onsdag 5 oktober 2011

Lögnen om människans andliga "frihet" (före omvändelsen)

En ny debattartikel om dopet har skrivits i tidningen Dagen (5/10). Ännu en pingstvän träder fram och förklarar hur han ser på dopet. Pelle Hörnmark hävdar att Sigvard Svärd - som tidigare i en debattartikel oroat sig för att pingströrelsen håller på att tappa bort sin baptistiska grundsyn - har fel. Han menar att man istället öppet samtalar om tron inom pingströrelsen, utan att förlora grundsynen. 


Hur det än är med det så är det tragiskt att läsa hur han ser på människan - av den anledningen att det stämmer så dåligt med Guds ord. Hörnmark understryker människans "frihet" när han talar om dopet. Friheten att välja. Men detta är en så klassisk obiblisk missuppfattning av hur Guds ord beskriver människans förmåga före omvändelsen. Det kallas för synergism, tron att människan på något sätt kan medverka till sin omvändelse (vilket i praktiken är tron att människan i någon liten mån medverkar till sin frälsning). 


Så beskrivs inte människans andliga tillstånd, människans andliga förmåga, omvändelsen och frälsningen i Bibeln. 


Jag är själv uppväxt i pingströrelsen och känner till deras syn på människan, omvändelsen och dopet. Efter en lång och krokig vandring och mycket bibelstudier kom jag, tillsammans med flera av mina anhöriga och vänner, att ändra dopsyn. 


Läs gärna om min historia och mina erfarenheter i mitt tidigare inlägg
Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 1


Läs framför allt del 2, där jag tar upp mängder av bibelord som beskriver människans andliga förmåga före omvändelsen, och visar barndopets teologiska berättigande. 
Barndopets bibliska stöd (och personliga erfarenheter), del 2


Människan är lika "fri" att välja sin omvändelsen, som en död är fri att bli uppväckt, en vuxen är fri att låta föda sig på nytt, en livlös är fri att bli levandegjord. Det är precis det språkbruk som Bibeln använder om omvändelsen. 


En grundläggande skillnad mellan Paulus och fariseismens teologi är just denna syn på människans natur och förmåga. Under det att man bland de judiska fariseerna hade en relativt positiv grundsyn på människans natur, så understryker Paulus syndafallets konsekvenser, människans oförmåga och att omvändelsen är endast Guds verk, av nåd, genom Kristus.


Det rena evangeliet och den bibliska synen på människan fråntar människan all egen värdighet, all egen berömmelse, all egen förmåga, all egen medverkan till frälsningen, och ger all ära till Gud, all berömmelse till Gud, och tillskriver Gud ensam frälsningen orsak. Inte till 98 eller 99 %, utan till 100 %. Frälsningen och omvändelsen är helt och hållet Guds verk. Men otron och synden är helt och hållet människans verk. Inför Gud är vi inte fria att berömma oss av något annat än hans oerhörda. överflödande och underbara nåd i Kristus. 


Denna syn på människan och Gud berövar oss som sagt all egen stolthet och religiös självrättfärdighet. Men syndare som vet med sig sin stora brist, sin ovärdighet, sin oduglighet, självmedvetna syndare, finner en oerhörd tröst och glädje i det rena evangeliet. Det har makt att upprätta de mest nedslagna och förskräckta syndare. Men en sådan undervisning tilltalar inte den stora massan. Det visar kyrkohistorien, redan från Jesu tid. Läs Johannesevangeliets 6:e kapitel där Jesus talar om sig själv som Livets Bröd. Där beskriver Jesus tron som ett Guds verk (Joh 6:29), att endast de som Fadern ger Jesus kommer till honom (Joh 6:37), att ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom (Joh 6:44), att köttet (människans natur) inte är till någon nytta eftersom det är Anden som ger liv (Joh 6:63), och ännu en gång, att ingen kan komma till Jesus om det inte blir honom givet av Fadern (Joh 6:65). 


Efter detta tal står det: "Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom." (Joh 6:66). 


Jesus hade talat helt öppet. Han hade predikat evangeliet och om sig själv som Livets bröd. Men det var en undervisning som slog hårt mot den "religiösa" människans självkänsla, den människa som vill ha lite del av berömmelsen, om så bara den berömmelsen att hon åtminstone avgjort sig för Gud och själv valt att följa Gud. I Jesu undervisning dödförklarades den religiösa människan och hennes förmåga. Denna anstöt gällde dock inte alla. För det står vidare:


"Jesus sade därför till de tolv: "Inte vill väl också ni gå bort?" Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige."  (Joh 6:67-69). 


Precis så är det för förkrossade syndare som inte finner någon värdighet eller duglighet i sig själva. De bryr sig inte om att de inte får någon del av berömmelsen. De gläder sig bara av att de får del av Guds underbara gåva, frälsningen av nåd, genom Jesus. De har, som Petrus säger, ingen annanstans att gå. Men så länge de har Jesus, så länge de har det rena oförvanskade evangeliet, då har de liv, glädje, frid, frälsningsvisshet. Det är för dessa evangeliet verkligen når fram. För dessa som, liksom publikanen i templet, inte vågar lyfta blicken mot himlen utan stannar kvar lite på avstånd men ändå frampressar ett: "Gud, var nådig mot mig, syndare" (Luk 18:13). Inför Gud var det en rätt och god bekännelse, och Gud är full av nåd och sanning. Publikanen gick därifrån rättfärdig. 


/Shadow


Dagen

4 kommentarer:

  1. Jag tror att du och hörnmark talar om lite olika saker. Du tycks tolka hans text som en zoterologisk text vilket jag inte tror att den texten var ämnad att vara.

    Hörnmarks text tycks snarare poängtera att Gud skapat människan till en fri varelse med ansvar utan att komma in på i vilken utsträkning synden har fördärvat denna frihet, bundit och förslavat.

    Dessutom så tror jag att de är väldigt få Kristna som brukar hävda något om att människan bidrar till sin egen frälsning även bland sådana som menar att vi faktiskt har en fri vilja.

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar. Jag vet att hörnmark lade mycket krut på frihet ifråga om religionsfrihet, och inte poängterade så mycket friheten före omvändelsen. Samtidigt skiljer sig ju den bibliska/lutherska synen på i vilken utsträckning människan skadats av syndafallet, från hur synergister, t.ex. pingstvänner ser på saken. Detta avspeglar sig också i hur man talar om frälsningen. En pignstvän kan lägga betoning på den egna medverkan eller förberedelsen. Det yttrar sig i mötenas karaktär, först presenteras evangeliet, nåden, frälsningen, som en fri gåva. Sedan växlas plötsligt fokus till åhörarna: Den som vill ta emot Jesus kan komma fram. En pingstvän kan också understryka tidpunkten för omvändelsen i sitt liv, och tala om "den och den dagen blev jag frälst". Skillnaden där är att människans mottagande får en centralare plats. En biblisk kristen talar om att Jesus försonat världen en gång för alla, vid en given historisk tidpunkt (långt innan vi blev födda), och att vi vid omvändelsen inte blir frälsta, utan snarare mottager den frälsning som redan föreligger. Det är en stor och viktig skillnad om man benar ut detta. Ett annat sätt som synergismen färgar av sig hos pingstvänner är betoningen på att "öppna sitt hjärta". Det blir en betoning på mottagandet. Det bibliska är att framställa nåden precis så fri och färdig som den är, och förankrad i historien. Det är en proklamation av något helt och fullt färdigt. Den som tror och tar emot det, har del av det. Den som inte tror på det, är inte en kristen och har inte del av det som Gud har gjort för världen. Det som gör att skillnaden blir så stor är inte minst för den enskilde uppriktige men tvivlande syndaren, som känner sina brister, som tvivlar på sin värdighet, sin förberedelse, sin förmåga. För en sådan skall man inte säga "Gör så här" (för att bli frälst, eller för att ta emot frälsningen). Det man skall göra, är att predika exakt vad Gud har gjort för världen. Den objektiva rättfärdiggörelsen. Den anfäktade människan slipper då vända blicken inåt mot det egna onda hjärtat där man inte finner någon tröst, utan får, precis som det skall vara, vända all fokus till Jesus Kristus, det han är, och det han har åstadkommmit en gång för alla. Trösten för en sådan kristen blir alltså helt bortanför det egna jaget. Trons föremål blir endast Kristus, och inte något alls i människan. Det är en undervisning som är biblisk, som borttar all egen berömmelse, och som tröstar alla dem som inte finner något gott i det egna hjärtat. Och här föreligger en skillnad mellan pingstkyrkans och andra synergisters syn på människans förmåga före omvändelsen, och den bibliska synen på den. Den skillnaden färgar av sig på många andra läror, såsom dopet, utkorelsen, rättfärdiggörelsen. Sen är det möjligt att enskilda pingstvänner har i sina hjärtan en sund syn på rättfärdiggörelsen, men då är det bara bra att de får reda på villfarelsen i detta. I en artikel där Hörnmark skall tala om dopets innebörd, om vuxendopt/troendedopet inom pingströrelsen, så väljer han att glida över på ämnet religionsfrihet, och människans frihet och myndighet. Självklart är det ett dåligt ämne att glida över i, om man skulle mena eller tro att människan inte kan välja att tro på Gud före omvändelsen och pga syndafallet. Det avspeglar och antyder synergism. Synergism är inte att öppet säga "jag bidrar till min frälsning", men det är ändå att praktiken säga det indirekt, eftersom man tror att människan är fri att välja att komma till tro, att ta emot, att öppna sig. Nåden får inte i praktiken förbli endast 100 % nåd, för det vänds alltid från "Jesus har gjort allt, det är bara nåd" till ett "du måste ta emot". En sådan predikan kan tas emot så att en människa verkligen kommer till tro, tror jag, men det är inte en trösterik och biblisk undervisning för en anfäktad syndare, och den får som sagt med sig konsekvenser i de övriga lärorna, i synnerhet den objektiva rättfärdiggörelsen.

    SvaraRadera
  3. Ska inte gå in i någon djup diskussion eftersom vi har olika perspektiv på denna fråga, men vill ändå bara poängtera att "klassisk pingstteologi" är av arminiansk typ.

    Som sådan så menar den inte att människan kan lägga något till sin frälsning eller göra något för att bli frälst. Tvärt om den betonar precis som luthersk och reformert teologi att människan är hopplöst förlorad i synd och om inte Gud gör något för att gripa in så skulle han eller hon aldrig komma till Gud. Ingen kan komma till Jesus utan att Fadern drar honom. Men menar arminianer, Gud önskar att alla människor skall blir frälsta och ändå blir de inte det? Varför? Därför att Guds nåd är möjlig att stå emot. Han för människor till en punkt där de får valmöjligheten att välja att ta temot Guds nåd eller förkasta den. Det handlar fortfarande helt om Guds nåd, för oavsett om jag hade vilja bli frälst så hade jag inte kunnat bli det om Gud inte önskat min frälsning. Och om Gud inte önskat min frälsning så hade jag inte ens fått förmågan att välja att ta emot Guds nåd eller inte.


    Jag vet att det skiljer sig från Luthers teologi och jag vet att det tycks vara Luthers teologi som du kallar biblisk men långt ifrån alla kristna håller ju som du säkert vet med om att just det systemet är korrekt.

    Personligen tror jag inte att något teologiskt system, Reformert, Lutherskt, Arminianskt etc etc är vattentätt, alla systemen har problem och i slutänden så får vi vara ödmjuka och inse att vi inte fullt ut kan förstå frälsningens under.

    SvaraRadera
  4. Ok, tack för din kommentar. Som du kanske förstår håller jag inte riktigt med dig, men tack för input ändå. mvh Shadow

    SvaraRadera