Kan Bibeln tolkas på många olika sätt? (Om Skriftens klarhet, del 1)

Inledning: En populär modern inställning till Bibeln är att den kan tolkas på många olika sätt. Många idag verkar fråga sig varför den ena läran egentligen skall kunna bevisas mot den andra, när Bibeln kan tolkas olika? Vem har tolkningsföreträde egentligen? Detta sätt att se på Bibeln är tidstypiskt. För om man läser hur kyrkofäder under 200-300 talet använde Bibeln, eller hur bibeltrogna kyrkofäder under 1500-1600-talet använde Bibeln, och även många senare bibeltrogna teologer använde sin Bibel, så hävdade de inte att Skriften på något sätt var grumlig och kan tolkas olika. Och ändå bemötte och avslöjade dessa mängder av argument och läror i sin samtids villfarelser. Framför allt framställer Bibeln sig själv som ett klart ljus som upplyser människan (Ps 119:105; 2 Pet 1:19).

Jag tänker i ett två blogginlägg citera ur en bok, som tar upp det här fenomenet och vad orsaken är till att vissa stora grupper av kristna faktiskt vill se Bibeln som dunkel och svårtolkad. Boken är Pieper-Mueller's Kristen Dogmatik, och stycket heter Den heliga Skrifts klarhet. Den innehåller många tänkvärda resonemang, och jag rekommenderar verkligen en genomläsning. /Shadow

Den heliga Skrifts klarhet



Enligt romersk lära blir Skriften tydlig genom det Ijus, som utgår ifrån kyrkan d.v.s. från påven. Svärmare i alla tider har ansett, att Skriften belyses genom det på ett omedelbart sätt meddelade inre Ijuset. Enligt den moderna teologiens uppfattning måste teologien bära fram ljus till Skriften med sin erfarenhet eller sin upplevelse. Alla dessa uppfattningar om Skriftens tydlighet stämmer överens med varandra i det att det är människor, som måste belysa Skriften. Enligt Skriften råder ett rakt motsatt förhållande. Det är inte människorna, som upplyser Skriften, utan det är Skriften, som upplyser människorna (Psalt. 119:105). Enligt Skriften består Skriftens klarhet i att den framlägger klart och tydligt allt, som vi människor behöver veta för att ernå saligheten. Följande ting skall sägas därom:


1. Denna klarhet förutsättes såsom något självklart, därför att det inte är blott enstaka, särskilt begåvade personer, utan alla kristna, som läser Skriften, som tror på grund av Skriften, och som skall döma om sanning och lögn på grundval av Skriften (Luk. 16:29, Joh. 5:39, Apg. 17:11, 2 Tess. 2:15). Genom att de flesta apostoliska breven är adresserade till hela församlingar och skall föreläsas för dessa, är Skriftens klarhet förutsatt (Kol. 4:16, 1 Tess. 5:27).


2. Skriftens klarhet är dock inte blott något i Skriften självklart förutsatt utan läres också uttryckligen i Skriften för att avvärja alla föreställningar om dess mörker, som förekommer hos de otroende, men också inom den yttre kristenheten och t.o.m. hos allvarliga kristna. Skriften säger om sig själv, att den är ett ljus i denna världens mörker (2 Petr. 1:19), en lykta för våra fötter och ett Ijus på vår stig (Psalt. 119:105), något, som är begripligt även för de enfaldiga (Psalt. 19:8) t.o.m. för barn (2 Tim. 1:19). Även de johanneiska skrifterna, som man särskilt ofta utpekat som obegripliga är begripliga för barn och inte bara för fäderna och ynglingarna (1 Joh. 2:13-14).


Otydlig är Skriften naturligtvis för sådana, som antingen inte alls förstår det språk, på vilket den föreligger, eller som inte gör sig förtrogna med Skriftens språkbruk. Den, som t.ex. inte förstår tyska, finner Bibeln på tyska dunkel. Luther säger: "En turk måste tala på ett för mig dunkelt sätt, fastän ett turkiskt barn på sju år förstår honom, därför att jag inte kan språket" (WA 15,41). Förståelsen av den tydliga Skriften försvåras emellertid i hög grad, om vi inte gör oss förtrogna med Skriftens språkbruk genom att flitigt läsa Bibeln. Liksom när det gäller andra böcker, måste vi läsa i Bibeln, till dess vi blir hemmastadda d.v.s. vana vid dess språk. Skulle Bibeln läsas så flitigt som t.ex. i vår tid tidningarna, skulle den snart förefalla oss tydligare än dessa, eftersom Bibelns språk är enklare än tidningarnas. Kort sagt: Skriftens klarhet hänger på kunskap i språk och på övning i språk genom flitiga studier i Skriften, som Luther påminner om (WA, 417). Den flitiga läsningen av Skriften är också Guds vilja i både Gamla och Nya testamentet (Psalt. 1:2, 5 Mos. 6:6 ff, Joh. 5:39, Kol. 3:16).


Skriften säger uttryckligen, att dess ord blir fördolt för dem, som i sitt hjärta håller fast vid en fientlig inställning till Guds Ord, d.v.s. sådana som inte låter sig undervisas av Skriften utan söker mästra och döma Skriften enligt sina mänskliga tankar(Matt. 11:25, 2Kor.4:3). Gud har gett oss människor sitt Ord för att därigenom ta ifrån oss våra egna felaktiga tankar om Gud och om de gudomliga tingen. Om vi emellertid inte vill låta dessa tas ifrån oss utan håller fast vid dem, sätter oss emot Guds tankar och alltså dömer Gud i hans Ord, drabbas vi av den i Skriften så många gånger omtalade straffdomen, att Guds Ord förefaller oss vara dunkelt och anstötligt (Jes. 6:9,10, Matt. 13:13 ff, Apg. 28:25 ff, Rom. 9:31 f, 10:21, 11:7 ff.).


Skriftens ord förblir dunkla även för dem, som är så påverkade av förutfattade meningar mot vissa Skriftens läror, att de inte ens aktar på de aktuella skrifteorden på ett yttre sätt. Så förblir Kristi ord om den heliga nattvarden fördola för många reformerta genom en felaktig tolkning, som de fått höra ända från barndomen. Ty när de hör orden: "Detta är min lekamen", kommer strax föreställningen: "Detta betyder min lekamen" eller "Detta är ett tecken på min lekamen". De klistrar en mänsklig tolkning över Skriftens ord och inser således inte, vad de i och för sig klara orden verkligen betyder.


Del två