Saul och David

"David och Saul", Ernst Josephson

Den här tavlan är målad av en svensk konstnär, Ernst Josephson (1851-1906). Klicka på bilden för att se en uppförstoring. Konstnären är f ö släkt med den moderne skådespelaren Erland Josephson som varit med i många av Ingemar Bergmans filmer m m. Ernst Josephson är också en av de konstnärer som blev känd genom att få ett mentalt sammanbrott under sin livstid. Precis som Carl Fredrik Hill (1849-1911), började Ernst sin konstnärskarriär som frisk, men utvecklade sedan schizofreni. Under sina sjukdomsår intresserade sig Erland Josephson för spiritualism och skrev dikter och gjorde tavlor under avlidna kostnärers namn. Erland Josephson var en oerhört skicklig konstnär, och skall ha sagt "Jag ska bli Sveriges Rembrandt eller dö". 

Vad gäller motivet för denna tavla så skildrar den en viss tidpunkt då Saul fortfarande var kung och David tjänade honom. Strax innan detta hade David kämpat emot jätten Goliat och dödat honom, vilket ledde till att israeliterna fattade mod, drog ut och dödade många av fienden (filesteerna). Efter detta fick David mycket uppskattning av folket, men kung Saul blev avundsjuk och vred. Det står: "Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David." (1 Sam 18:9). 

Tavlan skildrar det ögonblick då David söker mildra de plågor som Saul hade genom en ond ande. Såhär lyder texten:

"Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han dagligen brukade göra. Saul hade sitt spjut i handen, och han kastade det och tänkte: "Jag skall spetsa fast David vid väggen." Men två gånger vek David undan för honom. Saul var rädd för David, eftersom HERREN var med David men hade vikit ifrån Saul. Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. David lyckades väl i allt han gjorde och HERREN var med honom. När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare." (1 Sam 18:10-16).

Det är en märklig berättelse. Se hur hatet växer, tillsammans med rädsla. Saul fruktade väl att förlora sin makposition eftersom folket älskade David, och hatade honom också, men han var också rädd för David, eftersom det var uppenbart att Gud var med David. Är inte detta ett exempel på vad Bibeln kallar för förhärdelse, att en människa, som ser Guds tecken och under, förhärdar sig, och står emot Guds Andes vittnesbörd. Det var ingen som tvingade Saul att bli värre och värre, förutom hans eget hjärta. 

Det mänskliga hjärtat, vår syndanatur, är också den största fienden emot Guds rike, ifall vi följer hjärtat utan att lyssna till Guds Andes undervisning i Ordet. Många människor idag tror att människans hjärta och känslor är det högsta goda, men så är det inte alls om man lyssnar till vad Bibeln lär. Frälsaren själv säger "Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser." (Matt 15:19). Och profeten Jeremia säger "Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?" (Jer 17:9).

Vad skall vi dra för slutsatser av det? Att man inte skall vara en känslomänniska? Att man skall betvinga sig själv och bli kall och förnuftig på alla plan? Absolut inte. David var verkligen en känslomänniska, Jesus grät tillsammans med dem som sörjde Lasarus, Paulus bevisar sig känslosam i sina brev, och Luther var verkligen en känslomänniska. Den som tror att allt blir bra bara man trycker undan sitt eget och andras hjärtan är fel ute. Gud, som har skapat våra hjärtan, vill inte att vi skall förneka och trycka undan hjärtat och känslorna. Men Guds Ande kan genom evangelium (förlåtelsens budskap) förvandla våra hjärtan så att de tjänar hans vilja, istället för att tjäna endast oss själva och den gamla syndanaturen. 

/Shadow