Vad har rättspsyk med självskadande kvinnor att göra..? Eller män för den delen, även om dessa olika artiklar behandlande självskadande beteende fokuserar på kvinnor.
Jag fattar inte, kan inte landstingen bara erkänna att det handlar om pengar och inte en förmåga att klara av eller inte, när det gäller denna patientgrupp..?
Självstympare kräver mycket uppmärksamhet, ja, och "suicidriskfall" kräver ofta ständigt övervak av personalen vilket kostar pengar eftersom det måste kallas in extraskift.
Självklart är det en vårdkrävande grupp, men det är andra olika typer av diagnoser också som t ex bipolära patienter som befinner sig i det maniska stadiet, eller psykotiska patienter som inte har landat med hjälp av medicin, eller tillfälliga akutinläggningar av personer vars drog eller alkoholfrossa klingar av.
Vilken grupp TYCKER psykvården idag är tillräckligt hanterbar...?
Pratar vi om stillsamma depressioner där den fysiska dynamiken är mycket låg?
Jag har aldrig någonsin hört talas om eller sett en psykenhet där inte beredskap och resurser finns för extrema utlevelser av känslor, aggressiva attacker mot det egna jaget eller andra eller "död materia", där inte personalen kan förvänta sig att någon gång få gå i fysisk klinch med patienten och ta till tvångsinjektion eller bältning eller i regel bägge på samma gång, och sedan avsätta vak.
Vak innebär personal som antingen ständigt följer patienten, till och med in på toaletten, eller som tittar till patienten med en kvarts mellanrum eller en halvtimmes mellanrum eller vad som nu bedöms som lämpligt.
Däremot HÖR jag ständigt talas om den svidande ekonomin, alla indragningar som görs, sjukhus som läggs ned, patienter som får lida av konsekvenserna t ex genom längre vårdköer och kortare behandlingstider, såväl i den somatiska som psykiatriska vården.
Men att det gått så långt att patienter numera skickas till rättspsyk, med motiveringen att "Till rättspsyk skickas självskadande patienter som inte allmänpsykiatrin i hemortslandstingen klarar av.", det är ta mig tusan horribelt.
De här patienterna är knappast dömda till sin vård av samhället, det är ingen dom som de sitter av!
Att köerna blir längre har med ekonomi att göra och INTE att patienterna i första hand plötsligt skulle ha blivit så mycket mer svårhanterliga!
Detta leder mig in på ämnet bältning, som har blossat upp som hett debattämne nu efter en kvinnas personliga erfarenheter av detta under sin tid som ung patient inom psykvården. Hon skriver att det var "fruktansvärt plågsamt", samt att hon som en följd av alla bältningar idag lever med en ständigt lurpassande panikkänsla som blossar upp när hon får t ex en kram.
Okay, kanske fick hon omotiverat många bältningar, det vet jag inte.
Men generellt och på goda grunder kan jag säga att bältningar behövs.
Det finns inget kränkande i dem, lika lite som det finns något kränkande i att tillfälligt beröva en människa friheten genom tvångsvård, LPT, lika lite som det är kränkande att som privatperson hindra någon annan från att ta sitt liv eller skada sig själv, utanför sjukhusvärlden. Även om det krävs fysisk tackling för att göra det.
En bältning, MED vristerna och handlederna inräknade, kan vara det enda sättet att hjälpa en person i den akuta fasen av självplågeri eller med aktiv avsikt att ta sitt liv!
Jag fattar inte varför tvångsmetoder plötsligt ifrågasätts som metod inom psykiatrin, bara för att EN person har dåliga erfarenheter..?
Vet man vad det handlar om, så förstår man att det mänskliga psyket kan generera nog så dramatiska krafter inom en människa, som i sin tur kan få ödesdigra konsekvenser.
Att varje vårdinsats ska ske under värdiga former och med stor respekt för den det gäller, det är en självklarhet. Om det brister där, då är det självklart att varje fall måste utredas och rutiner och eventuellt viss personal kollas över noga.
Likadant när det gäller patientgruppen kvinnor, som artiklarna i första hand avser.
Mår kvinnor idag sämre än män, varför isåfall..? Blir de mindre tagna på allvar än män, varför isåfall..?
Detta är samhällsviktiga frågor och bör behandlas som sådana, men utan att man för den skull ska debattera huruvida tvångsvård som begrepp med sina olika moment helt bör avskaffas.
Jag fattar inte, kan inte landstingen bara erkänna att det handlar om pengar och inte en förmåga att klara av eller inte, när det gäller denna patientgrupp..?
Självstympare kräver mycket uppmärksamhet, ja, och "suicidriskfall" kräver ofta ständigt övervak av personalen vilket kostar pengar eftersom det måste kallas in extraskift.
Självklart är det en vårdkrävande grupp, men det är andra olika typer av diagnoser också som t ex bipolära patienter som befinner sig i det maniska stadiet, eller psykotiska patienter som inte har landat med hjälp av medicin, eller tillfälliga akutinläggningar av personer vars drog eller alkoholfrossa klingar av.
Vilken grupp TYCKER psykvården idag är tillräckligt hanterbar...?
Pratar vi om stillsamma depressioner där den fysiska dynamiken är mycket låg?
Jag har aldrig någonsin hört talas om eller sett en psykenhet där inte beredskap och resurser finns för extrema utlevelser av känslor, aggressiva attacker mot det egna jaget eller andra eller "död materia", där inte personalen kan förvänta sig att någon gång få gå i fysisk klinch med patienten och ta till tvångsinjektion eller bältning eller i regel bägge på samma gång, och sedan avsätta vak.
Vak innebär personal som antingen ständigt följer patienten, till och med in på toaletten, eller som tittar till patienten med en kvarts mellanrum eller en halvtimmes mellanrum eller vad som nu bedöms som lämpligt.
Däremot HÖR jag ständigt talas om den svidande ekonomin, alla indragningar som görs, sjukhus som läggs ned, patienter som får lida av konsekvenserna t ex genom längre vårdköer och kortare behandlingstider, såväl i den somatiska som psykiatriska vården.
Men att det gått så långt att patienter numera skickas till rättspsyk, med motiveringen att "Till rättspsyk skickas självskadande patienter som inte allmänpsykiatrin i hemortslandstingen klarar av.", det är ta mig tusan horribelt.
De här patienterna är knappast dömda till sin vård av samhället, det är ingen dom som de sitter av!
Att köerna blir längre har med ekonomi att göra och INTE att patienterna i första hand plötsligt skulle ha blivit så mycket mer svårhanterliga!
Detta leder mig in på ämnet bältning, som har blossat upp som hett debattämne nu efter en kvinnas personliga erfarenheter av detta under sin tid som ung patient inom psykvården. Hon skriver att det var "fruktansvärt plågsamt", samt att hon som en följd av alla bältningar idag lever med en ständigt lurpassande panikkänsla som blossar upp när hon får t ex en kram.
Okay, kanske fick hon omotiverat många bältningar, det vet jag inte.
Men generellt och på goda grunder kan jag säga att bältningar behövs.
Det finns inget kränkande i dem, lika lite som det finns något kränkande i att tillfälligt beröva en människa friheten genom tvångsvård, LPT, lika lite som det är kränkande att som privatperson hindra någon annan från att ta sitt liv eller skada sig själv, utanför sjukhusvärlden. Även om det krävs fysisk tackling för att göra det.
En bältning, MED vristerna och handlederna inräknade, kan vara det enda sättet att hjälpa en person i den akuta fasen av självplågeri eller med aktiv avsikt att ta sitt liv!
Jag fattar inte varför tvångsmetoder plötsligt ifrågasätts som metod inom psykiatrin, bara för att EN person har dåliga erfarenheter..?
Vet man vad det handlar om, så förstår man att det mänskliga psyket kan generera nog så dramatiska krafter inom en människa, som i sin tur kan få ödesdigra konsekvenser.
Att varje vårdinsats ska ske under värdiga former och med stor respekt för den det gäller, det är en självklarhet. Om det brister där, då är det självklart att varje fall måste utredas och rutiner och eventuellt viss personal kollas över noga.
Likadant när det gäller patientgruppen kvinnor, som artiklarna i första hand avser.
Mår kvinnor idag sämre än män, varför isåfall..? Blir de mindre tagna på allvar än män, varför isåfall..?
Detta är samhällsviktiga frågor och bör behandlas som sådana, men utan att man för den skull ska debattera huruvida tvångsvård som begrepp med sina olika moment helt bör avskaffas.
Eller vad tycker ni, våra läsare..?
/Nephele
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar