Gå på vattnet

"Gå på vattnet", Ivan Ajvazovskij (1888)

Tavlan är målad av den armenisk-ryska konstnären Ivan Ajvazovskij (1817-1900). Ajvazovskij målade många vackra tavlor med havsmotiv (se t.ex. det fascinerande ljuset på denna tavla), och han anses av många vara den bästa på att skildra kust- och havsmotiv. 

"Gå på vattnet" skildrar hur Jesus och Petrus går på vattnet, och de andra lärjungarna som under häpnad iakttar dem från båten. Jesus har skildrats med lysande kropp, vilket för tankarna på Jesus på förklaringsberget (se f ö mitt blogginlägg om det motivet). Petrus som vandrat ut på vattnet i tro, har börjat sjunka ned i vattnet, och sträcker ut sina händer mot Frälsaren. Så lyder berättelsen från Matteusevangeliet:

"Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där. Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot. Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: "Det är en vålnad." Och de skrek, så rädda var de. Men genast sade Jesus till dem: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." 

Petrus sade: "Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet." Jesus sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom. Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: "Herre, hjälp mig!" Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?" De steg i båten och vinden lade sig. Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son." (Matt 14:22-33).

Judarna delade vid den här tiden in natten i fyra "nattväkter". Jesus talar också om nattväkter när han på ett annat ställe talar om de troendes vaksamhet. "Kommer han under andra eller tredje nattväkten, saliga är de [tjänarna] om han [tjänarnas herre] finner dem vakande." (Luk 12:38). Man delade alltså in perioden mellan solnedgången och soluppgången i fyra avdelningar. Inledningen hör ihop med hur vakterna avlöste varandra på natten. Väktarna kunde vara utposterade i torn (2 Kung 17:9; 2 King 18:8), och skulle rapportera om de såg något (2 Sam 18:24-27). Även förkunnare jämförs ibland med utposterade väktare (Jer 6:17; Hes 33:2-9; Heb 13:17). 

Man har antagit att natten först var indelad i tre nattväkter, men att den under den nytestamentliga perioden utökades till fyra - kanske pga romarnas seder. Jämför bruket av vakter när Petrus hade fängslats: "Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom." (Apg 12:4). Den första nattväkten är mellan 18.00-21.00, den andra är mellan 21.00-24.00. Den tredje är mellan 24.00-03.00. Den fjärde nattväkten är mellan 03.00-06.00. 

Tidpunkten då Jesus kommer vandrande på vattnet är alltså nästan densamma som den vi i svenskan kallar för "vargtimmen" (03.00-05.00). Dagsljuset hade troligtvis börjat nalkas, som vi också ser på tavlan. Markus tillägger att Jesus precis skulle gå förbi dem (Mark 6:48). Riktningen, sättet han gick på, och att han inte genast vände sig direkt emot dem, fick dem att tro att mannen som vandrade på vattnet (de kanske inte genast kände igen honom i det ljuset), inte var på väg mot dem. Men sanningen är givetvis att han ville att denna händelse skulle utspela sig inför dem, och att deras tro skulle prövas i detta sammanhang. Jämför hur Jesus i Luk 24:28.ger sken av att vilja gå i en viss riktning. 

Lärjungarna blev så förskräckta att de skrek rakt ut. De trodde att de såg en våldnad. Naturlagarna var ju upphävda inför deras ögon. De fick inte ihop vad de såg med sina ögon och de reagerade med fruktan. Men Jesus lugnade dem med vänliga ord. Att Jesus gick på vattnet är verkligen ett stort och märkligt under. Blev hans kropp lättare än vatten? Förvandlades vattnet under fötterna till fast materia för varje steg? Skedde underverket på något annat sätt? Det vet vi inte. Bibeln beskriver ju många under, utan att förklara hur de går till. Gud väljer att inte skildra det exakta tillvägagångssättet när han upphäver naturlagarna. Så är det ju också med vinundret, brödundret, botandet av sjuka osv. 

De som läser Bibeln och har svårt att tro de underverk som Gud utförde och som skildras i första Mosebok, såsom skapelsen eller syndafloden, bör betänka att det är minst lika häpnasväckande och enastående att Gud delade ett hav mitt itu, att han vandrade på vatten, stillade stormar, utförde brödundret eller uppväckte döda. Underverken i Bibeln, såsom skapelsen eller syndafloden, skall vi inte tro på "därför att de är rimliga", och vi skall inte heller avfärda dem "därför att de är orimliga". Den Gud som Bibeln beskriver är verkligen undrens Gud, från första Mosebok till Uppenbarelseboken. Han upphäver naturlagarna närhelst han vill, i kraft av sitt mäktiga skaparord. För honom är ingenting för svårt. Skapelsens upphovsman är så mycket underbarare än skapelsen.

Liksom vid flera andra tillfällen är det just Petrus som tar iniativet till att träda fram. Han synes ha en ivrig och framåt personlighet. Han tar ofta plats och har ledaregenskaper. Kanske kände Petrus genast igen Jesus på rösten när han lugnade lärjungarna. När han förstår att det är Jesus som går på vattnet, förvandlas skräcken till en spirande insikt att han står inför ett Frälsarens underverk. Han vågar då be om att själv få vandra ut på vattnet, vilket han också gör, när Jesus säger "kom!" I detta finns också insikten att det är på Guds ord och löfte som man skall sätta sin tro, och våga. Hade det inte funnits ett löfte, ett ord, ett "kom", så vore det både dumdristigt och ett frestande av Gud att ge sig ut på vattnet. Men Jesus gav sitt gudomliga medgivande och löfte när han sa "Kom!" och Petrus vågade sig ut.

Petrus tro sviktade dock när han fokuserade på blåsten och vågorna. Först hade hans hjärtat fäst sig vid Guds ord och löfte, men nu började tvivel stiga upp i hans hjärta. En troende människa har kvar sin gamla syndanatur, köttet. Hur lätt är det inte för oss kristna att relatera till Petrus tvivel. Vi blir glada när vi läser om Guds ord och löften, men bävar när vi ser omkring oss, som motgångar och nederlag i olika former. Då är det lätt att glömma Guds löfte och vackla eller tappa den första tillförsikten. 

Har inte Gud låtit denna händelse bli nedtecknad för att stärka vår tro, och påminna oss om att Gud har allting i sin hand, även om det inte alltid ser ut så, eller känns så?

/Shadow