"'Undervisa och förmana varandra', säger aposteln (Kol 3:16). Men det betyder inte att han vill göra det offentliga ämbetet till något gemensamt för alla kristna, ty detta måste tillhöra bestämda därtill kallade lärare och präster. Han han vill ändå att vi skall undervisa och förmana varandra inbördes. För att göra detta behöver du inte uppträda på torget eller dra genom gatorna predikande och ropande, ty du finner alltid tillfälle nog såväl i ditt hus bland dina egna som i sällskap vid besök att tala med nästan om Guds ord, förmana dem, hos vilka det saknas tro och lydnad, och ta upp Guds välgärningar och bud. Ett exempel: När du och de dina går till bords, kan du säga: 'Smaka och se hur god Herren är, han ger oss föda och är så god mot oss alla, han låter jorden frambringa all slags gröda, för att vi skall kunna nära oss av det. På samma sätt förlåter Gud er inte utifrån er själva, ty från Honom kommer all välsignelse'... Och detta kan och skall inte endast husfadern och husmodern göra utan detta är också vänners och stallbröder skyldiga varandra.
Men inte endast på detta sätt skall vi undervisa vår nästa i Guds ord, utan också då vi antingen i hans dagliga kallelse eller i hans liv i övrigt upptäcker något där han felar, ty vi skall inte göra en hemlighet av vår visom och erfarenhet, så som så många gör, utan skall låta vår bättre insikt komma andra till godo. Det är därför en prisvärd och äkta kristlig gärning att varna och förmana andra, när man ser dem synda, ty den sanna kärleken bedrövas över nästans synd och vanära och vill gärna rätta sådant.
När du alltså ser din nästa synda, så skall du inte strax ge rum åt vreden och låta ditt hat bryta ut över honom, utan, så långt det är möjligt, i all hemlighet, för att han inte skall bli utskämd, tala honom tillrätta och med uppriktig kärlek och vänskap visa honom hur grovt han har försyndat sig mot Gud och hans bud, för att han skall inse och erkänna att han gör orätt. Men se bara till, att du i samband med detta avhåller dig från att använda onda ord och förolämpande tillmälen, ty annars blir han endast ond på dig..
Nej, du skall säga: 'Hör, mina käre granne, du är en god och kristlig man, jag har blott hört, att du då och då förgår dig. Käre, avstå från detta, ty du väcker den store Gudens vrede.' Han måste ha ett stenhjärta om han inte lyder rådet. Och detta skall du inte låta nöja med att säga en gång, utan vid varje gång det finns tillfälle, och varje gång med samma vänlighet. Men istället tänker man alltid: 'Vad angår en annan mig? Jag har ingen skada av det. Låt honom se till, hur han kan försvara det.' Men den rätta kärleken får inte vara kall och bekväm, så att den håller nästans synd och fördärv för ett intet. Den strävar efter att hjälpa honom till rätta och få honom till att omvända sig. Den bedrövas över, att den kära nästan gör det, som är ont inför Gud och honom själv till fördärv. Den rörs till hjärtlig medömkan och förbarmar sig över nästan.
Men vad gör väl människorna? De hånar och bespottar sin nästa, vilket inte gör honom bättre utan värre. De talar illa om honom bakom ryggen och förhäver sig. De talar inställsamt till honom och smickrar honom och säger: 'Det gör du ganska rätt i'.
O människor! När vill ni ändå börja behandla nästans fel på det rätta sättet!"
(Ur "D:r Mårten Luthers Kristliga Lefnadsregler; Utdrag af Luthers skrifter", Malmö, 1922. Språkligt moderniserad av Shadow).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar