Filmrecension: "Aposteln" (1997)

"Aposteln" (1997) är en enastående film. Huvudrollsinnehavaren Robert Duvall som spelar Sonny gör ett mycket trovärdigt skådespeleri som predikant. Vi får se korta glimtar från hans uppväxt, hur han följer sin mamma till en liten kyrka i sydstaterna där de flesta medlemmarna är afroamerikaner, hur han redan vid 12 års ålder börjar predika själv i kyrkan. Filmen utspelar sig när han är i 60 års åldern. Efter en dramatisk konflikt som hör ihop med hustruns otrohet, blir han tvungen att fly trakten. Han har också förlorat sin funktion i lokalförsamlingen och upplever sig övergiven av alla. Det finns en stark sen i detta sammanhang, då Robert Duvall ber högljutt till Gud i sitt sovrum, hur han öppet visar sin frustration och ilska över det som hänt, men samtidigt har tro och kärlek till Gud. Duvall flyr till slut staden och påbörjar sin förkunnelse i andra trakter, på flykt undan lagens långa arm. 

"Aposteln" visar en mycket jordnära och känslosam kristen förkunnare. Han är full av mänskliga fel och brister. Vid ett tillfälle så slåss han med knytnävarna med en rasistisk man på gräsmattan, under det att församlingen fortsätter sin lovsång i kyrkan. Sonny är en man med känslorna på utsidan. Han är spontan och tvekar inte att hjälpa människor i nöd, t.ex. en döende man efter en bilolycka, under det att polisen försöker slita bort honom från olycksplatsen. 

Filmen inspirerar till frimodighet och naturlighet gentemot Gud och människor. Samtidigt skildrar den en väldigt amerikansk och karismatisk form av kristenhet. Där man viftar mycket med sin Bibel och ropar "Jesus", och inte är så noga med läran, förutom det grundläggande. Där finns förstås också avgörelseteologi: Kom fram till altaret om du vill ta emot Jesus osv. 

Det är uppfriskande att se en film som visar mänsklighet och medmänsklighet, en film som inte kryddas med massor av action och sex. Det är en film som berör på många plan. Jag ger den 5 kopparormar.

/Shadow

Vi såg filmen "Aposteln" (1997) igår, "The Apostle" som originaltiteln lyder.
Jag har sett den tidigare och rörs vare gång av det mycket starka personporträtt som Robert Duvall mästerligt spelar upp.
Han gestaltar Sonny, en predikant från Texas som brinner för sin kallelse att föra ut Guds ord till människor, och han älskar sin kyrka.
Privat har han dock problem med en hustru som vill skiljas och ta de två barnen med sig. Hon har redan funnit en ny man.
Det som gör filmen till något utöver det extra, är den avsaknad av ofiltrerad godhet som "måste" genomsyra den som går i tjänst hos Gud och tar sin uppgift på allvar.
Sonny är en man som precis som andra människor har sina svagheter och brister, och i ett anfall av svartsjukt raseri begår han en handling som får honom att överge sin kyrka och ge sig av söderut, till Louisiana.


Han dumpar sin bil i ett djupt träsk och går till fots, en man utan bakgrund, utan historia, utan annat mål än dit Gud bestämmer sig för att föra honom.
I en liten håla stannar han till, och får kontakt med en ortsbo och det ena ger det andra. Med två tomma händer men ett hjärta som slår för Mästaren, lyckas han få radiotid att predika på och sedan skapar han en kyrka bestående av ett förfallet hus och en liten skara törstande själar.
Det är ytterst inspirerande att se hur inga världsliga motgångar kan knäcka hans övertygelse och hans behov att förkunna, och många gånger slås jag av hur trovärdig Duvall är i sin roll.


Hans rädsla att förlora ännu en kyrka lurar ständigt bakom hörnet, och därför uppfattar han genast hotet en dag när en främmande man kliver in mitt under en gudstjänst. Mannen är synbarligen missnöjd med den församling Sonny har dragit till sig, som nästan uteslutande består av svarta människor.
Utanför kyrkan gör de upp, en snabb och våldsam strid med församlingen som ögonvittne, och när fighten är över lovar den oinbjudne mannen (spelad av Billy Bob Thornton) att komma tillbaka.
Inne i kyrkan ber Sonny de andra om ursäkt och säger att han vet att man ska vända andra kinden till, men ingen ska få ta ifrån honom hans kyrka.
Bråkstaken infriar sitt löfte att återvända, och den scenen tillhör en av filmens starkaste ögonblick.
Överhuvudtaget vinner "Aposteln" på sin täthet och närmast feberaktiga uppvisning av en enda människas förmåga att trots egna problem, lyckas dra med sig andra människor in i en glödspiral uppåt. Till något större, utom och bortom dem själva.
Gudskärleken och människokärleken lyser igenom, och när slutscenen kommer
är den som ett bibliskt bevis på att ingen belöning är så god och så värd att vänta på som den Gud utlovar till den som är uthållig i Hans tjänst.
Att ge filmen mindre än fem kopparormar låter sig helt enkelt inte göras.


/Nephele

Betyg:

(Shadow)

(Nephele)