Såsom andar är änglarna immateriella väsenden, som vi inte får tillskriva ens någon eterisk kroppslighet (Luk. 24:39, Ef. 6:12), något som vissa kyrkofäder och även nyare teologer gjort. Då de i och för sig okroppsliga änglarna vid vissa tillfällen visat sig för människor (1 Mos. 18 och 19), var detta blott tillfälligt antagna gestalter (unio accidentalis). Hur änglarna i dessa antagna gestalter kunnat äta, (1 Mos. 18:8, 19:3), förklaras inte i Skriften; maten förtärdes på ett för oss obegripligt sätt. "Liksom flammor förtärde änglarna födan", (J.A.Osiander, Colleg. Theol. II, 165). Mellan Gud, som är ande (Joh. 4:24), och änglarna, som är andar, kvarstår det oändliga avstånd, som finns mellan Skaparen och det skapade. Änglarna är ändock inte ofullständiga (spiritus incompleti), som våra själar är, utan de är fullständiga väsenden (spiritus completi). De behöver inte såsom människan en kropp såsom integrerande beståndsdel.
När det gäller änglarnas förmögenheter, tillskriver Skriften dem både förstånd och vilja. De goda änglarna erfar genom kyrkan Guds mångfaldiga vishet (Ef. 3:10) och är villiga tjänare åt dem, som skall ärva saligheten (Hebr. 1: 14). Men även de onda änglarna har förstånd och vilja (1 Mos. 3, Matt. 4), fastän deras förmögenheter står helt i syndens tjänst. Skriften tillskriver änglarna, trots att de är immateriella, förmågan att verka fysiskt (1 Mos. 19:6, Matt. 4:5), på liknande sätt som den immateriella själen har inverkan på människans materiella kropp. Eftersom allvetande och förutvetande endast tillkommer Gud, har änglarna i likhet med människorna blott begränsat vetande; således vet de inte heller människornas tankar (1 Kon. 8:39). Änglarnas makt är stor (Ps 103:20, 2 Tess. 1:7, Matt. 12:29) och överträffar människans, ty de goda änglarna uppträder i Skriften såsom människornas beskyddare (Ps. 91:11 ff), medan de onda andarna är de, som håller de otroende fångna i djavulens rike (Luk. 11:21, 22). De troende kan emellertid i Guds kraft och med Guds Ord stå emot djävulens angrepp (Ef. 6:10 ff), eftersom änglarnas makt alltid är underkastad Guds. Enligt Skriftens lära kan djävlarna inte utföra några äkta under (Ps. 72:18), men med Guds tillstädjande och föranstaltande kan de onda andarna göra ting, som för människorna ter sig såsom under. I synnerhet tillskriver Skriften antikrist, som uppenbarar sig genom Satans verkan, allehanda lögnaktiga krafter, tecken och under (2 Tess. 2:9), till en dom över dem, som inte satt tro till sanningen. (Jämför de lutherska dogmatikernas distinktion mellan miracula och mirabilia seu mira; de förra tillkommer Gud, de senare Satan.) Det är en ren fabel, att änglarna skulle kunna ingå äktenskap med människor, något som läres av nyare teologer, som åberopar 1 Mos. 6:2. Skriften nämner såsom ett känneteckan på änglarna, att de varken ingår äktenskap eller ges i äktenskap (Matt. 20:30).
Om änglarnas förhållande till rummet lär Skriften, att änglarna kan befinna sig på en viss ort (Apg. 12:7), men såsom orumsliga, immateriella väsen upptar de inget utrymme. De kan alltså befinna sig på ett utrymme, där andra kroppar redan finns. De är emellertid inte allestädesnärvarande, utan de är "någonstans", och detta "någonstans" kan bestämmas närmare (jfr såsom exempel den mänskliga själen, som är i kroppen, trots att den inte upptar något utrymme; Agp. 20:10).
Änglarnas antal och skillnaderna mellan dem
Änglarnas antal är mycket stort (Dan 7:10, Luk. 2:13, Hebr. 12:22). Att det finns ordningar bland änglarna framgår av de olika namn, som Skriften bilägger dem: kerubim (1 Mos. 3:24, Ps. 80:2), serafim (Jes. 6:2, jfr även Kol 1:16, 1 Tess. 4:16). Även bland de onda änglarna finrs det över- och underordning (Matt. 25:41, Luk. 11:15, 18, 19). Men varken om änglarnas antal eller om deras ordningar ger Skriften närmare upplysning.
Ovanstående är utdrag ur Pieper-Mueller's Kristen Dogmatik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar