"Det är i sanning mycket ömkligt och beklagansvärt att människor är så rädda och ängsliga, och det skulle bli mycket mer uträttat i världen, och det goda och Guds rike skulle ha mycket mer framgång, om man ville lägga bort denna skamliga feghet. Men alltid heter det: 'Ack, hur skall det gå med mig, om jag skulle stå upp och motsätta mig det onda och orättfärdiga. Då fick jag fiender både här och där, och riskerade sätta uppskattning, förmögenhet, ja själva livet till. Nej, då förblir jag hellre sittande och låter allt gå som det går. Mig skadar det endast lite, eller inte alls. Jag skall väl akta mig för att bränna fingrarna och själv kasta bort allt som är mig kärt.'
Men skulle alla nu tänka så, så blev ju inget gott befrämjat här i världen. All denna fruktan är ju en stor skam för människorna. Om Herren Kristus hade varit så sinnad, vad hade då hänt med Guds ord? Om han hade tänkt: 'Detta upprör judarna, därför skall jag tiga och sluta med min predikan och inte mer säga eller göra något, för annars tar de livet av mig.' Jag frågar dig, min medkristen, hade Herren Kristus vara så sinnad, hade du då varit en kristen nu? Om inte, så må du också lägga bort och betvinga din egen fruktan och riskera allt, när det handlar om Guds ära eller att befrämja något gott. Ty säger inte Herren själv: 'Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.' (Matt 10:28).
Se detta är ett kristligt sinnelag som Gud har behag till: 'HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall profetera med dem och bli förvandlad till en annan människa. När du ser att dessa tecken inträffar, gör då vad du finner lämpligt att göra, ty Gud är med dig", säger Samuel till Saul (1 Sam 10:6-7). Det betyder: Gör allt vad som är rätt och värt att berömma inför Gud, och låt dig inte avskräckas från det av fruktan för människor eller något annat. Detta är det hjältemod, som också en kristen kan berömma sig av, för han har ju också en Gud som är med honom.
Ta detta exempel: Den som har en nådig furste, han fruktar inte något som är underlagt den fursten, för han litar ju på, berömmer sig av och prisar sin herres nåd och makt. Hur mycket mer skall då inte en kristen kunna lita på och berömma sig av sin herres nåd och makt, och trotsa lidande och plågor, ja, döden och djävulen, och med frimodigt hjärta säga till honom: 'Vad kan väl du göra mig? Är du inte lagd under min herres fötter? Försök du, så får du se om du kan göra något utan att det är hans vilja.' Ja, vad skulle väl kunna förskräcka en kristen, när han har detta mod, denna tro och denna bekännelse.
Men ack, hur annorlunda går det inte till i världen. Överallt feg fruktan, att det skall kosta möda och arbete, att man skall möta hinder och motstånd och utsätta sig för faror, varje gång det är fråga om att göra något till Guds ära. Men den som förhåller sig så, han berömmer sig inte av Kristus och av hans namn. Han berömmer sig istället såhär: 'Ack, jag är en stackars rädd usling, jag har varken mod eller manligt hjärta. Jag gör inte villigt något, lider inte gärna något, jag ger inte heller bort något, och duger dessutom inte till annat än att äta, dricka och sova.'
O, hur helt och hållet har inte kristendomen förlorat sin kraft hos sådana människor!"
(Ur "D:r Mårten Luthers Kristliga Lefnadsregler; Utdrag af Luthers skrifter", Malmö, 1922. Språkligt moderniserad av Shadow).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar