Jesajas läppar bestryks med glödande kol

"Jesajas läppar bestryks med glödande kol", Benjamin West

Tavlan är målad år 1782 av den amerikanska konstnären Benjamin West (1738-1820). Den skildrar en händelse som beskrivs i Jesajas sjätte kapitel, där profeten beskriver en märklig syn från Gud, och hur en ängel flyger fram till honom och rör vid hans läppar med glödande kol. 

Detta stycke i Jesaja är lite speciellt för mig, för när jag var nyomvänd/nykristen i 20-års åldern, och inte hade några kristna vänner, och försökte få tag på kristen litteratur att läsa, så hittade jag plötsligt en bok på en vind, som något hade kastat. Det var en mycket sliten bok, lite smutsig, tunn och såg ut att vara färdig för soptunnan. Jag tog hem den och läste den. Den heter "Din synd är försonad". Jag har letat lite på nätet nu idag och jag tror att författaren är Sven Kårbrant.

Boken går igenom Jesajas sjätte kapitel och förklarar vad som skedde. Jag klistrar in den inledande texten från Bibeln:

"I det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: "Helig, helig, helig är HERREN Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet." Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: "Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot." Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade: "När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad." (Jes 6:1-7).

Det finns mycket att säga om den här texten och även det som händer därefter. Men något som jag vill stanna vid, och som tavlan skildrar, och som berörde mig då jag läste boken, är skildringen av ängeln med det glödandet kolet. 

Jesaja fick här skåde Guds härlighet i en uppenbarelse. Det var ett möte med den absoluta Heligheten, Guds helighet. En aning av heligheten får vi av att allt som beskrivs är rummet, änglarna och att det fanns en tron där. Det finns ingen beskrivning av hur Gud såg ut, endast hans mantel. Det är som om Jesaja inte vågar fästa blicken på Gud, utan undviker att se på Gud. Kanske bugar han sig mot golvet. Heligheten ser vi också i änglarnas trefaldiga lovprisning av Gud (Helig, helig, helig), deras sätt att skyla sig inför Guds majestät med vingarna, husets skakande, röken och inte minst Jesajas reaktion vid det han ser. 

Han utbrister "Ve mig, jag förgås!" Och han talar om både sin egen och folkets synd. Han fann att han stod inför en absolut helig Gud samtidigt som han själv var en syndare och bodde bland ett syndigt folk. Han bekänner sig ovärdig att skåda Gud. 

Synden beskrivs som "orena läppar". Det kan höra ihop med att det passar in i kontexten: Jesaja ser änglarna prisa Gud, som är värdig hela skapelsens lovprisning, och han tänker då på sina egna läppars orenhet, sin ovärdighet att använda dem inför Gud. Det kan också höra ihop med profetkallet, som behandlas senare i texten, att vara Herrens talesman. Han kanske kände sig ovärdig både i att instämma i änglarnas lovprisning, och att tala Guds ord inför människor. 

Det finns också en särskild relation mellan läpparna (vad man säger) och synden i hjärtat. När synden beskrivs i Psaltaren 150 och i Romarbrevet 3 står det: "En öppen grav är deras strupe. Sina tungor använder de till svek. Huggormsgift är bakom deras läppar." (Rom 3:13). I Jobs bok beskrivs uttrycket för hans rättfärdighet i att han inte talar fel om Gud. När han utsatts för prövningar står det "Under allt detta syndade inte Job med sina läppar." (Job 2:10). Med tanke på hur mycket ondska människan kan åstadkomma genom sitt tal skriver Jakob: "En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna." (Jak 3:6). 

Det viktiga här är att Jesaja känner sin syndighet inför Gud, när han står inför den absoluta Heligheten. Läpparnas orenhet representerar synden. 

Det som sker därefter skildras i tavlan. En seraf (en ängel) förmedlar en lösning på synden. Han tar rör vid Jesajas läppar med glödande kol, som han hämtat från altaret med tång.

För att förstå detta måste vi tänka på vad altaret användes till i Israel. I altaret offrande man olika slags syndoffer. I denna syn, där Jesaja står inför Gud, används ett sådant offer för att ta bort Jesajas synd. Ängeln förklarar: "När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad." 

Jesaja är nog den profet som profeterat tydligast om Jesu lidande och försoningsverk (kapitel 53 inte minst). Han, liksom andra profeter, delgas på förhand evangeliets budskap. De hade Kristi Ande, som profeterade genom dem (1 Pet 1:11). Det evangelium som Jesaja talar om är samma evangelium som Jesus förkunnade. Med detta i åtanke bör vi beakta det som händer i texten. Ängeln tar kol från offeraltaret i denna syn, och rör vid Jesajas läppar, så att han får del av försoningen. Det är Jesu försoningsverk som han får del av i synen! Den försoning som fäderna väntade och trodde på innan Jesus kom till jorden (Joh 8:56; 1 Pet 1:11). 

I texten nämns både tempel och altare. Men vi behöver inte därmed dra slutsatsen att han befann sig i Jerusalems tempel, även om han kan ha gjort det. Jesaja har ju här en syn, och det jordiska templet var i själva verket en avbild av ett himmelskt tempel. Det jordiska templet i Jerusalem hade Tabernaklet som förbild, och Tabernaklet hade byggts utifrån ett himmelskt tempel som Gud givit anvisningar om (2 Mos 25:8-9, 40: 26:30; Apg 7:44; Heb 8:5). Det himmelska templet nämns också i Uppenbarelseboken. Det är alltså möjligt att Jesaja inte var i Jerusalems tempel, utan såg Guds tempel i himlen. Det är också möjligt att han var i Jerusalems tempel, och där skådade Guds himmelska tempel. 

Det är alltså inte Jerusalems "förebildande" och "skugglika" jordiska templet och dess offer som gav Jesaja försoning, utan Jesu Kristi offer, inför Gud, i himlen. Det förmedlades av en ängel genom att han berördes av kol, dvs fick del av offerlammet.

Boken "Din synd är försonad" (vars titel är hämtad från ängelns ord) var alltså en av de första kristna böcker jag läste sedan jag kom till tro. Jag minns inte så mycket om det övriga innehållet. Men just den här biten var mycket evangelisk. Och det är evangelium, Bibelns kärna, som bevarat mig i tron och som jag inte kan leva utan. För jag vet att jag är en stor syndare och att jag, precis som Jesaja, är förlorad, utan försoning/förlåtelse. 

Bilden av det glödande kolet som försoning visar också på att evangelium endast handlar om nåd. Jesaja uppmanades ju inte att gå och rena sig själv, att skärpa sig, att ta bort sin synd, att "helga sig" först. Utan han fick, av nåd, all synd förlåten omgående. 

Det får vi också, när vi tror att Jesu försoning på Golgata gäller oss. 

/Shadow