gåva. Fadern har givit oss denna gåva, för att han skall vara vår rättfärdiggörare, levandegörare och återlösare. Att i evangelisk mening ikläda sig Kristus är alltså icke att ikläda sig lag och gärningar utan att iföra sig en oskattbar gåva, syndernas förlåtelse, rättfärdighet, frid, tröst, glädje i helig Ande, salighet, liv och Kristus själv.
Detta ställe bör noga observeras mot svärmeandarna, som förringa dopets majestät och tala om det på ett brottsligt sätt. Paulus däremot ger dopet ståtliga namn, i det att han kallar det »ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande», Tit. 3, 5. Och här säger han, att alla som äro döpta ha iklätt sig Kristus. Och Paulus talar som sagt icke om efterliknandets iklädande utan om pånyttfödelsens. Han säger icke: Genom dopet ha ni fått ett yttre tecken på att ni tillhöra de kristnas skara. Så fantisera sekteristerna, vilka av dopet endast göra ett yttre kraftlöst tecken. Utan han säger: »I alla som haven blivit döpta haven iklätt eder Kristus», det är, ni ha förflyttats utanför lagen till en ny födelse, som skett i dopet. Därför äro ni icke längre under lagen, utan ni ha blivit iförda en ny klädnad, Kristi rättfärdighet. Paulus lär alltså, icke att dopet är ett tecken, utan att det är ett iklädande av Kristus, ja, att Kristus själv är vår klädnad. Därför är dopet högst mäktigt och verksamt. Men då vi iklätt oss Kristus såsom vår rättfärdighets och salighets klädnad, skola vi också ikläda oss Kristus såsom efterföljelsens klädnad."
(Ur "Stora Galaterbrevskommentaren" av Martin Luther).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar