Jag skrev om den i det tredje inlägget om mina upplevelser inom Wicca. När tiden därinom absolut och definitivt avslutades i och med att jag vaknade av min förkrossande ånger.
Men vad jag inte visste då, var exakt HUR rik Guds nåd är. För den Gudsbilden jag hade, var ordentligt kaotisk. Jag var arg....omedelbart efter mitt inledande lyckliga rus av harmoni och befrielse och lättnad...så var jag rädd och ARG.
Det skulle dröja ett litet tag innan den vreden fick sitt utlopp, för jag hade fullt upp med den frikyrka som "tagit sig an mig". Det var en stor seger för dem, inte för den jag VAR som människa, utan för det jag och min vän representerat.
Detta är den kyrka som haft flest konfrontationer med satanister i vår stad,och med säkert andra vilsegångare, men jag vill bara gå på det jag vet som fakta.
(Min tid i detta samfund ska jag också beröra längre fram, där finns aspekter som kan vara väldigt intressanta för DIG som läser detta, om du känner dig vilse själv)
Segern bestod i att två häxor lämnat sin förtappade tillvaro och sökt sig till Ljuset. Inget fel i det! Absolut inte. Varje själ som går till Gud ÄR en seger! Och trots att mycket var fel i detta kristna sammanhang, kommer jag alltid vara tacksam för vissa av de saker som de sa och gjorde, som förhindrade att jag hamnade i ett totalt ensamt vakuum med min nya visshet och min Bambi-på-isen liknande osäkerhet.
Ett tag efter min omvändelse, exploderade all den iska och den förvirring och det uppror jag kände gentemot Gud. Det mesta av det var resultatet av en enorm okunskap och konkreta erfarenheter jag gjort som har med kyrkor att göra, och vad "gudsmän" sagt åt mig.
Det var en ond Gud jag hade att göra med, tänkte jag. Eller var Han nyckfull...? Vad fasen var det som stod på egentligen? Vad var det för poäng att tillhöra Honom om Han ändå skulle sända mig till det rykande helvetet efter min död? Jag var förlåten för mina synder, hette det. Men jag skulle ändå alltid bära dem med mig som blytyngder, och när jag läste i Gamla Testamentet förstod jag att lika väl som Gud ändrat sig i brytningen mellan Gamla och Nya Testamentet, kunde Han ändra sig igen.
Här fanns inga garantier! Den här Guden krävde offer, den här Guden utlät fruktansvärda domar över folk och hade till och med krävt av en man att offra sin son, om än Han hindrade honom (Abraham) i sista stund.
Jag såg för mig en blods- och hämndlysten Gud som hade all makt och använde den för att krossa de människor som inte lydde Hans minsta vink och VARFÖR SKULLE JAG HA MED HONOM ATT GÖRA!?
Vad var Han för en Gud som straffade sina barn så hårt, vad var Han för en Gud som inte kunnat hålla reda på mig, vad var Han för Gud som plötsligt gör en schizofren makeover till Nya Testamentet där det gamla plötsligt inte nämns mer än i snabba vaga gimtar, men hela tiden lurar där i skuggorna..? För att med all säkerhet lura människan med en skenbart mild Gud, och slå till så fort vi visar att vi INTE ENS kan ta till oss vad Kristus gjort, att vi kommer att fortsätta synda trots allt. Och då..adjöss.
Alltså, upprepar: jag tänkte att när Gud märkte att vi efter Jesu död ändå inte kunde göra Hans vilja i allt, så skulle Hans besvikelse och nyckfullhet leda till att vi trots allt hamnar i helvetet, lurade i en av de mest effektiva av fällor.
I alla fall. Jag behövde bollplank. Eller fel; jag behövde substitut att slå på då jag inte tillräckligt effektfullt kunde nå Källan och kräva svaren där.
Frikyrkan lämnade jag, väldigt odramatiskt men också med en övertygelse som gjorde att jag visste att jag aldrig kunde återvända. En del av min kritik mot Gud, "bekräftades" i en del av det som skedde där, främst från ledarnas håll, och det bara gick inte.
Återigen ensam. Utan någonstans att gå, och Bibeln hade jag ännu inte fått klart för mig vad den egentligen var, även om jag trodde det då och följaktligen undvek den utom i sällsynta fall av ånger eller konfrontationslust.
En vän tipsade mig om en kristen sajt, där det fanns ett diskussionsforum. Där kunde man diskutera allt möjligt om Gud!
Eftersom jag inte hade någon naturlig krets av kristna omkring mig att diskutera de här frågorna med, så reggade jag på och startade genast och stridslystet en egen diskussionstråd, där rubriken var: "Varför var Gud så ond i Gamla Testamentet!?"
Det var ändå en "snäll" rubrik". Jag hade lika gärna kunnat skriva: "Varför är Gud så jävla ond??"
Det var, ungefär, min bild av Honom.
Det var det enda försvar jag hade och det enda språk jag kunde kommunicera med, vrede. Sorg. Rädsla.
Jag tror ärligt, såhär i efterhand, att jag knappt hade någon äkta Gudstro vid denna tid. Jag måste ha blivit "inkvoterad".
-----------
/Nephele
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar