En del av de gamla kyrkorna är inte endast platser för religiösa sammankomster, utan de har också ett värde som kulturminnen, nästan som muséer, som vittnar om den tro och det gudstjänstliv som funnits i detta land, och hur utbredd den var. Det finns många vackra gamla kyrkor med värdefull historisk kyrkokonst och interiör. Jag tror inte att H B Hammar vill att de dyrbaraste "klenoderna" skall sprängas.
Hur man än ser på hur lokalerna skall behandlas så reagerar jag på Hammars avslutande formulering. Han skriver:
"Att våga riva är att visa mod. Men allra mest mod kan de människor visa som redan i dagsläget sluter upp kring det som kyrkorna är byggda för. En kyrka, där man villigt samlas för att fira gudstjänst, behöver inte riskera att bli ruin."Här motsäger Hammar fakta. Man kan inte i dagsläget samlas i Svenska kyrkans lokaler för att man "sluter upp kring det som kyrkorna är byggda för". Fäderna hade nämligen en annan tro än dagens liberala kyrka har. Svenska kyrkan var en gång i tiden en luthersk kyrka. Man antog de bekännelseskrifter som nedtecknades i samband med reformationen. Man trodde på allt Guds ord, och visade gång på gång, i mötet med olika villfarelser, att endast de heliga Skrifterna får avgöra läran, och att de är så fasta och tillförlitliga att de måste få stå över alla människobud, allt förnuft, alla traditioner, alla invändningar som människor kan tänkas ha.
Svenska kyrkan var en luthersk kyrka, men den är inte det längre. Den är endast luthersk till namnet. De som idag står för "det som kyrkorna är byggda för", har lämnat Svenska kyrkan. De finns i de små lutherska frikyrkorna, i enskilda hem och i andra sammanhang. De har den tro och bekännelse som fäderna hade. Dessa tror fortfarande på Guds ord, och använder Bibelns som rättesnöret för vad som skall läras, bekännas och praktiseras i kyrkan.
I gamla tider lovade man högtidligt i samband med prästvigningen att "rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna". Löftet att hålla sig till den redan färdigt formulerade trosbekännelsen som finns nedtecknad i Konkordieboken (de lutherska bekännelseskrifterna) ersattes senare med löftet att hålla sig till svenska kyrkans bekännelse. Idag är Svenska kyrkan läropluralistisk och öppen för många slags tolkningar. Det var inte fädernas kyrka, för där fick Guds ord avgöra vad som är sant och falskt.
Den lutherska tron är tydligt definierad i de lutherska bekännelseskrifterna och väl grundad i Guds ord, den heliga Skrift. De flesta av invändningarna från katolskt och reformert håll som finns idag har redan tydligt motbevisats av de lutherska fäderna med klara bibelord och en bekännelse till det rena evangeliet. Det som kännetecknade Luther och de andra reformatorerna var ju att endast Guds ord får avgöra läran. Såhär heter det i de lutherska bekännelseskrifterna (också märkligt nog utgivna under namnet "Svenska kyrkans bekännelseskrifter"):
"Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1."Detta var inte ett tomt och innehållslöst ord för reformationens fäder. Det är framför allt i den praktiska teologin, i bemötandet och vederläggningen av villfarelser, och framläggandet av Skriftens lära, som de lutherska bekännelseskrifterna tydligt visar att endast Guds ord får avgöra läran. Reformationens fäder var beredda att riskera allt, och få alla slags öknamn, bara de fick behålla Guds ord, det rena evangeliet, och inte vika ifrån vad Guds ord klart och tydligt lär. I bekännelseskrifterna finns denna klagan: "Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker." (Om påvens makt och överhöghet). Man var dock redo att kallas för detta, eftersom Kristi lärjungar vill hålla sig till Kristi ord. Det är som Jesus säger: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord...Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord." (Joh 14:23-24). De lutherska fäderna betraktades som schismatiker precis på samma sätt som Paulus och den unga kyrkan betraktades som schismatiker eller sekterister. "Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna" (Apg 24:14).
Man får tycka vad man vill om huruvida Svenska kyrkans lokaler bör rivas eller bevaras. Hammar har i alla fall fel på den punkten att de inte byggdes för att tjäna den typ av liberalteologiska tro som Svenska kyrkan har idag, med så många predikningar och uttalanden där Jesu underverk, jungfrufödelse och uppståndelse förnekas, med prästutbildningar genomsyrade av bibelkritik baserad på inomvärldsligt tänkande, och med det sanna evangeliet om försoningen genom Jesu död och uppståndelse i stor utsträckning ersatt med ett "socialt evangelium". I Svenska kyrkan försvaras öppen synd. I fädernas kyrka predikades omvändelse från synden och syndernas förlåtelse genom Jesu ställföreträdande lidande, död och uppståndelse.
Hammar nämner en forskningsrapport genomförd av Jonas Bromander som visar att de flesta medlemmarna av Svenska kyrkan i första hand ser kyrkan "som något av en vårdcentral. Kyrkan ska ställa upp som ett redskap i kristider, som någon som bryr sig om utsatta grupper i samhället.". Detta är ju inte alls underligt. Det är ju precis de signalerna man får från Svenska kyrkan. Synd och nåd, själens frälsning, har ersatts med en slags socialt arbete som vem som helst kan utföra, även icke-troende.
Det finns nog många skäl till Svenska kyrkans medlemsförluster. Ett grundfel var inbyggt från början: att stat och kyrka blandades ihop, att politik och religion smälte samman, i statskyrkorna i Norden. Kyrkan har till sitt väsen inte något med staten att göra. Oavsett vilka motiv som fanns (pga dåtidens politiska klimat) till att man upprättade statskyrkor, så kan kristenheten aldrig omfatta en hel nation. Det kommer alltid finnas icke troende människor, och människor som lever ogudaktigt eller har en annan religion, eller människor som inte bekänner och tror på allt som Skriften lär och avfaller till villfarelser. Det blev absurt på 1800-talet när statskyrkan sökte hindra bönemöten genom det s k konventikelplakatet, och därmed medverkade till att pådriva den massutvandring till USA som sedan kom (delvis i religionsfrihetens namn).
Men det som gör ont att se, som kristen, är inte det minskade antalet medlemmar Svenska kyrkan har, eller vilka lokaler de förvaltar och hur de förfaller. Det som gör ont att se är att Svenska kyrkan sedan länge övergivit den goda och tydliga bekännelse till "Skriften allena" som fäderna hade, att de tolererar nästan vad som helst i predikstolar, att de medverkar till sekulerariseringen genom den ständiga bibelkritiken och liberalteologin, och att man under sina dödsryckningar ändå försöker hålla fast vid det kristna och lutherska namnet. Men det går inte att ha samma tro som Jesus, Paulus, Petrus, Luther, Melankton, Chemintz, Olaus Petri osv utan att ha samma bibelsyn. När bibelsynen förändras förändras kyrkans grundval (Se Efesierbrevet kap 2 vers 20), och man bygger då sitt hus på lösan sand.
Läs mer
Synden och otron har pågått i många decennier
Sverige har också en kyrka av papp!
Vad skiljer de olika kristna samfunden åt?
/Shadow
SvD, Dagen, DN, Aftonbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar