Vad uppenbarar Uppenbarelseboken? (2 av 2)

Klicka här för att gå tillbaka till del 1.

Philippe-Jacques de Loutherbourg (1740-1812), "Ängeln binder satan"

Tolkningen av de tusen åren mm i kapitel 20
Den sjätte synen slutar med domedagen och Jesu slutliga seger över fienderna. Den sjunde och sista synen (20:1-22:5) tar oss tillbaka till början av den nytestamentliga tiden. Johannes såg ”en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden” (20:1). Detta identifierar ängeln som Jesus. Jesus hade ju redan sagt till Johannes: ”Jag har nycklarna till döden och helvetet” (1:18). Den stora kedjan i Jesu hand symboliserar hans makt att koppla och binda Satan.
    Jesus ”band honom för tusen år” (20:2). Dessa ”tusen år” har misshandlats mer än något annat uttryck i Bibeln. Hur kan vi vara säkra på att dessa ”tusen år” inte ska förstås bokstavligt utan bildligt som en metafor? För det första: varje fras i vers 1-2 innehåller bildspråk och Johannes befinner sig mitt i en syn. Han avbildar Jesus som en ängel och introducerar Satan som en drake. Han talar om helvetet som en djup grop (”avgrunden”), och fastän en avgrund inte har något lock ser Johannes Jesus med en nyckel och att han stänger till och förseglar avgrunden. Satan är en ond ande som inte kan bindas med fysiska kedjor. Ändå ser Johannes hur Jesus binder Satan med en stor kedja. Att uppfatta de tusen åren i slutet av vers 2 bokstavligt gör våld på det framställningssätt som Jesus här använder sig av genom Johannes.
    För det andra: Om det råder någon tvekan om vad ett bibelavsnitt betyder, låter en troende Bibeln vara sin egen tolk. Är man osäker på betydelsen av de tusen åren i detta avsnitt som är fullt av bilder och metaforer, måste vi gå till Jesu bokstavliga beskrivningar av de yttersta dagarna i evangelierna. Vår Herres tydliga ord där talar emot ett tillstånd av kristen dominans och universell fred i tusen år i bokstavlig mening. I evangelierna går Jesus emot föreställningen att det skulle bli fred på jorden och att de troende skulle utgöra en politisk styrelse. Han förutsade motsatsen i mycket bokstavliga termer: de yttersta dagarna ska karakteriseras av ”stridslarm och rykten om krig... Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike” (Matt 24:6,7). De kristna ska inte regera världen, tvärtom kommer man att ”utlämna er till att misshandlas och dödas” (Matt 24:9). I motsats till massomvändelser sa Jesus att ”många falska profeter ska träda fram och bedra många” och ”kärleken kommer att svalna hos
de flesta” (Matt 24:11,12).
    Resten av Bibeln utesluter också ett bokstavligt tusenårigt fridsrike på jorden. Paulus skriver: ”Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som ska föda, och de slipper inte undan” (1 Tess 5:1-3).
    Vad menas då med de tusen åren i 20:2? Eftersom de börjar med att Jesus binder Satan (v 2) och slutar med att Satan släpps lös för en kort tid (v 3), symboliserar de tusen åren den nytestamentliga tiden. Den nytestamentliga tiden började med Kristi ankomst. Johannes skriver: ”Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh 3:8). ”Denna världens furste är nu dömd”, säger Jesus (Joh 16:11). Genom sin död och uppståndelse har Jesus ”avväpnat väldena och makterna”, skriver Paulus (Kol 2:15). Bindandet av Satan – begränsningen av hans förmåga att skada Guds folk – utmärker början av de tusen åren, början av den nytestamentliga tiden.
    ”Tusen” var namnet på det största talet i grekisk vokabulär. Det representerade en tidslängd vars slut man inte kunde fastställa. I 20:3 symboliserar ”tusen” den nytestamentliga tiden av obestämd längd då Satan hålls bunden. 
    Vid världens begynnelse begränsade Gud de onda änglarnas aktivitet när han drev ut dem från himlen. Judas skriver: ”Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom” (Jud 6). Berättelsen om Job visar hur Gud redan i gamla förbundet satte en gräns för Satans makt.
    Förseglandet av avgrunden i 20:3 är Jesu verk. Det vittnar om den inskränkning av Satans makt och aktivitet som Jesu seger på Golgata innebar. Jesus uppfyllde profetian i 1 Mos 3:15 om att krossa den gamle ormens huvud. Men varken Satans bindande vid världens begynnelse eller hans bindande under den nytestamentliga tiden begränsar fullständigt djävulens aktivitet. Det framgår klart av Bibelns många varningar om Satans slughet. Kedjan och den djupa gropen tjänar som ett koppel som håller tillbaka Satan när han attackerar Guds församling.
    Nära slutet av den nytestamentliga tiden ska Satan släppas lös för en kort tid (20:3). Denna relativt korta tid avser en period med stor nöd för de troende. Under dessa sista dagar ska ”många falska profeter träda fram och bedra många” och ”kärleken svalna hos de flesta” (Matt 24:11,12). Jesus sa: ”Om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas” (Matt 24:22).
    I 20:4-6 dras Johannes blick till troner i himlen ”och de som satt på dem”, nämligen de heliga och martyrerna. Med dessa avses troende som ”inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen” (v 4). I en tidigare syn identifierade Johannes dem som tillbad vilddjuret som de icke-troende, ”alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet” (13:8). De som har vilddjurets märke på pannan eller handen är de som samarbetat med världsliga makter mot Lammet (13:11-18). 
    I 20:4 skriver Johannes: ”Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma.” De som sitter på dessa domarsäten representerar dem som dött i tron under den nytestamentliga tiden. Johannes första läsare hade utan tvekan sett och hört om kristna trossyskon som hade förföljts och dödats för sin tros skull. De ”hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord” (v 4). 
    Johannes skriver att han såg ”deras själar som hade halshuggits” (20:4). Han såg själarna av avlidna troende, eftersom deras kroppar inte skulle uppväckas till liv och i förhärligad form återförenas med deras själar förrän på den yttersta dagen.
    Slutet av vers 4 översätter många översättningar så här: ”De fick liv igen och var kungar med Kristus i tusen år” (så står det i Bibel 2000). Men Johannes skriver inte ”de fick liv igen” utan bara ”de levde och regerade med Kristus i tusen år”. De troendes själar behöver inte få liv igen, eftersom de aldrig verkligen dött. Jesus lovade Marta: ”Var och en som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö” (Joh 11:26). Och han försäkrade rövaren på korset: ”I dag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43). De som dör med Kristus börjar omedelbart regera med honom i himlen. Detta regerande inkluderar att döma de onda änglarna och de otroende. Paulus skrev till de troende i Korint: ”Vet ni inte att de heliga ska döma världen? ... Vet ni inte att vi ska döma änglar?” (1 Kor 6:2,3). Dömandet i vers 4 syftar varken på domedagen eller de troendes regerande i evigheten efter domedagen. Detta dömande börjar det ögonblick våra själar tas till himlen. Troende fortsätter att leva och regera med Kristus när deras själar lämnar sina kroppar.
    De otroende kallar Johannes ”de andra döda” (20:5). De ”levde inte förrän de tusen åren hade gått” (v 5). De som dör utan Kristus är döda (skilda från Gud) både till kropp och själ fram till domedagen. För de troende börjar livet med Kristus och regerandet med honom när vi kommer till tro. Omvändelsen är en uppståndelse från andlig död. När vi kom till tro ”uppväckte Gud oss med Kristus och satte oss med honom i den himmelska världen”, skriver Paulus (Ef 2:6). 
    I slutet av vers 5 talar Johannes om ”den första uppståndelsen”. Eftersom Johannes bara såg de troendes själar i himlen, kan denna första uppståndelse inte betyda de troendes kroppsliga uppståndelse. Här avses de troendes uppståndelse från andlig död genom omvändelsen. Jesus talar om denna andliga uppståndelse med följande ord: ”Amen, amen, jag säger er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör den ska få liv” (Joh 5:25).
    De som har uppstått till tro på Jesus är ”saliga och heliga” (20:6). ”Över dem har den andra döden inte någon makt.” Den första döden ärden andliga död som vi till följd av syndafallet föds till. Paulus skriver: ”Ni var döda genom era överträdelser och synder” (Ef 2:1). Den första uppståndelsen är omvändelsen. Den andra döden är vad de otroende möter när de dör. Fysisk död utan tro slutar i evig död, evig skilsmässa från Gud. Den andra döden har ingen makt över de troende. De går från ett liv och ett regerande med Kristus i den här världen till ett liv och ett regerande med Kristus på troner i himlen.
    All död innebär separation. 1) Andlig död eller otro skiljer själen från Gud även när kroppen lever på jorden. 2) Fysisk eller lekamlig död skiljer själen från kroppen. 3) Evig död är själens och kroppens eviga skilsmässa från Gud, den eviga förtappelsen, ”eldsjön”, ”den andra döden” (20:14).
    Den tusenårsperiod som började i 20:1 slutar i 20:7. I vers 3 berättade Johannes hur den nytestamentliga tiden skulle sluta. Draken skulle ”släppas lös för en kort tid”. Nu får vi detaljerna: ”Satan ska släppas ut ur sitt fängelse och han ska gå ut för att bedra folken” (20:7,8). Detta är de sista förskräckliga dagarna för jorden. Paulus beskriver resultatet av Satans lössläppande i sitt andra brev till Timoteus:  
    Det ska du veta att i de sista dagarna ska det komma svåra tider. Mäniskorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De ska älska njutning i stället för Gud (2 Tim 3:1-4).
    Bedrägeri är Satans verktyg. ”När han talar lögn”, sa Jesus, ”talar han av sitt eget, för han är en lögnare, ja, lögnens fader” (Joh 8:44). Han bedrog Eva och Adam i begynnelsen och han ska ljuga för folken vid tidens slut. Uttrycket ”vid jordens fyra hörn” (20:8) betonar Satans universella inflytande. Johannes lånar ”Gog och Magog” från Hesekiel för att beskriva alla härskare och folk som står emot Guds folk.
    Johannes beskrivning av den sista tiden då Satans släppts lös passar in på den tid som vi nu lever i. Men för de troende som lever i tider av avfall och nöd ger han rik tröst. Han säger att Satans inflytande mot slutet av den nytestamentliga tiden ska vara bara ”en kort tid” (20:3). Han beskriver Guds av fiender omringade folk som ”den älskade staden” (20:9). Och just när Satans styrkor tycks vinna sin slutliga seger, griper Gud in med sin slutliga befrielse (20:9). Eld är medlet för Guds vrede mot sina fiender. ”Djävulen som hade bedragit dem kastades i sjön av eld och svavel, där också vilddjuret och den falske profeten är” (20:10). Också denna hemska scen ger tröst åt alla troende. Johannes ser den slutliga undergången för Satan och kyrkans fiender som ett fullbordat faktum. Han skildrar det med verben i förfluten tid som om det redan hade skett.
    Vi får också tröst från kontrasten mellan händelserna i slutet av kapitel 20 och beskrivningen av himlen och den eviga saligheten i kapitel 21:1-22:5. ”Jag såg en ny himmel och en nu jord. Ty den första himlen och den första jorden hade försvunnit” (21:1). ”Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta” (21:4)