När jag följer nyhetsbevakningen om de hemska händelserna i Norge (Dagen, SvD, DN etc), hur Anders Behring Breivik tagit så många oskyldiga liv, kommer jag att tänka på en mycket läsvärd artikel i tidskriften Biblicum, skriven av teol dr Ingemar Furberg († 1998), huvudöversättare av Svenska Folkbibeln.
Furberg skriver om Estoniakatastrofen, som drabbat Sverige året innan, och gör kopplingar till ett ställe i NT där Jesus talar om två slags katastrofoffer, de judar som massakerats av Pilatus i Galileen, och de människor som stått under tornet i Siloam när det rasade, dvs både katastrofoffer som drabbats av aktiv ondska från andra människor, och katastrofoffer som avlidit genom fysiska olyckor utan mänsklig inblandning. Artikeln behandlar några bibelställen om Guds roll i samband med katastrofer, och hur många moderna teologer förnekar detta (jfr hur den norske biskopen i dagsläget säger om terrordåden att Gud förlorade en strid mot Djävulen, Dagen 3/8). Artikeln är hämtad från Tidskriften Biblicum nr 1, 1995, och har rubriken "Två katastrofer - Siloatornets fall och Estoniakatastrofen". Jag klistrar in den här nedan:
Katastrofoffer är inte större syndare än andra, men katastrofer drabbar oss, därför att vi alla är syndare
I Luk 13:1ff berättas om hur några kom till Jesus och berättade om Pilatus blodsdåd. Det är då som Jesus ställer frågan: »Menar ni att dessa galileer var större syndare, eftersom de fick lida sådant?» Jesus påminner i detta sammanhang om ännu en svår katastrof, när tornet i Siloam föll och arton personer dödades. Han upprepar då sin fråga, om de var större syndare än andra i Jerusalem. Denna fråga besvarar han med ett kraftfullt nej och tillfogar: »Jag säger er: om ni inte omvänder er skall ni alla på samma sätt förgås.» Jesus har därmed avvisat att olycka, lidande och bråddöd skulle vara tydliga tecken på Guds särskilda misshag över dem som drabbas. Jesus riktar sig i stället till alla människor, när han låter förstå, att de alla har syndat.
Domen kunde lika väl ha drabbat er, förklarar han. Synd och död hör samman. Jesus avvisar alltså tanken på att den som drabbas av ond bråddöd måste vara en särskilt grov syndare, men han avvisar inte tanken att lidandena här i världen har sin grund i synden. Den tanken är tvärtom mycket väsentlig för honom. Synden och döden har trängt in i världen. Därmed har plågan kommit in, så att »hela skapelsen suckar och våndas.» (Rom 8:22).
Både välsignelse och olycka kommer från Herren
Vilken själavård har då sörjande människor fått av den kristna kyrkan? I våra massmedier har förkunnare trätt fram och förklarat att Gud inte har något med katastrofen att göra. Han står endast på avstånd och vet att den har inträffat. I sin iver att ställa Gud utanför har man förnekat att Gud är Herren, den Allsmäktige, tillvarons centrum. Samtidigt har man avvisat Skriftens lära om syndens »allmännelighet».
Men Skriften erkänner ingen självständig makt vid sidan om Herren, den Allsmäktige. Det finns inget kaos oberoende av Gud. Herren säger genom sin tjänare profeten Jesaja: »Jag är den som danar ljuset och skapar mörkret, som giver lyckan och skapar olyckan, jag, Herren, är den som gör allt detta» (Jes 45:7). Det finns alltså inget kaos oberoende av Gud. Pieper skriver i sin stora dogmatik: »Att det onda i betydelsen »det fysiskt onda» (»das Ubel») i motsats till synden (»das Böse») kommer från Gud är Skriftens klara lära. När därför olyckor och katastrofer kommer behöver inte Kristi lärjungar förhandla med djävulen, som inte känner något förbarmande, utan de vänder sig i bot och tro till den ende sanne Guden, som har allt i sin hand och som för Kristi skull är en god och nådig Fader för dem.»
Det sägs ibland att det endast är i Gamla testamentet som Gud sänder onda öden. Så är inte fallet. Vi kan i detta sammanhang hänvisa till vad aposteln Paulus säger. I 1 Tess 3:4 skriver han: »Ni vet ju själva att vi är bestämda att utstå lidanden», bestämda inte av ett oblitt öde utan av Gud. Det är tydligt att Paulus tröstar sina läsare med att deras svårigheter är förutsagda. På samma sätt säger han i 1 Kor 11:30f att en hel del i församlingen genom gudomligt ingripande drabbats av svaghet och dödliga sjukdomar och där Guds syfte med dessa varit församlingsmedlemmarnas uppfostran. Detta förhållande gäller inte endast några i församlingen i Korint. Det är en allmän regel som Paulus fastställer och i vilken Paulus innefattar även sig själv genom att skriva att »vi fostras».
Skriften lär oss att Gud är den som ser i förväg, försörjer och förser människan med allt hon behöver i alla hennes livsdagar. Det är han som utstakar livsödet, som konung David säger: »Du, Herre, har skapat mig. Alla mina dagar blev uppskrivna i din bok, de var bestämda, förrän någon av dem hade kommit» (Ps 139:13ff). Jesus säger också: »Ingen sparv faller till marken utan er Fader» (Matt 10:29), dvs utan att er Fader vill det, eller utan att han låter det ske. Människans tid är utmätt, ja, till och med sparvens. Det är Gud som »låter människorna vända åter till stoft» (Ps 90:3).
Men läser vi denna vers i NT 81:s översättning sägs det där att »ingen sparv faller till marken utan att er fader vet om det.» I den tidskrift som Dansk Bibelinstitut utger har denna översättning kritiserats. Man har helt riktigt upptäckt att Gud enligt en sådan översättning inte längre är inbegripen i utformandet av människans levnadsöde. Han står i stället på avstånd och sägs endast ha en viss kännedom om hur människans liv kommer att gestaltas. Det fysiskt onda står då som en självständig makt vid sidan om Gud. Det onda som en självständig makt förkunnas i manikeismen, som talar om två urprinciper i tillvaron, en god och en ond. Men denna lära är inte Skriftens lära. Skriften lär att Gud är Herren, den Allsmäktige.
I olyckan är Kristus vår tröst och vårt hopp
Estoniakatastrofen har drabbat oss. Är då de förolyckade större syndare än andra? På den frågan har Jesus uttalat sitt klara nej. Den behöver vi inte ta upp till behandling. Men nu har Jesus också i klartext sagt, att en sådan katastrof påminner oss om syndens »allmännelighet». Den väcker inte bara förstämning och sorg. Den väcker också förskräckelse. Hur skall dessa sörjande och förskräckta människor få hjälp? Hebreerbrevets författare förkunnar Kristus. Han skriver: Kristus kom »för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen, och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom» (Hebr 2:14f). I anfäktelse och nöd, då allt ont hotar och vi vill falla ihop, är det gott att få Jesus Kristus förkunnad. Hos profeten Jesaja läser vi: »Så blev han deras frälsare. I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel /dvs Kristus, den oskapade ängeln/ frälste dem» (Jes 63:9). Där detta evangelium om Kristus förkunnas och tron tänds, där får en av olyckor drabbad människa hjälp att i tron fasthålla hoppet att Gud är hennes käre himmelske Fader.
Dagens teologer som förnekar synden kan endast ge förvirrande besked
Medvetandet om synd är ju förutsättningen för att människan skall söka rättfärdiggörelsen och förlåtelsen av nåden genom tron. Nu har emellertid en biskop trätt fram och förklarat att »katastrofens alla offer är i himlen och att de ber för oss.» I de fall teologer ändå utgått från tanken på en allsmäktig Gud, har Gud blivit föremål för skarpa tillrättavisningar. Förkunnare har trätt fram och hädat Gud. Skriftens lära om synd och nåd har man alltså helt fört åt sidan. Såväl lagens förkunnelse om synd och dom, som evangeliets förkunnelse om syndares frälsning av nåden genom tron har tystats ner. Människan har satts i centrum. De kristna själavårdarna har förklarat att de inte har något att ge. De har sagt att de endast kan vara till hands och delta i sorgen. Vi kan inte överräcka evangeliet till de omkomna, det är sant. Men vi skall, om vi får, förkunna evangeliet om Kristi död för våra synders skull och hans uppståndelse för vår rättfärdiggörelses skull för alla som vill höra. Vid död och grav skall Kristi seger över synd och död förkunnas: »Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!» (1 Kor 15:55f)."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar