Ahitofel - en andlig föregångare till Judas (Om tro och förtvivlan)

Precis som Judas gick Ahitofel och hängde sig efter att ha vänt
sig emot sin egen konung och anslutit sig till fienden.

Efter att Judas hade förått Jesus, kastade han de trettio silvermynten, som han fått som muta för att avslöja var Jesus var, i templet. Sedan gick han och hängde sig (Matt 27:5). De flesta är nog bekanta med den berättelsen i NT. Men känner ni till att det finns en slags andlig föregångare till Judas i GT? Det finns en person till i Bibeln som gick och hängde sig efter att ha förrått sin konung och mästare - Ahitofel. 

Ahitofel kom från staden Gilo i Judas bergsbygd (nuvarande Beit Jala, en by nära Betlehem). Ahitofel var en mycket vis man och kung Davids egen rådgivare. Kungen använde kloka rådgivare innan han tog viktiga beslut. Och Ahitofel var mycket uppskattad som rådgivare. Det står om honom: "På den tiden ansågs ett råd som Ahitofel gav lika mycket värt som om man hade frågat Gud till råds. Så mycket värderades hans råd av både David och Absalom." (2 Sam 16:23).

När kung Davids son Absalom gjorde uppror tillsammans med en skara män, blev David tvungen att fly. Upproret var mycket ont, inte bara för att Absalom vände sig emot sin egen far och konung, utan för att man gjorde detta i strid mot Guds vilja. Gud hade ju insatt David som kung. Han var "Herrens Smorde". 

Med tiden fick David reda på att också hans egen rådgivare, Ahitofel, hade anslutit sig till upprorsmännen. Ahitofel började nu ge råd till sin konungs motståndare. David insåg att detta skulle göra situationen ännu svårare för honom, för Ahitofel var mycket vis. Han bad därför till Gud: "HERRE, förvandla Ahitofels råd till dårskap." (2 Sam 15:31). Han skickade sedan Husaj som spejare till upprorsmännen, för att hindra att Ahitofels råd skulle ha framgång. 

Absalom, som ledde upproret, rådfrågade Ahitofel vad han borde göra här näst. Ahitofel svarade då: "Gå in till din fars bihustrur, som han har lämnat kvar för att se efter huset. Då får hela Israel höra att du gjort dig förhatlig för din far, och så styrks modet hos alla dem som är med dig." (2 Sam 16:21). Rådet gick alltså ut på att Absalom skulle visa en slags "mod i ondska". Ungefär såhär: "Se, vad jag vågar göra mot min egen far som var konung! Det är alltså jag som har makten nu, och ni skall inte mer frukta honom. Jag gör som jag vill. Jag kan kränka och förnedra honom hur mycket jag vill." Det var ett mycket ogudaktigt råd. Ahitofel som tidigare använt sin visdom för att tjäna Gud och konungen, använde nu sin vishet för att stärka och förhärda de upprorsmän som handlade fel. 

Motiven till varför Ahitofel gjorde detta känner vi inte till. Kanske fanns det feghet med i bilden, rädslan att upprorsmännen skulle vända sig emot honom. Troligtvis var inte detta det avgörande, för han kunde nog, liksom andra, fly undan och ansluta sig till Davids män. Kanske var det en slags girighet och maktlystnad. Han kanske mest eftertraktade att även i fortsättningen vara kungens rådgivare, oavsett hurdan denne konung är. Helt klart är det att han glömde Gud och rättvisan, och gav ett syndigt råd. Han tänkte inte på att konungen är "Herrens smorde", insatt av Gud i sitt ämbete i teokratin Israel. Absalom lydde Ahitofels råd, han satte upp tält och gick in till Davids bihustrur så att folket såg det, och för att folket skulle anse att makten nu var hos Absalom och inte David. 

Därefter kom Ahitofel med ett ännu ondare råd. Han föreslog att han själv, tillsammans med tolv tusen män, skulle leta rätt på David och döda honom, för att sedan hämta hem det folk som David hade med sig under flykten. "Låt mig välja ut tolvtusen män, så skall jag bryta upp och förfölja David i natt. Jag skall komma över honom medan han är utmattad och modlös och göra honom skräckslagen, och allt hans folk kommer då att fly. Bara kungen skall jag döda. Allt folket skall jag föra tillbaka till dig." (2 Sam 17:1-3). Här går alltså Ahitofel ännu längre i sin ondska. Han föreslår öppet att han skall döda konungen med egen hand, den konung som han själv tjänat som rådgivare till. 

Absalom gillade förslaget, men avråddes av spejaren Husaj som gav ett annat råd, för att skydda David. Husajs råd lyssnade upprorsmännen till, "Ty HERREN hade ordnat det så att Ahitofels goda råd gjordes om intet" (2 Sam 17: 14). 

Härefter följer Ahitofels självmord. "När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav." (2 Sam 17:23). Kung Davids gode rådgivare, som vänt sig emot sin Herre och givit råd till fienden, upprorsmännen, avslutade kort och gott sitt liv. Han begick självmord, vilket är synd. Vi vet inte vad han kände och tänkte. Hans självmord påminner om Judas självmord. Istället för att bättra sig inför Gud och människor, tog han en förödande utväg. Han hade förbrutit sig mot Gud och han ville sedan själv skipa sin egen rättvisa. Han dömde sig själv istället för att överlåta domen till Gud och söka Guds förlåtelse. Han gjorde sig själv till herre över liv och död, och avslutade sitt liv. 

Psaltarpsalm 41, som är författad av kung David, handlar med största sannolikhet om Ahitofels svek mot sin konung. Också den rabbinska traditionen säger att denna psalm handlar om Ahitofels förräderi. David författade ju många psalmer som handlar om det som skedde i hans eget liv, samtidigt som det är förebildande profetior om vad som skulle hända den verklige "Herrens Smorde" (Messias). I psaltaren 41 står det bl a:

"Mina fiender säger illvilligt om mig: "När skall han dö och hans namn försvinna?"
Om någon kommer och besöker mig talar han falska ord.
Han samlar på skvaller och sprider sedan ut det.
De som hatar mig viskar till varandra om mig,
de tänker ut sådant som skall skada mig:
"Obotlig skada har drabbat honom, han som ligger där skall aldrig resa sig."
Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig." (Ps 41:6-10). 

Jesus citerar de sista orden i stycket ovan när han talar om Judas. Han säger: "Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig." (Joh 13:18). Så blir Ahitofel en slags andlig föregångare eller förebild till Judas, som förrådde Jesus. Och likheterna är många. Både Ahitofel och Judas följde först sin Herre, men övergav honom sedan och anslöt sig till fienden. Båda gjorde saker bakom sin Herres rygg för att skada, genom sina ord. Båda förrådde honom och försökte se till att han greps och dödades av fienden. Båda sökte sin egen ära och rikedom så att de t o m vände sig emot "Herrens Smorde" (Messias). Båda upplevde sedan en ogudaktig förtvivlan och avslutade sina liv genom att hänga sig. 

Ahitofel och Judas största problem var att de, efter att de fallit i svåra synder, inte flydde till Guds nåd och barmhärtighet. Luther framställer många gånger "förtvivlan" som motsats till tro. Förtvivlan innebär inte en naturlig ånger över synden, utan det är ett tillstånd när man ger upp tron, blir fast i otron och det dåliga samvetet och flyr från Gud helt och hållet. Luther skriver i Stora Galaterbrevskommentaren:

"Du dödas av lagen för att göras levande genom Kristus. Därför skall du icke förtvivla såsom Kain, Saul och Judas. Då de voro inneslutna i detta fängelse, kunde de icke tänka sig något därutöver utan stannade med sina tankar vid fångenskapen, och därför måste de förtvivla. Du skall uppföra dig annorlunda i denna samvetsångest än de gjorde. Kom ihåg, att inspärrningen och rådvillheten är en välgärning. Men se till att du begagnar den på rätt sätt, nämligen för den kommande tron. Ty Gud vill icke förvirra dig för att låta dig förbliva i detta tillstånd. Han vill icke döda dig för att du skall förbli i dödens våld. Han säger ju genom profeten: »Jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död.» (Hes. 33, 11). Men han vill ställa dig rådlös för att du skall bli ödmjuk och förstå, att du behöver Guds barmhärtighet och Kristi välgärning."

När vi alltså inser vår synd, och plågas av den, så skall vi inte liksom Kain, Saul, Judas eller Ahitofel, försöka lösa saken på egen hand. Utan vi skall vända oss till Domaren och Frälsaren själv, som är nådig och barmhärtig och förlåter större synder än vi anar. Vår synd kan inte skilja oss från Gud, så länge vi ständigt flyr tillbaka till Guds godhet, så länge vi ångrar, omvänder oss och tar emot förlåtelsen. Men otron kan skilja oss från Gud. Det är därför det är så viktigt att vi ofta lyssnar till, och tar emot, förlåtelsens ord i Skriften, evangelium. Luther fortsätter:

"Fruktan för Gud är något heligt och dyrbart, men den får icke vara evig. Den bör visserligen alltid finnas hos den kristne, eftersom det alltid finnes synd hos honom. Men fruktan får icke vara det enda, ty i så fall är den en fruktan av det slag, som fanns hos Kain, Saul och Judas, en träldomens och förtvivlans fruktan. Den kristne bör genom tron på nådesordet övervinna sin fruktan, vända bort ögonen från lagens tid och betrakta Kristus och den kommande tron. Då blir fruktan ljuv och blandas med nektar, så att människan börjar icke endast frukta utan även älska Gud. I annat fall, om människan ser blott på lagen och synden och lämnar tron åsido, kan hon icke skaka av sig fruktan utan kommer till slut att förtvivla."

/Shadow