Luther och Djävulen

"Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp." (Ef 6:11). 

En gång kom djävulen till mig och sade: 'Martin Luther du är en stor syndare och skall bli fördömd!' – 'Stopp, stopp!' svarade jag: 'en sak i sänder. Jag är en stor syndare, det är sant, trots att du ingen rätt har att säga mig detta. – Jag erkänner, att jag är det. Men vad kommer därnäst? – ”Därför skall du bli fördömd” detta är inte rimligt tal. Det är sant att jag är en syndare, men det står skrivet: ”Kritstus Jesus har kommit i världen till att frälsa syndare”. Därför skall också jag bli salig. Nu kan du gå din väg!' – Alltså slog jag djävulen ifrån mig med hans eget svärd, och han lomade av, förargad däröver att inte kunna störta mig i förtvivlan genom att kalla mig en stor syndare." 

(Martin Luther, ur "Nåd för nåd" 3 Juli).

I Luthers böcker talar han ibland om anfäktelser av Djävulen. Ibland i dialogform, som ovan. Han beskriver den inre anfäktelsen i tanke- och känslolivet som vore det en dialog med djävulen. Citatet ovan ser för övrigt ut att vara en liten omskrivning av ett stycke ur Stora Galaterbrevskommentaren där Luther skriver i formen "Om djävulen kommer till dig.. skall du svara..." osv.

Anfäktelserna som Luther hade var periodvis svåra. Samtidigt skriver han många gånger väldigt positivt om anfäktelser. Anfäktelser, oavsett om de handlar om yttre förföljelser eller inre ångest, såg Luther som en slags andlig resurs. Anfäktelsen kan bevara den kristne från högmod, och göra så att människan förblir "fattig i anden", och flyr till Jesu nåd och förlåtelse. Anfäktelser kan vara en slags "lagens röst" i samvetet som avslöjar och belyser synden, fast med tillägget "Nu är det ute med dig. Det finns inget hopp för dig, även om det finns hopp för andra", "Det är kört för din del" osv.

Vid några enstaka tillfällen beskriver Luther mer påtagliga möten med Djävulen eller demonerna, t.ex. att de skulle ha plågat honom på olika sätt under sömnlösa perioder i Wartburg, men för det mesta handlar det mer om en inre röst eller känsla.

Det finns för övrigt en populär myt om Luther. Jag stötte på den första gången i en historiebok under högstadiet. Där fanns en bild på hur Luther lyfter upp ett bläckhorn och kastar det mot en synlig Djävul som står i rummet. Djävulen skulle ha visat sig för honom, och i självförsvar kastade Luther bläckhornet emot honom, så att det träffade väggen och lämnade en fläck. Det är inte alltför ovanligt att människor tror att den här myten är sann. I slottet Wartburg, dit Luther flydde undan förföljelse, och där han översatte Nya Testamentet till tyska, skall det under flera hundra år ha funnits märken på väggen där Luther skall ha kastat sitt bläckhorn när han försvarade sig mot Djävulen. Besökare har t o m skrapat loss små bitar från den väggen.

Luther kastar sitt bläckhorn mot Djävulen. Gammal tavla i Wittenberg.

Men detta är alltså en gammal myt. Man har sökt stöd för myten i Luthers ord om att han "fördrivit djävulen med bläck", vilket syftar på hans skrifter, i synnerhet översättningen av Nya Testamentet, vilket befriade människor från påvekyrkans många villfarelser. Denna vandringssägen om bläckhornet uppstod i slutet av 1500-talet, och den sägs komma från någon av Luthers studenter. I början gick berättelsen ut på att Djävulen, förklädd till munk, kastar ett bläckhorn mot Luther. Men på 1650-talet hade berättelsen ändrat form, och den gick då ut på att Luther kastade bläck mot Djävulen.

Människor gillar ju att höra spektakulära berättelser, och därför har denna legend fått en sådan spridning under så lång tid. Det kan också finnas ett "politiskt intresse" från katoliker och andra att framställa Luther som en ganska förvirrad människa (liksom katolska uppslagsböcker kan psykologisera Luthers person och uppväxt samtidigt som de förbigår den konkreta bibliska undervisning han hade, och som så många människor instämde i), När det gäller andliga saker så var Luther för övrigt väldigt "jordnära". Han uppmanade inte människor, liksom mystikerna, att söka andliga upplevelser av olika slag och han fokuserade inte heller på sina egna andliga erfarenheter, utan han fokuserade på det uppenbara: Vad Gud har sagt i sitt skrivna Ord, vad vi tar emot i nattvarden och i dopet. Luther hade ett förakt för andlighet som går bortom Skriften och predikade ofta emot sådant. Men eftersom han trodde på Guds ord så trodde han också på Djävulens och demonernas existens, vilket alla kristna bör göra.

/Shadow