Att sörja utan att glorifiera

En musikstjärna har gått ur tiden. Amy Winehouse blev bara 27 år, och även om dödsorsaken inte har bekräftats utåt än, så har det antytts att det är drogöverdos som är orsaken.
Ingen kan vara överraskad, åtskilliga har de tidningsuppslag varit som visat en tydligt narkotikapåverkad Amy, med kläder och hår i kaos och ögon som inramade med tjock svart kolpenna haft sitt tomma frånvarande uttryck. Ofta har det varit skandaler, snarare än hennes arbete, som gjorde att hon hamnade på löpsedlarna.

Amy gråtandes, efter bråk med pojkvännen. Amy som ett nervvrak på väg att hälsa på sin man i fängelset. Amy som buats ut från scenen och blivit tvungen att bäras ut då hon varit för påtänd eller full för att kunna uppträda.
Oroade vänner och föräldrar: "vi är rädda att hon kommer att knarka ihjäl sig".

När Winehouses låt" Rehab" slog igenom som hit, var det många som tyckte det var ironiskt. Och det var det.
I sången sjunger hon: "They tried to make me go to rehab, I said, "No, no, no"

Det är tragiskt att hon inte ville eller upplevde sig kunna ta tag i sina drogproblem, men det är ganska läskigt att se hur många kändisar som uttalar sig om just den aspekten. HUR de gör det, som om de vore omedvetna om hur marinerad nöjesbranschen är i knark och alkohol. Det finns många som skulle behöva checka in på "Rehab", för att undvika att sluta som Amy Winehouse.

Jag vet inte om hon mådde dåligt redan innan hon började missbruka, men helt tydligt är att hon inte mått särskilt bra de senaste åren i alla fall.

Det är också, i likhet med vad många säger, en förlust för musikbranschen att hon gått bort. Visst hade hon talang, även jag tyckte om hennes vemodiga personliga röst till de nakna jazztexterna.
Men jag ser ett tydligt "Cobainsyndrom" här, och kommer inte bli förvånad när fans och även människor som INTE lyssnat till henne tidigare, plötsligt kommer höja henne till något hon inte var.
Hennes begåvning kommer att särskiljas till något som var unikt, hennes olycklighet kommer på ett nästan perverst vis att förklaras vara en följd av hennes genialitet och känslighet i kombination med människor som inte förstod henne, som hade för många krav och stressade sönder henne. Stressade henne att ta sin tillflykt till drogerna.

Män som inte kunde hantera henne, inte förtjänade henne. Papparazzis som jagade henne och fans som ville ha mer, mer, mer. Likt många nu döda kändisar före henne, t ex Marilyn Monroe, och nuvarande, t ex Britney Spears, blir privatlivet mer intressant ju mer turbulent det är, och konkurrerar ut vad de först blev kända för.

Amy Winehouse riskerar samma sak som bl a Kurt Cobain; att ikonförklaras och därmed fråntas sitt eget ansvar, sin egen ställning som vanlig dödlig människa, sin rättighet att bli behandlad med värdighet och inte försvinna i en orealistisk dimma om vem hon var och vilken påverkan hon hade.

Hon var en mycket skicklig musiker. Men också en människa som mådde djupt dåligt och fattade självdestruktiva beslut gällande sitt liv.

Hon hade verkligen behövt hjälp, och en paus från allt vad offentlighet och strålkastare heter.
Det är viktigt för ungdomar att ha förebilder, och med sin excentriska och udda stil var hon en sådan för många. Likaså var hon även ett slags "språkrör" för unga fans som själva mådde dåligt och upplevde tröst i hennes person.
Men någonstans måste en skiljelinje dras.

Hennes död är hennes, den är djupt tragisk och bör ses precis sådan den var. Hon blev ett offer för sin egen psykiska ohälsa, till följd av eller i kombination med ett tungt tärande drog och alkoholmissbruk.
Det gagnar ingen att idealisera henne eller skapa mytbildning kring hennes liv och död.

Lyssna på hennes skivor, minns henne sådan hon var både när hon var som bäst och när hon mådde som sämst, och om detta som hänt bör inspirera eller bli till konsekvens i NÅGOT...så har jag två förslag. Låt det dels bli i vilka farorna med droger är.
De är lika verkliga och på samma villkor om en människa är offentligt känd eller inte.

En annan sak som är än viktigare;  den vanligaste fras av alla jag läst idag angående Amys död, är i lite olika variationer: "Vila i frid, Amy", "nu har hennes problemtyngda själ funnit frid", "R.I.P".
Vad VET människor om detta, som inte stod henne nära och visste något om en eventuell kristen tro hon kan ha haft..?
Den där uppfattningen är förövrigt nästan standard, att människor antar att en död människa har funnit frid, i alla fall om det rör sig om någon som inte ansetts uppenbart ondskefull. Att han/hon har fått möta sina avlidna nära och kära.

Jag vill inte spotta på de som sörjer Winehouse, det skulle aldrig falla mig in. Inte heller på henne själv naturligtvis, av hela mitt hjärta hoppas jag att hon hyste en förtröstan på Jesus Kristus, hur illa det än var med henne och i kaoset hon levde i.

Om hon gjorde det...då har hon fått frid nu. Då är hon löst från här världens ångest och smärta och bojor, liksom vi alla kommer att bli om vi håller fast vid Kristus i vårt liv här och nu.

Detta är särskilt viktigt att påminna de levande kvarlämnade som sörjer, det är en viktig påminnelse till oss alla.
Livet är skört och det finns inga garantier hur många år vi får. När vi väl har lämnat den här världen, då har vi också gjort vårt val om var vår själ ska få sin eviga hemvist.

/Nephele

Länkar: SvD, SmP, Expressen, Laholms, DN