"Ersättningsteologin"??

I en debattartikel i tidningen Dagen (30/8) tar Sven Nilsson i Örebro upp ämnet ersättningsteologi. Den står som motsats till kristen sionism, och hävdar att Bibelns profetior om Israels upprättelse handlar om det nya förbundets folk och dess samlande. Den kristna sionismen brukar däremot hävda att Israels folk skall återsamlas, återfå sitt land och få en massomvändelse till Kristus innan Han kommer tillbaka på domedagen. Man brukar grunda denna lära på ett antal profetior i GT, samt några ord i NT. Den tolkningen av Bibeln fick en stor uppsving i samband med bildandet av staten Israel på 40-talet. I gamla kristna tidskrifter från 40-talet har jag stött på hänvisningar till olika profetior i GT, och man hävdar att Israel till slut skall omvända sig till Kristus innan han kommer åter.  


Flera av de ord man hänvisat till i NT är inte applicerbara på det jordiska Israel. Ett klassiskt bibelord är Rom 11:26 där det står "det är så hela Israel skall bli frälst". En del har t o m gjort en helt felaktig översättning av detta bibelställe och översätter det såhär: "och sedan skall hela Israel bli frälst". Men kollar man grundtexten så betyder ordet aldrig "sedan".. utan det betyder alltid "det är så" eller "på detta sätt". 


En grundläggande missuppfattning är relationen mellan GT:s förbund och NT:s förbund. Det finns ju massor av messianska profetior, om Kristus och hans rike, där bildspråk används, där man talar om Davids son, Davids tron, herradömet, ett evigt konungarike, ett återsamlande av Guds barn från alla länder osv. Men detta handlar inte om det jordiska Israel, som Gud utvalde till att vara sitt folk, utan det handlar just om Messias eviga rike, som sprids över hela jorden och på så sätt återsamlar Guds sanna Israel. Precis som ovanstående bibelställe säger i sin helhet: "Bröder, jag vill att ni skall känna till denna hemlighet, för att ni inte skall ha för höga tankar om er själva: förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob." (Rom 11:25-26). 


Det finns också åtskilliga bibelställen som visar att det sanna gudsfolket Israel är det Israel som är omskurna i hjärtat och pånyttfödda genom tron på Kristus. För det första kan vi granska hur begreppet "Abrahams barn" används. Israeliterna på Jesu tid berömde sig av att härstamma från Abraham och därmed vara Abrahams barn (Joh 8:33). Johannes Döparen, som var den siste profeten, förklarar dock: "Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham" (Matt 3:9). Och Paulus skriver: "Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn." (Gal 3:7). "Det är ju inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an." (Heb 2:16), ord som är riktade inte endast till judarna. 


Vidare används även orden "jude" och "israelit" om hednakristna. Det står: "Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven" (Rom 2:28-29). Och Paulus hälsar de hednakristna i Galatien: "Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, ja, över Guds Israel." (Gal 6:16). 


Man brukar också hänvisa till en del profetior i GT om Israels återsamlande. Men det är viktigt att komma ihåg att, förutom att de messianska profetiorna handlar om judarnas och de hednakristnas insamlande i Guds rike genom evangelium, så finns det flera profetior som handlar om det jordiska Israels fångenskap, bortförande, skingrande och återsamlande som redan fick sin uppfyllelse innan Jesus kom till jorden. 


Det jordiska Israel var ett särskilt folk, med ett fysiskt land, ett fysiskt tempel, fysiska renhets- och strafflagar, fysisk krigsföring, fysiska landsgränser. Och detta folk var särskilt utvalt av Gud och betrott med att få Guds ord, Guds löften om messias. Men de messianska profetiorna har fått sin uppfyllelse i Kristus och i det sanna Gudsfolket, som består av både judar och hednakristna. Detta Gudsfolk har inget fysiskt land, inga fysiska renhets- och strafflagar, inget fysiskt tempel och offertjänst, utan dessa saker var ju skuggbilder av den andliga verkligheten som kom genom Kristus.  


Paulus lyfter i ett sammanhang upp de många fördelarna med att vara född jude, född i det jordiska gudsfolket Israel. Men direkt efter detta så förklarar han vilket det sanna gudsfolket är, det sanna Israel. Han skriver: 


"Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen. Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. Ty ett löftesord var detta: Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son." (Rom 9:1-9).


Jag vet att det råder mycket förvirring kring Bibelns lära om Israel, och det är inte konstigt, eftersom det finns så många som ivrar för den felaktiga synen och sprider den vidare. Men för er som verkligen är intresserade av att fördjupa er i ämnet har jag två böcker att rekommendera, som grundligt behandlar detta ämne. De finns att läsa gratis på nätet:


"Guds folk Israel, och grunden för dess existens" av S. Erlandsson [länk]
"Israels frälsning", av S. Erlandsson [länk]


Edit / Uppdatering: Tidigare var rubriken "Ersättningsteologin är Bibelns lära" och det stod även i texten. Jag har ändrat det nu. Jag trodde att ersättningsteologin var Bibelns lära eftersom den står som motpol till "kristen sionism". Jag har dock nu fått uppfattningen att ersättningsteologin är något annat än jag trodde. Det verkar vara ett ord som mest används av kristna sionister. Kanske åsyftas en verklig extrem position som är antisemitisk. Jag vet inte. Man kan i alla fall inte vara antisemitisk och kristen. Man må tycka vad som helst angående staten Israel, dess agerande, dess politik, eller vad vissa judar gjort genom historien. Antisemitism är dock i strid mot den kristna kärleken. Man riktar hat mot ett folkslag och trasslar in sig i konspirationsteorier. 

En kristen bör inte glömma bort att vi i det nya förbundet är inympade i det äkta olivträdet, och får del av de löften som givits åt Israel. När vi tror på Jesus Kristus som vår frälsare blir vi delaktiga i löftena som gäller för både judar och hedningar. Löftena utesluter inte Israel. Löftena ger oss inte anledning att vara högmodiga mot det jordiska Israel som avfallit och lever i otron. Istället bör vi bedja för dem, önska dem omvändelsen och vara ödmjuka. Paulus skriver kärleksfullt: "Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen." (Rom 9:1-5). Det är bibliskt att ta avstånd både från "kristen sionism" och "ersättningsteologin". Man bör hellre påminna om att vi är inympade och får del av något som från början inte var vårt. En kristen kan inte stå och hålla med antisemiter som tycker att Förintelsen under 30- och 40-talet var bra. Det har jag aldrig gjort. 

Jag har under lång tid debatterat med människor som förnekar förintelsen utifrån sina konspirationsteorier och sitt tunnelseende, men det är inte lätt eftersom de är så fanatiska. En bra bok är Van Pelt's "The Case For Auschwitz" som handlar om de bevis som användes under rättegången David Irwing vs Debora Lipstadt, och som främst berör lägret Auschwitz och dess bruk av gaskamrar. Man kan inte vara förintelseförnekare och samtidigt inte vara konspiratorisk. Orsaken är att det finns hundratals ögonvittnen i lägret som dag ut och dag in såg tåg anlände, människor skiljas åt under "selektionen", då de arbetsföra skiljdes från sin familj. Ögonvittnena såg barn, mammor ,äldre och sjuka vandra bort mot området där Krematorium II och III låg. Efter det sågs de aldrig mer. Där slutar också tågrälsen. Massor av människor försvann. Människor förlorade sina släktingar. Man måste tro på en rasistisk/antisemitisk konspiration (att alla vittnen ljuger för att de är judar) för att komma undan ett sådant massivt bevis av folkmordet på judarna i lägret Auschwitz. 

Som kristen bör man hålla isär religion och politik. Man kan ha vilka åsikter man vill om politik, även politiken i andra länder, som kristen. Man behöver inte vara överens om allt. Israel är inte utestängda ifrån löftena. De är dock förhärdade. Ungefär som den kristna kyrkan på vissa håll har förhärdat sig mot Guds ord och evangelium (framför allt den romersk katolska kyrkan). Löftena gäller också dem. Men de måste tro på dem och sluta förfölja sin Frälsare.

"En del förkunnare protesterar mot att Gamla testamentets löften tilllämpas på nya förbundets gudsfolk. De kallar det för en obiblisk ”ersättningsteologi”. Men här föreligger ett missförstånd. Enligt Bibeln finns det bara ett äkta gudsfolk, de troende, och en enda väg till Guds rike, till gemenskapen med Gud, den genom Herrens ställföreträdande frälsningsgärning. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, säger Jesus Kristus. De kristna har inte ersatt Israel. Tillsammans med alla troende judar utgör de det sanna Israel. De är inympade i samma träd. Det äkta olivträdet har inte ersatts." (Israel som Guds tjänare. Seth Erlandsson. Småskrift. Biblicum 2012/1).

/Shadow

Alla ord kan missbrukas - Var tydligare i stället

I en debattartikel i tidningen Dagen (31/8) skriver Bo Lundin att ordet "kristen" kanske är förbrukat eftersom det används på så många felaktiga sätt. Kanske borde man istället kalla sig för Lärjunge? 


Jag tänker: Alla ord kan missbrukas. Jag tycker inte att man behöver byta ut ord när de används fel eller missbrukas. Men man kan vara tydligare vid beskrivningen av sig själv, och säga t.ex. 

• "Jag är kristen, dvs jag har en personlig evangelisk tro, och jag tror att Bibeln är Guds ord", 
• "Jag är kristen, pånyttfödd genom dopet, frälst av nåd", 
• "Jag förtröstar på Jesus Kristus som min personliga Frälsare och kallar mig därför för kristen", 
• "Jag är kristen och tillhör den och den kyrkan", 
• "Jag är kristen och ansluter mig till den och den bekännelsen",
• "Jag är kristen, inte bara till namnet, utan också i hjärtats djupaste övertygelse. Det viktigaste jag funnit, som är dyrbarare än allt annat på jorden, är Jesus, som korsfästes för mina och allas synders skull, och uppväcktes för vår rättfärdigörelses skull", 
• "Jag är kristen, inte bara namnkristen, utan jag har en personlig tro. Den har jag fått av Gud genom Ordet",
• "Jag är kristen och därmed också lärjunge till Jesus. Jag vill lyssna till allt han sagt och allt som han lärt genom sina utvalda profeter och apostlar, och jag vill vandra i hans efterföljelse",
• "Jag är kristen, dvs jag är en stor syndare som fått full förlåtelse. Jag är benådad",
• "Eftersom jag är kristen tror jag på allt som står i den heliga Skrift" osv

/Shadow

The Survivors

"The Survivors", tuschteckning gjord av Shadow

Bästa Jesusfilmen?

Aftonbladet 29/8 rapporterar hur Israeliska myndigheter tröttnat på att många Jesusfilmer spelas in i andra länder än Israel. "The passion of the Christ" spelades t.ex. in i Italien. 

Jesus tvättar sina lärjungars fötter.
Ur Mel Gibsons The Passion of the Christ (2004).

Vilka Jesusfilmer tycker våra läsare är bäst? Skriv gärna en kommentar och rekommendera, och motivera varför! 

Själv tycker jag att den klassiska Jesus of Nazareth (1977) är utomordentligt bra. Den är vacker, varm, innehåller oerhört starkt skådespeleri, och dess extra inslag (som inte finns i Bibeln) påverkar inte så mycket i negativ riktning. 

Jag gillar också The Passion of the Christ (2004), som dock inte skildrar lika mycket av Jesu liv, förkunnelse och verksamhet som Jesus från Nasaret, utan endast fokuserar på hans sista dygn fram till korsfästelsen (och en kort scen av hans uppståndelse). Jag tycker att den är oerhört vackert filmad på många sätt. Liksom många andra tycker jag i och för sig att våldscenerna är lite "overkill", men inte på så sätt att de gör filmen dålig. Den är bara tung för ögat att se. Samtidigt var ju korsfästelsen som avrättningsmetod oerhört grym, och det är bra att man skildrar dess nakna brutalitet utan att sminka bort för mycket. Det som saknas i filmen är lite mer undervisning om hans lidandes syfte, innebörd och verkan.

Tja, vad finns det mer för Jesusfilmer?

• I DVD-boxen med 13 skivor med bibelfilmer från Genesis till Uppenbarelseboken (2008) finns det också en Jesusfilm (Jesus heter den nog bara). Jag har inte sett den i sin helhet, men stora delar av den. Jag har väldigt svårt för den filmen. Jesus skildras som en hippie kille, typ, som springer omkring med lärjungarna och skrattar. När han frestas i öknen av djävulen (gestaltat som en man i kostym samt en kvinna i röd klänning) så finns det obibliska inslag, att Jesus skulle tömmas på sin gudom innan han frestas. Det är väldigt främmande för Bibelns lära om Jesu gudomliga och mänskliga natur. Hans gudom kan inte komma och gå, utan finns där hela tiden, även om han i sitt förnedringstillstånd här på jorden väljer att avstå från att bruka mycket av sin makt och härlighet. Det ingick ju i saken: att han skulle ställas under lagen, vara människa som vi, frestas men vara utan synd (Gal 4:4-5; Heb 4:15) "Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset." (Fil 2:6-8).
• The Gospel of John (2003) ingår i serien The visual Bible. Jag har inte sett hela, endast delar. Men den verkar mycket lovande och bra. Kanske hamnar den bland mina favoriter. Jag tror att den följer Johannesevangeliet ordagrant. 
• Miracle maker - Story of Jesus (2000), är en animerad Jesusfilm, med dockor och även tecknat. Jag har inte sett den. Jag såg att den också finns på youtube.
• Jesus (1979), följer Lukasevangeliets text. Jag har inte sett den i sin helhet. Den har under lång tid funnits på internet att se gratis, textad till många olika språk inklusive svenska. 
• Kristi sista frestelse (1988), eller the last temptation of Christ, är en bedräglig Jesusfilm med många obibliska slag, precis som boken den är baserad på. Jesus framställs på ett sätt som stämmer föga med Bibeln. Han "blir" Guds son, utan att vara det först. Han frestas på korset och faller i tanken för frestelsen att skaffa familj, upplever ett drömscenario (?) där han stiger ned från korset, bildar familj, lever ett långt liv på jorden, men ändrar sig sedan och ber om att få tas tillbaka på korset! Skådespelarna Willem Dafoe och Harvey Keitel samt regissören Martin Scorsese uppskattar jag annars. Men den här filmen är skräp ur ett andligt perspektiv, och späder bara på dumma teorier om att Jesus inte skulle ha varit Gud allt sedan evigheten och inkarnationen. 
• Matthew (1993), ingår i serien the visual Bible. Jesus enligt Matteusevangeliet. Följer texten noggrant. Jag gillar inte hur Jesus gestaltas, men det är väl en smaksak. Han är liksom lite för amerikansk av sig, för mig.  Men det är ju bra att de följer texten. Den är bättre än många andra Jesusfilmer i alla fall.
• Visste ni att Max von Sydow har spelat Jesus? Filmen heter Mannen från Nasaret (1965), orginalets titel är The Greatest Story Ever Told. Jag har inte sett den. Det skall vara von Sydow's första internationella film, sedan han mest varit känd för filmerna av Ingemar Bergman. 

Har ni tips på någon bra Jesus film? Skriv gärna och berätta!


/Shadow

Jesus på förklaringsberget

"Jesus på förklaringsberget", Carl Bloch (1834-1890)

Berättelsen om hur Jesus blev förhärligad på berget inför några av sina lärjungar skildras såhär i Lukasevangeliet: 

"Jag säger er sanningen: Bland dem som står här finns några som inte skall smaka döden, förrän de får se Guds rike." Omkring åtta dagar efter det att Jesus hade sagt detta, tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte och hans kläder blev skinande vita. Och se, två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia och de visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de som var med honom sov tungt, men när de vaknade såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod där tillsammans med honom. När dessa skulle skiljas från honom, sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är gott för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sade. Medan han talade, kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och lärjungarna blev förskräckta, när dessa trädde in i molnet. Och ur molnet kom en röst: "Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!" Och när rösten ljöd, visade det sig att Jesus var ensam. Lärjungarna teg och berättade inte vid den tiden för någon vad de hade sett." (Luk 9:27-36).

Det finns människor som tror att man under NT:s tid trodde att Jesus skulle komma tillbaka för att döma levande och döda redan under deras livstid. Enligt dem så trodde apostlarna (och Jesus) på något som inte gick i uppfyllelse. De baserar detta på Jesu ord "Bland dem som står här finns några som inte skall smaka döden, förrän de får se Guds rike". 


Men vilket missförstånd är inte detta av texten! Direkt efteråt står det ju "Omkring åtta dagar efter det att Jesus hade sagt detta..." och därefter berättas det hur Jesus visade sin gudomliga härlighet på berget i närvaro av Mose och Elia och med Faderns ord "Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!"


Tre evangelister, Matteus, Markus och Lukas, berättar samma händelseförlopp: Jesus utlovar att de skall få se Guds rike, ett antal dagar går, och några lärjungar får se denna händelse där Jesus förhärligas inför dem. Matteus skriver att några av lärjungarna skulle få se "Människosonen komma i sitt rike" (16:28). Markus skriver att de skulle få se "att Guds rike har kommit i makt" (9:1). Lukas skriver att de skulle få "se Guds rike" (9:27). Dessa tre formuleringar betyder precis samma sak, för Människosonens rike är Guds rike (Matt. 4:17; Mark. 1:15; Dan. 7:14; Joh. 18:36; Luk.1:33). Det står ingenting om domedag i texten. Uttrycket "Guds rike" syftar inte endast på rikets fulländning vid tidens slut då Herren kommer åter, utan det syftar även på Hans nådesrike här i tiden. Där tron på Kristus finns, där är också Guds rike. Där Herren Jesus är, där är Guds rike (Matt 10:1-8; 12:28; Matt. 4:17; Mark. 1:15; Luk 10:9).


I den gamla kända psalmen, Bereden väg för Herran, sjöng man om Jesu eviga rike som redan har kommit, och som uppenbarar och sprider sig alltmer:

Jerusalem är öde
Dess tempel fallit ner,
Dess präster äro döde,
Dess spira är ej mer;
Men Kristi rike varar
Och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han
Som kom i Herrens namn!

När det gäller tidpunkten för Jesu slutliga återkomst på domens dag, säger Jesus: "om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern." (Matt 24:36). Före Hans återkomst skall evangeliet predikas för hela skapelsen. Jesus säger efter sin uppståndelse: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen." (Mark 16:15), och på ett annat ställe säger Han: "detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma." (Matt 24:14).


Ingenstans i apostlarnas skrifter finner man några spår av att de skulle ha trott att Jesus absolut måste komma tillbaka under deras livstid.. De skriver bara "Men Herrens dag kommer som en tjuv" (2 Pet 3:10) och på ett annat ställe "Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: "Fred och trygghet", då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. " (1 Tess 5:1-4). Dessutom förutsade apostlarna att innan Jesu återkomst kommer så måste först Antikrist träda fram, och ett stort avfall från den rätta evangeliska tron måste komma (2 Tess 2:1-8), vilket jag tillsammans med många är övertygade om att det åsyftar påvedömet och dess stora avfall från evangelium. 


Vad Jesu förutsägelse handlade om var alltså att några lärjungar skulle få se hans gudomliga härlighet redan här i tiden. De skulle få se något av hans gudomliga strålglans, de skulle få Faderns vittnesbörd om Kristus, och Elia och Moses skulle tala med honom om hans lidande för vår frälsnings skull. Han kom ju till världen för att frälsa oss, och det var inte för sin egen äras skull han visade sin gudomliga strålglans, utan för att stärka tron hos alla dem som sätter sin förtröstan till honom som sin Frälsare. Hade han gjort det för sin egen skull, så hade  han kunnat visa denna strålglans inför kejsaren i Rom och allt folk. Nej, han valde istället ut några ögonvittnen och gick upp med dem enskilt på ett berg.  


En av ögonvittnena till händelsen på berget var Petrus, som skriver om detta senare, och anknyter till Skriftens trovärdighet och orubbliga grund:

"Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje." Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Framför allt skall ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning. Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud." (2 Pet 1:16-21). 

Man brukar predika över händelse på Kristi Förklarings Dag. I den här bloggen följer vi dock inte kyrkoåret.

/Shadow

Guds kärlek i Kristus

"Kristus på Olivberget", Théodore Chassériau

"Medan han ännu talade, se, då sänkte sig ett lysande moln ner över dem. Och en röst ur molnet sade: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!" (Matt 17:5).

Med dessa ord gör Gud hela världen salig och övergjuter alla människor med gudomlig glädje och tröst. Hur då? Jo, då jag vet, att människan Jesus är Guds Son och behagar Fadern, då är jag även viss om att allt, vad denna människa gör och talar, är Fadern till behag. Lägg märke till detta.

Då jag nu vidare hör Kristus tala eller göra något mig till godo, så tänker jag på detta Faderns ord, att han är hans käre Son, därav följer, att Kristi ord, gärning och lidande, som han gjort för mig, hjärtligt väl behagar Gud. Men hur skulle Gud kunna rikligare utgjuta sin kärlek över oss än då han säger, att han har funnit behag i att hans Son Kristus talar så vänligt och menar det så väl med mig och med så stor kärlek lider och dör för mig? Tror du inte, att om ett människohjärta rätt kunde känna detta Guds välbehag i Kristus, då han tjänar oss, så skulle det dö av glädje? Ty det skulle då se ner i det oändliga djupet av Guds eviga godhet och faderliga kärlek, med vilken han av evighet älskat oss.

Men vi är kalla, lata och otacksamma syndare och går förbi dessa ord, som om de endast skulle angå Kristus och inte oss, och vi ser inte, att de gäller endast oss och står där för vår skull."

(Martin Luther. Ur "Resekost", 4 Mars). 

Sheep stealers

Skärmhypnos (bild av Nephele)

Vargarna sliter fåren i stycken, 

hemtama i ljuset, med milda

stämmor

Josef, del 4

Faraos drömmar
Efter två år hände det att farao drömde att han stod vid Nilen. Han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden. De ställde sig bredvid de andra korna på flodstranden, och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade farao. Men han somnade igen och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, som växte på samma strå. Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. Och de sju tunna axen slukade de sju frodiga och fulla axen. Sedan vaknade farao, och se, det var en dröm.  


På morgonen var han orolig till sinnes och han skickade bud och kallade till sig alla spåmän och alla vise män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men det fanns ingen som kunde uttyda dem för honom. Då sade överhovmästaren till farao: "I dag måste jag påminna om mina synder. När farao en gång var vred på sina tjänare, satte han mig och förste bagaren i förvar i det hus som tillhörde befälhavaren för drabanterna. Då hade vi båda samma natt var sin dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda uttydning. Tillsammans med oss fanns där en ung hebré som var tjänare hos befälhavaren för drabanterna. Vi berättade våra drömmar för honom och han uttydde dem för oss, ja, han uttydde vad var och en av oss hade drömt, och som han uttydde för oss, så blev det. Jag fick tillbaka min tjänst och den andre hängdes." 

"Josef uttyder Faraos dröm", Arthur Reginald (1862-1899)

Då skickade farao bud efter Josef. Man skyndade sig att föra ut honom ur fängelset, och han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao. Farao sade till Josef: "Jag har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig att när du får veta en dröm så kan du uttyda den." Josef sade till farao: "Inte jag, men Gud kan ge farao ett gynnsamt svar." Då sade farao till Josef: "Jag drömde att jag stod på Nilens strand. Jag såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, klena och mycket fula och magra. I hela Egyptens land har jag aldrig sett så fula kor. Och de magra och fula korna åt upp de sju första, feta korna. Men när de hade svalt dem, kunde man inte märka att de hade ätit upp dem. De var lika fula som förut. Sedan vaknade jag. Men jag drömde igen och såg då sju ax, fullmatade och vackra, växa på samma strå. Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. Och de tunna axen slukade de sju vackra axen. Detta har jag talat om för spåmännen, men ingen kunde förklara det för mig." 


Då sade Josef till farao: "Faraos drömmar har en och samma betydelse. Gud har visat farao vad han tänker göra. De sju vackra korna betyder sju år, och de sju vackra axen betyder också sju år. Drömmarna har samma betydelse. De sju magra och fula korna som steg upp efter dem betyder sju år, liksom de sju tomma axen som var svedda av östanvinden. Sju hungerår skall komma. Det var detta jag menade när jag sade till farao: Vad Gud tänker göra har han låtit farao veta. Sju år skall komma med stort överflöd över hela Egyptens land. Men efter dem skall det komma sju hungerår och man skall glömma allt det tidigare överflödet i Egypten, och hungersnöden skall ödelägga landet. Man skall inte minnas det tidigare överflödet i landet för den hungersnöd som sedan kommer, ty den skall bli mycket svår. Att farao har haft drömmen två gånger betyder att detta är fast bestämt av Gud och att han skall låta det ske snart. Därför bör farao utse en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. Farao bör också sätta tillsyningsmän över landet och ta upp femtedelen av skörden i Egypten under de sju överflödsåren. Under dessa kommande goda år skall de samla in allt ätbart och lagra och förvara säd under faraos tillsyn i städerna. Och det skall finnas förråd av livsmedel för landet under de sju hungerår som skall komma över Egypten. Så skall landet inte behöva gå under genom hungersnöden."


Josef upphöjs
Detta tilltalade farao och alla hans tjänare, och han sade till dem: "Finns det någon som har Guds ande som denne man?" Och farao sade till Josef: "Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, så finns det ingen som är så förståndig och vis som du. Du skall förestå mitt hus och allt mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen skall jag vara förmer än du." 

"Josef" Lawrence Alma-Tadema

Farao sade vidare till Josef: "Se, jag sätter dig över hela Egyptens land." Och farao tog ringen från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld kring hans hals. Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade "Abrek!" framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land. 


Sedan sade farao till Josef: "Jag är farao. Utan din vilja skall ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot."  Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa och gav honom till hustru Asenat, som var dotter till Poti-Fera, prästen i On. Därefter reste Josef omkring i Egyptens land. 


(1 Mos 41:1-45).


Gå till Josef, del 1
Gå till Josef, del 2
Gå till Josef, del 3

Josef, del 3

Hovmästarens och bagarens drömmar
En tid därefter hände det att den egyptiske kungens hovmästare och hans bagare handlade orätt mot sin herre, kungen i Egypten. Farao blev vred på sina båda hovmän, överhovmästaren och förste bagaren, och lät sätta dem i förvar i drabantbefälhavarens hus, i det fängelse där Josef satt fången. Befälhavaren för drabanterna utsåg Josef att betjäna dem och de satt där i förvar en tid. 


Medan de satt i fängelset hade den egyptiske kungens hovmästare och hans bagare under samma natt var sin dröm, var och en med sin särskilda uttydning. När Josef på morgonen kom in till dem, såg han att de var upprörda. Han frågade faraos hovmän, som satt i förvar med honom i hans herres hus: "Varför ser ni så sorgsna ut i dag?" De svarade honom: "Vi har haft en dröm och det finns ingen som kan uttyda den." Josef sade till dem: "Att ge uttydningen är Guds sak. Berätta drömmen för mig." 

"Josef tyder hovmästarens och bagarens drömmar",
Alexander Andreyevich Ivanov  (1806-1858)

Då berättade överhovmästaren sin dröm för Josef och sade: "Jag drömde att jag såg en vinstock framför mig. På vinstocken fanns tre rankor, och knappt hade den skjutit skott förrän blommorna slog ut och klasarna bar mogna druvor. Jag hade faraos bägare i handen, och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare. Sedan satte jag bägaren i faraos hand." Josef sade till honom: "Detta är uttydningen: De tre rankorna betyder tre dagar. Om tre dagar skall farao upphöja ditt huvud och ge dig tillbaka din plats. Du skall få ge farao bägaren i handen som förut då du var hans hovmästare. Men tänk på mig när det går bra för dig, så att du visar barmhärtighet mot mig och nämner om mig för farao och hjälper mig ut ur det här huset. Jag rövades bort från hebreernas land, och inte heller här har jag gjort något som man borde sätta mig i fängelse för." 


När förste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning, sade han till honom: "Jag hade också en dröm, och se, jag bar tre korgar med vetebröd på huvudet. I den översta korgen fanns det alla slags bakverk, sådana som farao brukar äta. Men fåglarna åt av dem ur korgen på mitt huvud." Då sade Josef: "Detta är uttydningen: De tre korgarna betyder tre dagar. Om tre dagar skall farao upphöja ditt huvud och ta det av dig. Han skall hänga upp dig på trä och fåglarna skall äta ditt kött." 


Tre dagar därefter var det faraos födelsedag och han gjorde en fest för alla sina tjänare. Då upphöjde han bland sina tjänare både överhovmästarens huvud och förste bagarens. Han satte överhovmästaren tillbaka i tjänst så att denne åter fick sätta bägaren i faraos hand, men förste bagaren lät han hänga, så som Josef hade uttytt för dem. 


Men överhovmästaren kom inte ihåg Josef utan glömde honom.


(1 Mos 40:1-23).



Gå till Josef, del 1
Gå till Josef, del 2
Gå till Josef, del 4

Josef, del 2

Josef hos Potifar
Josef hade förts ner till Egypten. Och Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. HERREN var med Josef och allt lyckades för honom. Han var i sin egyptiske herres hus, och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt som han gjorde lät HERREN lyckas väl. Josef fann nåd för Potifars ögon och fick betjäna honom. Potifar satte honom över hela sitt hus, och allt han ägde lämnade han åt Josef att sköta om. Från den stund han hade satt honom över sitt hus och alla sina ägodelar, välsignade HERREN egyptierns hus för Josefs skull. HERRENS välsignelse vilade över allt han ägde, både hemma och ute på marken. Och han lämnade allt i Josefs vård och sedan han hade fått honom till sin hjälp bekymrade han sig inte om något annat än maten som han åt. Josef var välväxt och såg bra ut. 

"Josef och Potifars hustru", Orazio Gentileschi (1563-1639)

Efter en tid hände det att hans herres hustru kastade sina blickar på honom och sade: "Ligg med mig!" Men han vägrade och sade till sin herres hustru: "Ända sedan min herre tog mig i sin tjänst bekymrar han sig inte om något i huset. Allt han äger har han lämnat åt mig att sköta om. Här i huset har han inte större makt än jag, och ingenting annat än dig har han förbehållit sig eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?" Fast hon dag efter dag talade på det sättet till Josef, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne eller vara tillsammans med henne. 


Men en dag då han kom in i huset för att utföra sitt arbete och ingen av husfolket fanns inne, grep hon honom i manteln och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade manteln i hennes hand och flydde därifrån. När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt, ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: "Se här, han har fört hit till oss en hebreisk man som vill locka oss till lättsinne. Han kom in till mig och ville ligga med mig. Men jag skrek högt, och när han hörde hur jag höjde rösten och skrek, lämnade han kvar manteln hos mig och flydde ur huset." 

"Josef anklagas av Potifars hustru", Rembrandt (1606-1669)

Sedan lät hon hans mantel ligga kvar hos sig till dess hans herre kom hem. Då berättade hon samma sak för honom. Hon sade: "Den hebreiske tjänaren, som du har fört hit till oss, kom in till mig och ville locka mig till lättsinne. Men när jag höjde rösten och ropade, lämnade han sin mantel hos mig och flydde ut ur huset." När Josefs herre hörde sin hustru berätta för honom att hans tjänare hade handlat så mot henne, blev han rasande och satte Josef i det fängelse där kungens fångar hölls fängslade. Där satt Josef som fånge.


Men HERREN var med Josef och visade honom nåd och lät honom bli vänligt bemött av föreståndaren för fängelset. Han lät alla fångar i fängelset stå under Josefs uppsikt, och allt som skulle göras där fick Josef göra. Föreståndaren för fängelset bekymrade sig inte om något som Josef hade hand om, eftersom HERREN var med honom och lät honom lyckas i allt han gjorde.


(1 Mos 39:1-23).



Gå till Josef, del 1
Gå till Josef, del 3
Gå till Josef, del 4

Josef, del 1

Josef och hans bröder
Detta är Jakobs fortsatta historia. När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder. Som ung hjälpte han sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Och Josef berättade för deras far allt ont som sades om dem. Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner eftersom han hade fött honom på sin ålderdom, och han lät göra en hellång livklädnad åt honom. När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.


Josefs drömmar
Josef hade en dröm som han talade om för sina bröder. Efter det hatade de honom ännu mer. Han sade till dem: "Hör vilken dröm jag har haft. Vi band kärvar på åkern. Då reste sig min kärve upp och blev stående, och era kärvar ställde sig runt omkring och bugade sig för min kärve." Men hans bröder sade till honom: "Skulle du bli vår kung och härska över oss?" Och de hatade honom ännu mer för hans drömmars skull och för det han hade sagt. 

"Josef berättar sina drömmar", Rafael (Raffaaello Santi 1483-1520).

Sedan fick han ännu en dröm som han berättade för sina bröder. "Lyssna", sade han, "jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig." När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: "Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?" Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.


Josef blir såld till Egypten
Och hans bröder gick för att vakta sin fars får i Sikem. Då sade Israel till Josef: "Se, dina bröder vaktar fåren i Sikem. Jag vill skicka dig till dem." Han svarade: "Jag är beredd." Israel sade till honom: "Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked." Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Sikem. Där mötte han en man medan han gick omkring villrådig på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte. Han svarade: "Jag söker efter mina bröder. Säg mig var de vaktar sin hjord." Mannen svarade: "De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan." Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan. 


Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, överlade de om att döda honom. De sade till varandra. "Där kommer drömmaren. Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar." Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan dem och sade: "Vi kan inte slå ihjäl honom." Och han fortsatte: "Spill inte blod! Kasta honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!" Han ville nämligen rädda honom undan dem och föra honom tillbaka till hans far. 


När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga livklädnaden som han hade på sig. Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom, det fanns inget vatten i den. Sedan satte de sig ner för att äta och fick då se en karavan med ismaeliter som kom från Gilead, och deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum. De var på väg ner till Egypten. Då sade Juda till sina bröder: "Vad har vi för nytta av att döda vår bror och dölja hans blod? Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna! Låt inte vår hand komma vid honom, han är i alla fall vår bror, vårt eget kött och blod." Och bröderna följde hans råd. När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver till ismaeliterna, som förde Josef till Egypten. 


När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder och gick tillbaka till sina bröder och sade: "Pojken är inte där! Vart skall jag nu ta vägen?" Men de slaktade en bock och tog Josefs livklädnad och doppade den i blodet. Sedan skickade de hem den hellånga livklädnaden till sin far och lät säga: "Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons livklädnad." 

"Jakob får se Josefs livklädnad", Jan Victors (1619-1676)

Och han kände igen den och sade: "Det är min sons livklädnad. Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven." Och Jakob slet sönder sina kläder, svepte säcktyg om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: "Jag skall med sorg fara ner i dödsriket till min son." Så grät hans far över honom. 


Men medaniterna sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för drabanterna.


(1 Mos 37:2-36).



Gå till Josef, del 2
Gå till Josef, del 3
Gå till Josef, del 4

Flicka med guld

Jag måste visa en till låt om min älskade Nephele




/shadow

(Not only) Dreaming

En låt tillägnad mitt livs kärlek, Nephele





"Dreaming", Yngwie Malmsteen


/Shadow

Aldrig är jag utan fara

Lina Sandell

Aldrig är jag utom fara,

Kan dock alltid säker vara;
Alltid någon nöd, men se,
Alltid hjälp för allt mitt ve!


Aldrig fri från syndens smärta,
Men dock tröstad vid Guds hjärta;
Aldrig utan kamp och strid,
Alltid dock på djupet frid!


Ofta jagad, ofta fången,
Men dock aldrig helt förgången;
Ofta utan kraft och råd,
Aldrig utan hjälp och nåd!


Alltid täck för Faderns öga,
Jesu, fast jag tror det föga;
Aldrig rätt tillfreds med mig,
Alltid salig dock i dig!


Så du sorg och glädje delar,
Att mig intetdera felar:
Sött och surt i livets skål,
Just så mycket, som jag tål!


Men, o Jesu, när jag gråter,
Giv, att hoppets glädje åter,
Trots all synd och nöd, ändå,
Måtte övervikten få!


Lina Sandell (1832-1903)

Under den Högstes beskydd

Bild komponerad av Shadow

Ps 91

Den som sitter under den Högstes beskydd

och vilar under den Allsmäktiges skugga,

han säger: "I HERREN har jag min tillflykt och min borg,

min Gud som jag förtröstar på."

Han skall rädda dig från fågelfängarens snara

och från den förödande pesten.

Med sina fjädrar skall han övertäcka dig,

under hans vingar skall du finna tillflykt.

Hans trofasthet är sköld och skärm.

Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen,

inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar vid middagens ljus.

Om än tusen faller vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida,

så skall det inte drabba dig.

Med egna ögon skall du se hur de ogudaktiga får sitt straff.

Ty du har sagt att HERREN är ditt skydd,

du har gjort den Högste till din tillflykt.

Ingen olycka skall drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda.

Ty han skall ge sina änglar befallning om dig

att bevara dig på alla dina vägar.

De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.

Över lejon och huggormar skall du gå fram,

du skall trampa ner unga lejon och drakar.

"Han håller mig kär och jag skall befria honom,

jag skall beskydda honom, ty han känner mitt namn.

Han ropar till mig och jag svarar honom.

Jag är med honom i nöden, jag skall rädda honom och ge honom ära.

Jag skall mätta honom med långt liv

och låta honom se min frälsning."

Kan Bibeln tolkas på många olika sätt? (Om Skriftens klarhet, del 2)

(fortsättning från del 1)


Mot den heliga Skrifts klarhet har man gjort följande invändningar:


1. Det offentliga predikoämbetets gudomliga ordning. Man har menat, att detta ämbete skulle vara överflödigt, om den heliga Skrift var klar. Men enligt Guds Ord är både det ena och det andra sant: predikoämbetet är en gudomlig ordning, och Skriften är enligt sin egen utsaga klar. Det senare framgår redan av det, att de kristna med hjälp av Skriften skall kunna döma om predikanterna är rätta eller falska lärare, d.v.s. om de förblir i apostlarnas ord eller avviker från det (Matt. 7:15, Rom. 16:17). Därav att predikoämbetet såsom gudomlig ordning finns till vid sidan om den klara Skriften, kan vi se hur varmt allas vår salighet ligger Gud om hjärtat. Var och en kan redan genom läsning av Skriften komma till tro och bevaras i tron (Joh. 5:39). Men för att ingen skall förfela målet med sitt liv, har Gud ställt väktare, som å ämbetets vägnar skall utifrån och med Skriften vaka över själarna med lära, förmaning, straff och tröst (Hebr. 13:17, Hes. 3:18).


2. Som ett argument mot Skriftens tydlighet har man påpekat det faktum, att det bland teologerna råder stor oenighet i tolkningen av Skriftens ord. Orsaken till denna oenighet är dock inte det, att Skriften är dunkel. Det förhåller sig i stället så, att de villfarande lärarna inte förblir i Skriftens ord utan saluför mänskliga tankar om Gud och om de gudomliga tingen (1 Tim. 6:3). Det är därför Luther manar, att man aldrig skall låta en glossa (utläggning) ersätta Skriftens ord (WA 7:271 f). Det, som här sagts, gäller om alla de fall, där oenigheten förorsakats av skriftvidrig lära. Det är naturligtvis klart, att det finns skriftställen, som man kan tolka på olika sätt utan att därigenom förneka Skriftens klara läror (jfr t.ex. uppenbarelseboken).


3. Vad som framför allt invänds mot Skriftens klarhet är, att Skriften innehåller dunkla ställen, något som allmänt medges. Att dunkla ställen finns är ett faktum. Luther säger: "Det är förvisso sant, att somliga verser i Skriften är dunkla." (WA 8,236). Vid sidan om detta måste det andra i Skriften så tydligt betygade faktum kvarstå, att Skriften är fullständigt klar, så klar, att den med avseende på lära och liv är en lykta för våra fötter och ett ljus på vår stig. Närmare framställt: dunkla ställen är antingen sådana, som inte syftar på någon kristen lära utan blott på tids-eller ortsuppgifter, beskrivningar av gamla seder o.dyl., eller också är de sådana, som berör läran på så sätt, att samma lära läres på annat håll i Skriften klart och tydligt. Augustinus, Luther, Chemnitz, Gerhard och andra lutherska teologer betraktar det som ett fast axiom, att alla läror föreligger uppenbarade i sådana skriftställen, som inte behöver någon som helst förklaring (sedes doctrinae). Augustinus skriver t.ex.: "I Skriftens klara ställen finns allt, som hör till tro och liv" (De Doctrina Christ. 11,9). Chemnitz skriver i anslutning till Augustinus: "Många ställen i Skriften är skrivna med klara, begripliga ord, som inte behöver någon långsökt utläggning, utan som utlägger sig själva... och det är i dessa, som föreligger klara, som man finner allt, som hör till tro och liv" (Examen, ed. Geneve 1667  57). Så säger även Luther: "Är det ett dunkelt ord i Skriften, så tvivla blott inte, ty bakom det är förvisso samma sanning, som på annat håll är klar" (WA 8,239). Luther tillägger: "Den, som inte kan förstå det dunkla, skall förbliva vid det klara".


Det låter som ett otillbörligt krav, men det är ändå sant och skriftenligt talat. Dunkla ställen har ett helt annat syfte än att lägga grunden för den kristna läran. De tjänar till att förmå oss att allt ivrigare studera Skriften såsom Guds Ord och att därvidlag tillbedjande förundra oss över Guds höga majestät, som med sin fördolda, himmelska vishet håller upp vår andliga okunnighet inför våra ögon, medan Gud i de Ijusa, klara ställena visar oss vägen till det eviga livet. Man har förebrått Luther för att han måste ha ansett Skriften vara dunkel, eftersom han ständigt och med väldiga ord inskärper, att inte en enda bokstav i Skriften kan förstås utan Den Helige Andes upplysning. Luther skiljer emellertid här mellan den yttre klarheten och den yttre förståelsen av Skriften, som även de otroende kan ha, och den andliga eller inre förståelsen av Skriften, som endast förekommer hos de kristna (WA 18,608). Enligt Luther kan t.o.m. en turk eller en jude eller en hedning rätt förstå nattvardsorden (WA 26,426). Men till den inre eller andliga förståelsen av Skriften räknar Luther i första hand tron på Kristus i dennes ställföreträdande tillfyllestgörelse (WA 18,606).


4. Mot Skriftens klarhet har man vidare gjort gällande, att den innehåller ting, som är obegripliga för det mänskliga förnuftet. Åtminstone i detta avseende kan och måste man beteckna den som dunkel. Så argumenterade t.ex. Erasmus mot Luther (WA 18,607). Denna invändning kan inte sägas vara särskilt vettig. De kristna lärorna, som t.ex. Iäran om Den Heliga Treenigheten, läran om Kristi person, läran om realpresensen o.s.v., är visserligen hemligheter, som är obegripliga för vårt förnuft. Men i troslärorna skiljer våra dogmatiker med rätta mellan "Att" och "Hur". Det förra är något, som är klart uppenbarat i Skriften; det senare skall vi inte försöka utrannsaka. Mot Erasmus skriver Luther: "Skriften bekänner helt enkelt Guds treenighet och Kristi (Guds Sons) mänsklighet och den synd, som inte kan förlåtas. Här är intet av mörker eller oklarhet. Men hur det tillgår med dessa ting, det säger, som du påstår, Skriften inte, och det är inte heller behövligt att känna till det" (ib).


5. Flera skriftställen har använts i syfte att ifrågasätta Skriftens klarhet. Det är framför allt 2 Petr. 3:16 och 1 Kor. 13:12, som utsatts för detta missbruk. När det rör sig om det förra stället, så har våra teologer framhävt följande punkter gentemot romarna: 1. Detta ställe utsäger blott, att somliga ting i Pauli brev är svåra att förstå, men att inte allting är det. 2. Vilka ting, som det är fråga om, framgår av sammanhanget. Det gäller de yttersta tingen, denna världens undergång och den nya himlen och den nya jorden, om vilka det varit tal i det föregående. 3. Dessa hemlighetsfulla ting missbrukas, som aposteln säger, inte av förståndiga kristna, som står på Guds Ords grundval, utan av olärda och obefästa, som genom detta missbruk söker förvränga inte blott det, som Paulus skrivit om dessa ting, utan även det, som står i de övriga skrifterna. Anklagelsen riktas inte mot Pauli skrifter utan mot de oläraktiga och obefästa, som med sin egen fördömelse som följd förvränger, vad Paulus skrivit, och som står i de andra skrifterna.


Det andra stället 1 Kor. 13:12 handlar överhuvudtaget inte om Skriften utan om vår gudskunskap i detta livet, som aposteln jämför med den kunskap om Gud, som vi skall äga i det eviga livet. Under detta livet nalkas Gud oss inte på ett synligt utan på ett bildligt sätt (i gåtan, i avbild) d.v.s. i sitt Ords hölje. I det eviga livet kommer däremot Ordets hölje att vara avlägsnad, och vi skall då få skåda Guds ansikte mot ansikte. Det är alltså med orätt, som detta skriftställe anföres mot Skriftens klarhet.


Vi skall även här påpeka några träffande argument, genom vilka våra gamla teologer lett sina romerska motståndare ad absurdum, då dessa betecknat Skriften som klar, så till vida att den kan utläggas och tolkas av kyrkan respektive påven. Så anmärker Quenstedt: "På så vis kunde även sfinxens gåtor kallas för klara och tydliga, därför att Oidipus förmått lösa dem" (Systema 1,183). Som svar på jesuiten Gretsers ord: "Allt, som upplyser anden, kan man kalla för en lykta och ett Ijus, sedan det blivit utlagt", heter det hos Dannhauser i hans "Hodosophia": "Då finns det inte längre något dunkelt i några som helst vetenskaper, inte någonstans i hela världen" (Hodosophia, Phaenomenon 1,43). Det ligger i sakens natur, att den moderna teologien i likhet med Rom och svärmarna är starkt intresserad av Skriftens dunkelhet. Är Skriften dunkel, så är den ett lämpligt föremål för upplysning genom teologernas jag. Dunkelheten i Skriften är Roms, svärmarnas och även den moderna teologiens livselement. Dunkla gestalter frodas inte i Ijuset."


---



För den som vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:
- Tolkning: Den enda rätta vägen, av David Kuske. Boken finns också på nätet.
- The Clarity of Scripture as it Affects the Message of the Church (With Application to the Creation Account), en essä på engelska av Carl J Lawrenz.  Finns också att läsa på nätet. Den finns också som en föreläsning (mp3), tolkad till svenska: Del 1, Del 2

/Shadow

Kan Bibeln tolkas på många olika sätt? (Om Skriftens klarhet, del 1)

Inledning: En populär modern inställning till Bibeln är att den kan tolkas på många olika sätt. Många idag verkar fråga sig varför den ena läran egentligen skall kunna bevisas mot den andra, när Bibeln kan tolkas olika? Vem har tolkningsföreträde egentligen? Detta sätt att se på Bibeln är tidstypiskt. För om man läser hur kyrkofäder under 200-300 talet använde Bibeln, eller hur bibeltrogna kyrkofäder under 1500-1600-talet använde Bibeln, och även många senare bibeltrogna teologer använde sin Bibel, så hävdade de inte att Skriften på något sätt var grumlig och kan tolkas olika. Och ändå bemötte och avslöjade dessa mängder av argument och läror i sin samtids villfarelser. Framför allt framställer Bibeln sig själv som ett klart ljus som upplyser människan (Ps 119:105; 2 Pet 1:19).

Jag tänker i ett två blogginlägg citera ur en bok, som tar upp det här fenomenet och vad orsaken är till att vissa stora grupper av kristna faktiskt vill se Bibeln som dunkel och svårtolkad. Boken är Pieper-Mueller's Kristen Dogmatik, och stycket heter Den heliga Skrifts klarhet. Den innehåller många tänkvärda resonemang, och jag rekommenderar verkligen en genomläsning. /Shadow

Den heliga Skrifts klarhet



Enligt romersk lära blir Skriften tydlig genom det Ijus, som utgår ifrån kyrkan d.v.s. från påven. Svärmare i alla tider har ansett, att Skriften belyses genom det på ett omedelbart sätt meddelade inre Ijuset. Enligt den moderna teologiens uppfattning måste teologien bära fram ljus till Skriften med sin erfarenhet eller sin upplevelse. Alla dessa uppfattningar om Skriftens tydlighet stämmer överens med varandra i det att det är människor, som måste belysa Skriften. Enligt Skriften råder ett rakt motsatt förhållande. Det är inte människorna, som upplyser Skriften, utan det är Skriften, som upplyser människorna (Psalt. 119:105). Enligt Skriften består Skriftens klarhet i att den framlägger klart och tydligt allt, som vi människor behöver veta för att ernå saligheten. Följande ting skall sägas därom:


1. Denna klarhet förutsättes såsom något självklart, därför att det inte är blott enstaka, särskilt begåvade personer, utan alla kristna, som läser Skriften, som tror på grund av Skriften, och som skall döma om sanning och lögn på grundval av Skriften (Luk. 16:29, Joh. 5:39, Apg. 17:11, 2 Tess. 2:15). Genom att de flesta apostoliska breven är adresserade till hela församlingar och skall föreläsas för dessa, är Skriftens klarhet förutsatt (Kol. 4:16, 1 Tess. 5:27).


2. Skriftens klarhet är dock inte blott något i Skriften självklart förutsatt utan läres också uttryckligen i Skriften för att avvärja alla föreställningar om dess mörker, som förekommer hos de otroende, men också inom den yttre kristenheten och t.o.m. hos allvarliga kristna. Skriften säger om sig själv, att den är ett ljus i denna världens mörker (2 Petr. 1:19), en lykta för våra fötter och ett Ijus på vår stig (Psalt. 119:105), något, som är begripligt även för de enfaldiga (Psalt. 19:8) t.o.m. för barn (2 Tim. 1:19). Även de johanneiska skrifterna, som man särskilt ofta utpekat som obegripliga är begripliga för barn och inte bara för fäderna och ynglingarna (1 Joh. 2:13-14).


Otydlig är Skriften naturligtvis för sådana, som antingen inte alls förstår det språk, på vilket den föreligger, eller som inte gör sig förtrogna med Skriftens språkbruk. Den, som t.ex. inte förstår tyska, finner Bibeln på tyska dunkel. Luther säger: "En turk måste tala på ett för mig dunkelt sätt, fastän ett turkiskt barn på sju år förstår honom, därför att jag inte kan språket" (WA 15,41). Förståelsen av den tydliga Skriften försvåras emellertid i hög grad, om vi inte gör oss förtrogna med Skriftens språkbruk genom att flitigt läsa Bibeln. Liksom när det gäller andra böcker, måste vi läsa i Bibeln, till dess vi blir hemmastadda d.v.s. vana vid dess språk. Skulle Bibeln läsas så flitigt som t.ex. i vår tid tidningarna, skulle den snart förefalla oss tydligare än dessa, eftersom Bibelns språk är enklare än tidningarnas. Kort sagt: Skriftens klarhet hänger på kunskap i språk och på övning i språk genom flitiga studier i Skriften, som Luther påminner om (WA, 417). Den flitiga läsningen av Skriften är också Guds vilja i både Gamla och Nya testamentet (Psalt. 1:2, 5 Mos. 6:6 ff, Joh. 5:39, Kol. 3:16).


Skriften säger uttryckligen, att dess ord blir fördolt för dem, som i sitt hjärta håller fast vid en fientlig inställning till Guds Ord, d.v.s. sådana som inte låter sig undervisas av Skriften utan söker mästra och döma Skriften enligt sina mänskliga tankar(Matt. 11:25, 2Kor.4:3). Gud har gett oss människor sitt Ord för att därigenom ta ifrån oss våra egna felaktiga tankar om Gud och om de gudomliga tingen. Om vi emellertid inte vill låta dessa tas ifrån oss utan håller fast vid dem, sätter oss emot Guds tankar och alltså dömer Gud i hans Ord, drabbas vi av den i Skriften så många gånger omtalade straffdomen, att Guds Ord förefaller oss vara dunkelt och anstötligt (Jes. 6:9,10, Matt. 13:13 ff, Apg. 28:25 ff, Rom. 9:31 f, 10:21, 11:7 ff.).


Skriftens ord förblir dunkla även för dem, som är så påverkade av förutfattade meningar mot vissa Skriftens läror, att de inte ens aktar på de aktuella skrifteorden på ett yttre sätt. Så förblir Kristi ord om den heliga nattvarden fördola för många reformerta genom en felaktig tolkning, som de fått höra ända från barndomen. Ty när de hör orden: "Detta är min lekamen", kommer strax föreställningen: "Detta betyder min lekamen" eller "Detta är ett tecken på min lekamen". De klistrar en mänsklig tolkning över Skriftens ord och inser således inte, vad de i och för sig klara orden verkligen betyder.


Del två