onsdag 5 oktober 2011

Om Bibelns inspiration, ofelbarhet, klarhet och bruk (del 1 av 2)

Återger här en artikel som publicerades i tidskriften Biblicum nr 4, 1993, under rubriken Grunden för vår gemenskap - Guds ord. Artikeln behandlar ämnena:

  • Skriftens inspiration
  • Skriftens auktoritet
  • Skriftens ofelbarhet
  • Skriftens klarhet
  • Skriftens avsikt
  • Skriftens bruk

--------------------------

Liberalteologi och bibelkritik har i många år fått hålla på med sitt nedbrytande verk så att Guds rena och klara ord inte längre är vårt folks arvegods. Skriften anses inte längre vara Guds alltigenom tillförlitliga ord eller högsta norm, regel och rättesnöre för alla läror och allt liv. I vårt s.k. lutherska land frågar men inte längre: »Vad står det skrivet?» Nu frågar man bara: »Vad tror du själv?» Subjektivism och därmed pluralism har ersatt Skriftens vittnesbörd. 


Skriftens inspiration

Det är så gott som allmänt godtaget bland lutherska teologer att Bibeln inte är Guds ord utan en produkt av människotankar. Man kan kanske gå med på att Guds ord finns i Bibeln, men att dessa ord är blandade med författarnas egna ord och tankar. Då blir frågan: Vilka ord i Bibeln är Guds ord och vilka är människors ord? Om två teologer har olika uppfattningar om detta, vem skall vi då höra på?

I en liten barnavers står det: »Jesus älskar mig jag vet, ty min Bibel säger det.» Men hur kan jag veta att Gud älskar mig bara därför att Bibeln säger det? Ja, kan jag överhuvudtaget veta något med säkerhet om Gud och hans kärlek, eftersom det som står i Bibeln inte är hans eget ord utan bara människotankar?

Vi tror att Bibeln är Guds ord. Det vill säga: Vi tror inte bara att Guds ord finns i Bibeln, utan att varje ord i Bibeln är Guds ord. Hur vet vi det? Är det något vi bara har bestämt oss för att tro? Vi tror att Bibelns ord är Guds ord därför att Bibeln själv gör anspråk på det. Bibeln säger att den är Guds ord, därför tror vi det.

Bibeln består av många olika böcker som blivit skrivna i olika tider av olika människor. Vi har Mose och profeterna, evangelisterna och apostlarna, alltså många författare. Ändå har Bibeln bara en författare, och det är Gud själv. Bibeln är Guds egen bok. När vi talar om hur Bibeln har blivit till, brukar vi använda uttrycket »inspiration». Vi finner detta uttryck i 2 Tim 3:16. Där skriver Paulus: »Hela Skriften är inspirerad av Gud.» De tre orden »inspirerad av Gud» är en översättning av ett enda ord »theopneustos». Ordagrant översatt står det alltså, att hela Skriften är gudaandad eller gudaingiven.
 

Många teologer försöker bortförklara det här stället genom att översätta det så här: »All skrift som är ingiven av Gud är också nyttig till undervisning...» Men även om det hade varit möjligt att översätta så, skulle det ändå inte ha inneburit att det finns delar av Skriften som inte är inspirerade. Vad Paulus anser om detta skrev han till romarna: »Allt som är skrivet, det är skrivet till vår undervisning...» (Rom 15:4).

Hela Skriften har blivit till genom att Gud på många olika sätt, som vi inte förstår, lade orden i författarnas tanke, så att dessa i sin tur skrev ner dessa ord precis i den form och med de ord som Gud ville att de skulle skrivas ner med. Skriftens ord är därför Guds ord. De har utgått från hans mun (Matt 4:4), även om de frambars av människor. Om Gamla testamentet och profeternas ord heter det: »Sedan Gud fordom många gånger och på olika sätt hade talat till fäderna genom profeterna» (Hebr 1:1). Och om Nya testamentet och apostlarnas ord läser vi: »När ni fick det Guds ord som vi predikade tog ni inte emot det såsom människoord, utan som Guds ord, vilket det förvisso är» (1 Tess 2:13).

Dessa människor som frambar Guds ord, var utvalda av honom och den helige Ande lade ordet i deras mun. Jesus hänvisar till Davids 110 Psalm och säger: »David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse» (Mark 12:26). Davids ord är detsamma som den helige Andes ord. Profeternas ord och berättelser från Gamla testamentet citeras som Guds ord. Det finner vi exempel på i Matt 1:22f: »Allt detta har skett för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten...» Apg 4:25: »Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom den helige Ande.» Apg 28:25: »Rätt talade den helige Ande genom profeten Jesaja till era fäder.» Orden är alltså Guds egna. Men han har talat dem genom människor. Han har använt mänskliga instrument. I Hebreerbrevet nämner han inte ens det mänskliga instrumentet. Där står bara: »Så säger den helige Ande», och så citeras den 95 Psalmen.

Inspirationen innebar att Gud använde människor att förkunna Guds ord och att de då skrev precis det han ville att de skulle skriva. De skrev inte sina egna utan Guds ord. »Ingen profetia har någonsin framkommit genom någon människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den heliga Ande talade vad som gavs dem från Gud» (2 Petr 1:21). Att Petrus här också menar det skrivna profetordet framgår av versen innan: »Men det må ni framför allt veta, att ingen profetia i något Skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas» (2 Petr 1:20).

Den gudomliga inspirationen är en verbal-inspiration. Det betyder att varje ord i Skriften är inspirerat av Gud. Inspirationen gäller inte bara Bibelns tankeinnehåll och budskap. Den helige Ande drev dem att skriva just de ord de skrev. Det lär både Paulus och Petrus (2 Tim 3:16 och 2 Petr 1:21). Jesus säger att lärjungarna fick orden av honom (Joh 17:8). Och Paulus skriver till Korint att hans budskap till dem kom med ord som han hade lärt av Anden (1 Kor 2:13). Till Jeremia sade Gud: »Se, jag lägger mina ord i din mun» (Jer 1:9). »Alla de ord jag har talat till dig skall du skriva upp i en bok» (Jer 30:2). 

Att varje ord i Bibeln är Gud-andat, betyder därför inte att de bibliska författarna bara fungerade som robotar. Gud använde de olika gåvor och olikheter som han gett de olika författarna. Därför skiljer sig t.ex. Johannes uttryckssätt mycket från hur Lukas uttrycker sig. De bibliska författarna var också fullt medvetna om att den helige Ande talade genom dem. David säger: »Herrens Ande talar genom mig. Hans ord är på min tunga» (2 Sam 23:2). 

Vi vet inte hur inspirationen gick till. Det går inte att förklara med hjälp av vetenskaplig metod. Den är ett Guds under. Vi tror på inspirationen på grund av Bibelns eget vittnesbörd. Detta vittnesbörd har i sig överbevisande kraft. Bibelns eget vittnesbörd är klart. Det är helt och hållet Guds ord, nedskrivet ord för ord efter Andens inspiration. 

Skriftens auktoritet

Skriftens auktoritet följer direkt av Skriftens inspiration. Den grundar sig inte på människor utan på Gud själv. Gud står för varje utsaga, varje lära, varje löfte och befallning i Bibeln. Profeterna fick befallning från Herren: »Detta ord skall du tala» (Jer 14:17). De skulle gå till folket och säga: »Hör Herrens ord!» Paulus ord var inte hans egna tankar och idéer utan »Herrens bud» (1 Kor 14:37). De kristna hade tagit emot det, »inte som människoord, utan som Guds ord vilket det förvisso är» (1 Tess 2:13).

Därför att Bibeln är Guds ord kan dess auktoritet inte begränsas av människor. Den är absolut. Den står inte under någon mänsklig auktoritet. Att sätta sig upp mot Bibelns auktoritet är att sätta sig upp mot Gud själv. Jesus sade: »Intill dess himmel och jord förgår, skall inte den minsta bokstav, inte en enda prick av lagen förgå, förrän det allt har fullbordats. Därför den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket» (Matt 5:18f). Den ende som kan upphäva Guds ords auktoritet är Gud själv. När Gud har sagt att något alltid skall gälla, då gäller det alltid. Visst kan Gud ge en befallning eller föreskrift som har begränsad giltighet. Men då har han själv angivit det i sitt ord. Det gäller t.ex. om den gammaltestamentliga ceremoniallagen som en gång för alla är uppfylld genom Kristi ställföreträdande offergärning (Hebr 7-9).

Bibelns auktoritet är inte tidsbegränsad. Den är heller inte begränsad genom geografiska, kulturella eller sociala förhållanden. Och ändå skriver Paulus med avseende på skrifter som blev nerskrivna i helt andra kulturella och sociala förhållanden än han själv levde i: »Allt som är skrivet är skrivet till vår undervisning» (Rom 15:4). Också dessa gamla skrifter var för Paulus »nyttiga till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet» (2 Tim 3:16).

Samma ställning intog Kristus till Gamla testamentets skrifter. I Joh 10:34 citerar han Ps 82:6, och med hänvisning till detta enda ord »gudar» säger han: »De som Guds ord kom till blir alltså i lagen kallade gudar, och Skriften kan sättas ur kraft» (Joh 10:35). Samma lydnad vill han att vi skall ha till hans ord: »Om ni förblir i mitt ord, så är ni i sanning mina lärjungar och ni skall förstå sanningen och sanningen skall göra er fria» (Joh 8:31f). Paulus kräver samma lydnad för sitt ord: »Men om vi själva eller en ängel från himmelen förkunnar evangelium i strid mot vad vi har förkunnat för er, så vare han förbannad.»

Helt visst är Bibeln inte någon lärobok i geografi eller naturvetenskap. Ändå är dess auktoritet absolut också när den talar om sådant. Jesus sade till judarna: »Tror ni inte när jag talar till er om jordiska ting, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om himmelska ting?» (Joh 3:12). Om vi inte tror Gud när han talar om för oss, hur han skapat världen och människorna, hur skall vi då kunna tro honom när han talar om frälsningen i Kristus och våra synders förlåtelse? Den som rubbar Skriftens auktoritet underminerar själva grunden för vår salighet.

Skriftens absoluta auktoritet innebär att det är att kritisera Gud om man kritiserar Skriften. »Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har dock en domare över sig: Det ord som jag har talat det skall döma honom på den yttersta dagen» (Joh 12:48). 

Skriftens ofelbarhet

Skriftens ofelbarhet hänger också oupplösligt ihop med Skriftens inspiration. Om varje ord i Bibeln är Guds eget inspirerade ord så måste Bibeln vara ofelbar. Ty vem kan tro att Gud vill lura oss? Vem vill säga till Gud: »Du ljuger. Det och det ordet i Bibeln är fel.» Finns det fel i Guds ord, då är Gud bara som en felande människa och Bibeln en mänsklig bok. Även om Gud använde människor när han skrev sina ord, så var alla dessa människor drivna av den helige Ande när de skrev. Alla tankefel var därför uteslutna.

Guds ord är inte bara sant och utan fel för den som tror det, utan det är sant i sig självt, även om ingen tror det. Psalmisten säger: »Summan av mitt ord är sanning» (Ps 119:160). Guds ords sanning har alltså ingenting att göra med vad människor tror eller inte tror. »Men vad betyder det om några av dem blev trolösa? Kan då deras trolöshet göra Guds trofasthet om intet? Bort det! Må Gud stå som sannfärdig om också var människa är en lögnare» (Rom 3:3f). 

Skriftens ofelbarhet är starkt ifrågasatt i dag. Till och med konservativa lutherska teologer hävdar att det finns fel och motsägelser i Bibeln. Bibelkritikens surdeg har länge fått utöva sin skadliga inverkan. Karl Barth talade om det undret att »människor fulla av fel och brister talar Guds ord med bristfälliga mänskliga ord» (Kirchliche Dogmatik 1/2, s. 529). Och Svenska biskopsmötets bibelkommission säger i sin rapport »Bibelsyn och Bibelbruk» (1970), att man knappast kan vara intellektuellt hederlig och samtidigt inta den ståndpunkten att varje liten detalj med nödvändighet måste vara historiskt korrekt. Bland sådana »små detaljer» räknar de också in Kristi kropps uppståndelse från de döda. 


De s.k. konservativa inom den lutherska kyrkan håller fortfarande fast vid de centrala frälsningssanningarna. Men de menar att vi måste kunna inta en kritisk hållning till sådana »perifera ting som t.ex. de sex skapelsedagarna, Adams och Evas historicitet, Moses författarskap till de fem Moseböckerna o.s.v. Skriftens ofelbarhet i alla stycken är enligt deras mening en »fästning som är omöjlig att försvara», säger de. Men för att visa att de inte öppet är på väg att ge efter för bibelkritiken, ger de ett nytt innehåll åt begrepp som sanning och ofelbarhet. Att Bibelns ord är sanning betyder egentligen inget annat än att den är skriven av ärliga och sanna människor. »Sanning» blir då något som kännetecknar de bibliska författarna och inte Bibelns ord. Att Bibeln är »ofelbar» innebär bara att de flesta felen i Bibeln inte är tillkomna med avsikt. De olika författarna var ovetande om mycket av det vi vet i dag. De skrev det som de trodde var sant. En del fel kan också vara tillkomna med vett och vilja, men då bara för att förhärliga Gud eller förklara en eller annan djupare sanning.

Så bortförklaras Skriftens ofelbarhet. Vi tror däremot att Bibeln är ofelbar i alla stycken och att denna ofelbarhet är en objektiv sanning antingen människor vill tro det eller inte. Vi säger med Luther: »Skriften kan aldrig ta miste... Om vi inte vill gå med på det vad är då Skriften värd?»


Klicka här för att läsa del 2

1 kommentar: