Svenska Kyrkan på Pride borde vara självklart nu, ja

Läser i Kyrkans Tidning, och snubblade in på tidningens Ledar & Debatt, skriven den 2 augusti 2011.
Jag utlägger hela här på bloggen, för att sedan kommentera den. För i just denna ledarartikel författad av Anders Ahlberg, (ny chefredaktör för Kyrkans Tidning februari 2010), finns en av de allvarligaste och av folket, både kristna och icketroende, mest tillägnade missuppfattningar någonsin rörande homosexualitet.


//////// 

"Kyrkan ska vara med i Pridefestivalen

Är du blond man i dina bästa år i Norden går du ut genom dörren på morgonen utan några minus. Du kan räkna med att vara norm i de allra flesta sammanhang – det är ingenting som tar emot.

Varför är det då bland oss som dömandet, fördömandet och till och med det oresonliga hatet växer, ytterst bort till Anders Behring Breivik och hans gelikar som är beredda att ta till dödande våld. Är det för att tillvaron är olidligt lätt? Eller att det är för en gnagande oro att någon gång behöva gå ut genom dörren och få räkna med lite sämre lön, lite svårare att få jobb, större risk att få sneda blickar eller glåpord, större risk att få stå kvar utanför – allt det där som ”de andra” får räkna med?

Vi skriver om Pridefestivalen och om Svenska kyrkan och strax har vi kommentarer om förskräckligheterna och hur kyrkan kan vara med där, i det som är utanför det ”normala”.

Vi kan diskutera när Kyrkan annekterades och blev normalitetens kyrkor. Men att Kristus välkomnade de minsta är ett axiom. Alla ska vara med, det är målet med missionsbefallningen, för att vi alla på något sätt tillhör de minsta. Med den insikten fungerar också Kyrkan och i förlängningen kyrkorna.

Men det är en himmelsvid skillnad mellan att vara en kyrka som välkomnar alla, och en som är till för alla, utom ”de andra”. Därför är det alldeles rätt när Svenska kyrkan engagerar sig i pridefestivalen och i andra sammanhang bredvid och utanför det som majoriteten omfattar."

- citerat direkt från "Kyrkans Tidning", ledardebattartkel av Anders Ahlberg

////////

Den missuppfattning även Ahlberg är offer för, "dömandet, fördömandet och till och med det oresonliga hatet" , är att själva det faktum att dessa förhållningssätt riktas mot t ex homosexuella skulle vara signifikant för inte bara hatfyllda icketroende i allmänhet utan även de som predikar mot denna läggning som synd. Jovisst, det finns människor som vänder hatet och äcklet mot Breivik, och mot homosexuella. Men det är inte alls vad bibeltrogna kristna gör, när de predikar mot synden.
Jag vet att många får lida för sin homosexuella läggning, även om detta landet jämförelsevis är ett av de mest toleranta, men så är det också ett av de mest sekulariserade länderna.


Ahlbergs misstag blir när han sammanblandar samhällets attityder, med kyrkans uppgift.

Artikel, citat: "Men det är en himmelsvid skillnad mellan att vara en kyrka som välkomnar alla, och en som är till för alla, utom ”de andra”.

Vad menas här..? Menas att Svenska Kyrkan ska vara till för alla, utan att för den skull acceptera synden..? Försent isåfall.

Citat: "Därför är det alldeles rätt när Svenska kyrkan engagerar sig i pridefestivalen och i andra sammanhang bredvid och utanför det som majoriteten omfattar."

Här tror jag Ahlberg knyter an till vad han skrev om att Jesus välkomnar de minsta, att missionsbefallningen omfattar alla, att ingen ska avvisas på grund av sin "normavvikelse" (läs hans inledande exempel om den unge blonde nordbon som går utanför sin dörr om morgnarna utan att möta svårigheter av den grad många andra, kanske marginaliserade, möter).


Här håller jag helt med. Självklart ska vi inte avvisa någon enda, och det förakt Ahlberg skriver om bör aldrig visas individen, utan individens synd. Allt som är av denna värld, som leder till bedrövelse och synd och bortvändhet från Gud, är det naturligt för en kristen att hata, även synden hos henne själv.


Jag finner det magstarkt att dra parallellen mellan hur Jesus bemötte de utstötta, de fattiga, de moraliskt fördärvliga under sin vandring på jorden, och vilken uppgift SvK säger sig ha. Skillnaden är himmelsvid, bokstavligen. Jesus accepterade ALDRIG synden. Där finns skillnaden. Hans iver var att möta alla slags människor som behövde Honom, likt sjuka som behöver en läkare. Det är också vad Han sagt om sig själv: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare." (Mark 2:17)

Jag önskar verkligen att kyrkan hade den människokärlek Jesus hade, att sätta människans själs välfärd före både socialt arbete och välkomnandet av människor att komma och vara som de är.
Det är inte kärlek. Det är att hålla människor isolerade från Gud.


Är det rätt av SvK att medverka vid Pride? Ja, varför skulle de inte det. Men det handlar inte om att de  skulle utgöra en motvikt eller visa kärlek för denna grupp (homosexuella) och visa att de inte avvisas från kyrkan på grund av sin synd.
Kyrkan har ju redan legitimerat synd under sitt tak.
Som ett led i att alltmer bli i sanning en folkets kyrka på deras villkor, istället för en Guds kyrka, dit människan kan ta sin tillflykt och lita till den närande kraftkällan Gud skapade den för.

Önskvärd Bibel..? (Bild gjord av Nephele. Finns ett stavfel, "completet" ska vara "completed". Går ej att ändra))

/Nephele