Det är mycket oroligheter som händer i världen. Vi läser dagligen nu om efterdyningarna av det fruktansvärda terrordåden i Norge, och även om krisen i Syrien som alltmer urartar.
Detta är något som angår alla, det är inga "lokala angelägenheter" eller isolerade händelser som vi kan blunda för och tänka: "det där kommer aldrig hända där jag bor, jag är skyddad".
Ingen av oss lever i en skyddad verkstad, våldet kan uppsöka vem som helst var som helst, och ha såväl politiska som personliga syften och skäl.
Utöver samhällsoroligheter kan det finnas annat i våra liv som knuffar till, slår itu, berövar frid och trygghet och kanske hälsa.
Hur ska man hantera det? Hur ska man orka, när världen är så sargad? När människorna som bor i den, är så sargade?
Det som händer nu är ju inga nyheter, vi vet redan att människan kan vara oerhört destruktiv.
När man själv drabbas, slår det naturligtvis mycket hårdare än om man läser nyhetsbevakningar som involverar andra, okända andra.
Var ska man hämta sin trygghet ifrån?
Det finns bara ett svar, som verkligen fungerar. Vi är i sanning alla beroende av en frid som vi är oförmögna att ge oss själva, som vi inser att vi saknar eller som är nyckfullt otillräcklig och kan ta slut när kaos och våld tar vid.
"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa"...
Den enda hållbara fristaden vi har, är Jesus Kristus.
Det löser inte alla problem att ha en Gudstro, långt ifrån. Men utan den, förstår jag inte hur en människa orkar att möta varje dag, särskilt när saker och ting kollapsar runt omkring.
Var kommer orken att ta sig vidare ifrån, för de som inte tror..?
Jag ser inte alls något svar i vare sig arbetsnarkomani, drogflykt eller pengar eller vad nu den moderna icketroende människan skulle ge mig för svar.
Inte heller ser jag svaret i alternativa livsåskådningar och religioner, som är så beroende av människans medhjälp för att få sin falska "gudomliga" grund att hålla, inte heller ser jag svaret i totalt avskärmande och förnekelse av omvärlden.
Det finns gott om ihåliga och utbrända människospillror som envetet förnekar Gud och söker sin tillflykt i annat, utan att någon enda gång lyckas ge en övertygande upprätthållning att det fungerar. I längden.
Människan har hittills aldrig lyckats klara sig särskilt bra på egen hand, men envisheten i henne förnekar sig sällan.
Vad är det vi tror att vi kan åstadkomma på egen hand..?
Jag har inget problemfritt liv, men jag sörjer alla dem som saknar den frid jag har, som inte finns på grund av mig utan trots mig. Det är något fast att luta sig emot, som aldrig någonsin raserar. En sanning som finns utanför mig själv, och som är min tillflykt, min glädje, i både med och motgång.
I Bibeln finns det hur mycket kraft och trygghet som helst att ta till sig, och detta finns till för ALLA. Helt gratis.
Det är en fantastisk nåd och gåva att få tro det som står i den, vara förvissad om att detta gäller mig. Det gäller också dig.
I Psaltaren 121 står det: "Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte"
När vi står mitt uppe i naturkatastrofer eller terrordåd, får vi tro på detta: "Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet, om än havets vågor brusar och svallar, så att bergen bävar vid dess uppror." (Ps 46:2-4)
När vi möter nedslående besked om sjukdom hos nära och kära eller om oss själva, får vi tro detta: "Och detta är hans vilja, som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen" (Joh 6:39)
När vi skakas av svek, förluster, besvikelser, får vi tro detta: "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss" (1 Joh 4:18-19)
Vi behöver aldrig vara rädda att älska för mycket, eller vara älskade för lite. Att vi ska hamna i en katastrof eller på undantag, utan något stöd, utan någon som är mäktig och resistent mot mörkret och som vakar över oss.
"Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut." (Rom 8:28)
Detta är inte bara ord, det är inte döda versrader. Det är ord som har liv, Ordet är levande, det ger tro, hopp och meningsfullhet! Det har Gud gett oss, att luta oss emot, att hämta kraft ifrån, att sätta vår lit till.
Vad vore vi utan den frid Jesus har gett oss? Han sa: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa".
"Inte ger jag er en sådan frid som världen ger."
Vi vet att världen förbrukas, är ändlig, att allt nöts ut, bränns upp av våra erövrande existenser som förgängliga världsliga tillgångar, vi vet att vi har kroppar som bara kan nå en viss ålder innan de insjuknar och dör, vi vet att utveckling går hand i hand med egoism och själslös nedbrytande ondska mot vilken vi själva står maktlösa. Om den inte är av denna värld, måste den frid Jesus talar om, vara av en sådan sort som inte förflyktigas. Det är inget vi själva kan skapa eller omintetgöra.
Men vi kan få den.
Och i en ond värld, är det skönt att bli påmind om ibland.
Det FINNS frid, det finns vila, det finns en plats dit våldet och vansinnet och vår egen ödslighet inte når.
Det är om något ett glädjebudskap som aldrig blir inaktuellt.
Detta är något som angår alla, det är inga "lokala angelägenheter" eller isolerade händelser som vi kan blunda för och tänka: "det där kommer aldrig hända där jag bor, jag är skyddad".
Ingen av oss lever i en skyddad verkstad, våldet kan uppsöka vem som helst var som helst, och ha såväl politiska som personliga syften och skäl.
Utöver samhällsoroligheter kan det finnas annat i våra liv som knuffar till, slår itu, berövar frid och trygghet och kanske hälsa.
Hur ska man hantera det? Hur ska man orka, när världen är så sargad? När människorna som bor i den, är så sargade?
Det som händer nu är ju inga nyheter, vi vet redan att människan kan vara oerhört destruktiv.
När man själv drabbas, slår det naturligtvis mycket hårdare än om man läser nyhetsbevakningar som involverar andra, okända andra.
Var ska man hämta sin trygghet ifrån?
Det finns bara ett svar, som verkligen fungerar. Vi är i sanning alla beroende av en frid som vi är oförmögna att ge oss själva, som vi inser att vi saknar eller som är nyckfullt otillräcklig och kan ta slut när kaos och våld tar vid.
"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa"...
Den enda hållbara fristaden vi har, är Jesus Kristus.
Det löser inte alla problem att ha en Gudstro, långt ifrån. Men utan den, förstår jag inte hur en människa orkar att möta varje dag, särskilt när saker och ting kollapsar runt omkring.
Var kommer orken att ta sig vidare ifrån, för de som inte tror..?
Jag ser inte alls något svar i vare sig arbetsnarkomani, drogflykt eller pengar eller vad nu den moderna icketroende människan skulle ge mig för svar.
Inte heller ser jag svaret i alternativa livsåskådningar och religioner, som är så beroende av människans medhjälp för att få sin falska "gudomliga" grund att hålla, inte heller ser jag svaret i totalt avskärmande och förnekelse av omvärlden.
Det finns gott om ihåliga och utbrända människospillror som envetet förnekar Gud och söker sin tillflykt i annat, utan att någon enda gång lyckas ge en övertygande upprätthållning att det fungerar. I längden.
Människan har hittills aldrig lyckats klara sig särskilt bra på egen hand, men envisheten i henne förnekar sig sällan.
Vad är det vi tror att vi kan åstadkomma på egen hand..?
Jag har inget problemfritt liv, men jag sörjer alla dem som saknar den frid jag har, som inte finns på grund av mig utan trots mig. Det är något fast att luta sig emot, som aldrig någonsin raserar. En sanning som finns utanför mig själv, och som är min tillflykt, min glädje, i både med och motgång.
I Bibeln finns det hur mycket kraft och trygghet som helst att ta till sig, och detta finns till för ALLA. Helt gratis.
Det är en fantastisk nåd och gåva att få tro det som står i den, vara förvissad om att detta gäller mig. Det gäller också dig.
I Psaltaren 121 står det: "Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte"
När vi står mitt uppe i naturkatastrofer eller terrordåd, får vi tro på detta: "Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet, om än havets vågor brusar och svallar, så att bergen bävar vid dess uppror." (Ps 46:2-4)
När vi möter nedslående besked om sjukdom hos nära och kära eller om oss själva, får vi tro detta: "Och detta är hans vilja, som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen" (Joh 6:39)
När vi skakas av svek, förluster, besvikelser, får vi tro detta: "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss" (1 Joh 4:18-19)
Vi behöver aldrig vara rädda att älska för mycket, eller vara älskade för lite. Att vi ska hamna i en katastrof eller på undantag, utan något stöd, utan någon som är mäktig och resistent mot mörkret och som vakar över oss.
"Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut." (Rom 8:28)
Detta är inte bara ord, det är inte döda versrader. Det är ord som har liv, Ordet är levande, det ger tro, hopp och meningsfullhet! Det har Gud gett oss, att luta oss emot, att hämta kraft ifrån, att sätta vår lit till.
Vad vore vi utan den frid Jesus har gett oss? Han sa: "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa".
"Inte ger jag er en sådan frid som världen ger."
Vi vet att världen förbrukas, är ändlig, att allt nöts ut, bränns upp av våra erövrande existenser som förgängliga världsliga tillgångar, vi vet att vi har kroppar som bara kan nå en viss ålder innan de insjuknar och dör, vi vet att utveckling går hand i hand med egoism och själslös nedbrytande ondska mot vilken vi själva står maktlösa. Om den inte är av denna värld, måste den frid Jesus talar om, vara av en sådan sort som inte förflyktigas. Det är inget vi själva kan skapa eller omintetgöra.
Men vi kan få den.
Och i en ond värld, är det skönt att bli påmind om ibland.
Det FINNS frid, det finns vila, det finns en plats dit våldet och vansinnet och vår egen ödslighet inte når.
Det är om något ett glädjebudskap som aldrig blir inaktuellt.
 |
| Bild gjord av Nephele |
/Nephele
Dagen, Expressen, DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar