 |
| Kopparormen, en symbol för Kristus, hämtad från GT. Läs mer här. |
D.v.s. inte i min person eller i mitt väsen. Här anger Paulus klart, i vilken mening han lever, och säger vad den kristna rättfärdigheten är, nämligen den, genom vilken Kristus lever i oss, inte den som är i vår person. Då man skall diskutera den kristna rättfärdigheten, skall vår person helt lämnas ur räkningen... Om jag ser blott på mig, utan att se på Kristus, är det ute med mig. Ty då kommer genast den tanken: 'Kristus är i himlen, du på jorden. Hur skall du komma upp till honom? Jag skall leva heligt och göra det som lagen bjuder och så ingå i livet!' - Då jag så vänder blickarna till mig själv och tar i beaktande, hurudan jag är eller bör vara och vad jag har att göra, förlorar jag Kristus ur sikte, som ensam är min rättfärdighet och mitt liv. Förlorar jag honom, finns varken råd eller hjälp, utan då måste med nödvändighet förtvivlan och fördärv bli den vissa följden.
Och detta onda är mycket vanligt, ty sådant är vårt mänskliga elände, att vi i frestelse eller dödsfara genast överger Kristus och ser på vårt liv och våra gärningar. Om vi då inte upprättas genom tron, måste vi gå under. Därför bör vi vänja oss vid att i sådana samvetsstrider lämna oss själva åt sidan tillsammans med lagen och gärningarna, som endast tvingar oss att se på oss själva, för att utan vidare rikta blickarna på kopparormen [Joh 3:14ff], Kristus på korset, och med blicken stadigt fäst på honom så fast för oss, att han är vår rättfärdighet och vårt liv, utan att bry oss om lagens, syndens, dödens eller Guds dömande vredes skrämmande hotelser. Ty Kristus, till vilken vi skådar fast och oavvänt, i vilken vi är och som lever i oss, han är segrare och herre över lagen, synden, döden och allt ont. I honom överräcks åt oss en säker tröst och seger."
(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren". Gal 2:20).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar