Dialog med en ateist (Del 1)

Dialogen är baserad på verkligheten, mellan mig och en lite äldre kvinna jag har i släkten.

---Dialog mellan mig och en självutnämnd ateist---

Nephele: Kan du inte berätta igen, hur du känner inför Gud? Vad du tänker om Honom?

Anette: (litet hånfullt skratt) Om Gud!? Jag kan väl inte gärna berätta om något som inte finns, nu är du allt bra galen.

Nephele: Det där är väl ändå inte riktigt sant, Anette..?

Anette: Att Gud skulle finnas menar du? Nej, det är inte riktigt sant haha!

Nephele: Men du har ju vid flera tillfällen visat tecken på det motsatta, det vill säga att Han finns.

Anette: Nej du, det har jag inte.

Nephele: Vid minst två tillfällen i ditt liv har du gjort det i alla fall.

Anette: (misstänksam) Vad pratar du om?

Nephele: En gång när du höll på att förlora din son som var med i en allvarlig trafikolycka när han bara var 15 år, där en av hans kamrater dog. Minns du den natten? Du berättade för mig att du hade panik, inte kunde tänka klart, och när taxiföraren såg i vilket tillstånd du befann dig och du berättade att din son just tagits in på sjukhus mycket allvarligt skadad, satte han sitt körkort på spel och kom fram till akuten på nolltid. Vid den tiden vände du dig till Gud, eller hur? Du bad att Gud skulle hjälpa din son, att han skulle göra så att pojken klarade sig.
Och det gjorde han ju också. Klarade sig.

Tystnad.

Sedan, från Anette: Men det var ju annorlunda! Han var ju faktiskt nära att DÖ!

Nephele: Så mycket underligare att du använde dig till just Gud då, som du säger inte finns. Om du var desperat, varför just Gud?

Anette: Du sa "två tillfällen", vilket var det andra.

Nephele: (som inte bryr sig om det uteblivna svaret, än) Den andra gången var när du själv blev sjuk. Minns du gångerna jag hälsade på dig på sjukhuset? Hur förtvivlad och rädd du var? Du sa ofta, ofta: "Gud, varför skulle detta behöva hända", och så grät du. Du grät massor. Vi grät tillsammans. Men på den tiden var jag fortfarande så vilsen i min tro att jag inte kunde hjälpa dig med just den biten. Men jag minns att jag bad för d...

Anette: (avbryter) DIN tro? Tror du verkligen på Gud då? Gör du det?

Nephele: Ja, det gör jag. Fullständigt och en gång för alla.

Anette: Men VAD är det du tror på, egentligen..? Vem är det som har inbillat dig saker, tycker du verkligen att ditt eget liv varit så lätt..?

Nephele: Vi måste ta en sak i taget, inte hoppa såhär för då blir det svårt att förklara. Om vi går tillbaka till dig, jag skulle vilja ställa en fråga.

Anette: Du är hjärntvättad, det är vad du är.

Nephele: Vet du vad det viktigaste i hela kristendomen är?

Anette: (sarkastiskt) Ja det vet jag! Det är en Gud som inte bryr sig, som folk inbillar sig finns.

Nephele: Hur kan något som inte finns, bry sig..? (bägge pratar i munnen på varandra),

Nephele: Okay okay! Vi lämnar den biten så länge, men vet du vad det viktigaste Jesus gjorde, var då? Helt ärligt nu, vare sig du tror eller inte.

Anette: Nej, det vet jag inte.

Nephele: Han dog för alla våra synder, så att vi kan få komma till Gud när vi dör.

Anette: När vi dör? (nedlåtande leende) Alltså, hör på dig själv. Du har blivit hjärntvättad. Och vilka synder? Vad pratar du om?

Nephele: Vi är alla syndare. Du, jag, alla.

Anette: Men du är ju kristen, säger du ju i alla fall.

Tystnad.

Anette: Jag säger som jag alltid har sagt: var och en får tro vad de vill, om det fungerar för dem, om det gör dem lyckligare. Men jag kan inte tro.
Jag kan bara inte. Inte efter allt det Gud har gjort.

Bingo.

Anettes leende nedlåtande min har förbytts till blekt sammanbitet ansikte. Vreden ligger på lur.

/Nephele