En snabb uppföljning och en blänkare

Jag har lite uppföljningar att göra, bland annat ska jag skriva en avslutande del 2 i mina inlägg om en konsekvens av kristen karismatik, sett ur ett enkelt men nog tydligt perspektiv.

Jag har också lovat att återkomma om mina tankar som följde på den dialog (, Del 1 samt Del 2) jag hade med en ateist. 

Vad gäller den, dialogen, så visste jag så att säga ungefär redan från början hur samtalet skulle avlöpa. Det var ingenting nytt vi diskuterade, även det om det var känsligt.

Den inledande nedlåtande och roande inställning som min nära släkting intog vad gällde både Gud och min tro på Honom, förnbyttes ganska så snabbt i upprördhet och till slut en ovilja att fortsätta samtalet.

Det var som sagt ingenting oväntat för mig. Men det betyder inte att man måste sluta ställa frågor, särskilt när vederbörande ibland själv tar upp ämnet först. Det visar utmärkta dörrar man inte ens behöver "sparka in" eftersom de redan då är öppnade ;)

Hursomhelst, vad jag kan se oerhört tydligt, och säkert de av er som läst dialogen, men förmodligen inte personen ifråga det gäller...är att givetvis finns där en tro på Gud. På en högre makt. På Någon som skapat allt detta, och det är ingenting konstigt.

Ytterst få ateister är "verkliga" ateister, det finns naturligt inbyggt i människan att fundera över livets mening, över högre syften, över just en högre makt.

Vissa blir nästan fanastiska sökare, och somliga hamnar rätt, andra slinker fel. Sedan finns det dem som undrar men inte bryr sig om att söka aktivt, eller acceptera dessa funderingar, kanske till förmån för Vetenskapen som det högsta och sannaste och därmed enda källa till ursprung, nutid och framtid, källa till kunskap om hur livet är uppbyggt, hur allt hänger samman.

I detta fallet dock, finns inget sökande, och ingen tro till någon avgud eller något annat som skulle visa en konsekvens till de naturliga frågor (och den naturliga längtan vi har efter "reconnection" eller tydligt band till den som är ansvarig för vår tillblivelse, hela världens tillblivelse.)

I detta fallet finns en enorm bitterhet och smärta och sorg, och anklagelser. "Var fanns Gud när..!! Varför ingrep inte Gud när..!! HUR kan Gud tillåta ondskan om Han sägs vara god..!!"

I sådana lägen kan man inte tala om en icke-existerane tro, då all logik motsäger att man riktar anklagelser mot tomhet, eller som vuxen gentemot jultomten.

Däremot finns det en mycket stor skillnad i att erkänna sin Gudstro, följa Gud, underkasta sig Hans vilja och göra ärliga försök att lära känna vem Han i sanning är, och att tro men förkasta.

Jag föredrar alla gånger ilska och rentav hat, anklagelser, vrede, än likgiltighet. Ljumhet är förövrigt något Gud inte heller direkt uppskattar eller föredrar, kolla dessa ord från Uppenbarelseboken:

"Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun."

Finns vrede och hetta, finns det i alla fall någonting där, då finns hoppet om en restaurerad relation. 

Apropå detta, ska vi snart beröra en annan person i denna blogg som valde att inte gå tillrätta med utan kämpa upproriskt mot den Gudstro han haft som barn men som under mycket stränga omständigheter fick honom att till slut förakta Gud. (tack vare människobud, det finns få saker som så effektivt kan resa hinder mellan människa och Gud än hennes egna åsikter om hur Han fungerar, vem Han är och vad Han vill, och pådyvla detta till andra)

Hans vrede och besvikelse och hat fick honom att göra "karriär" av sitt trots genom att göra precis tvärtemot vad som är signifikant för kristendomen.

Han är ett psykologiskt skolboksfall.
 

Jag talar om Aleister Crowley, och som sagt, inlägg om honom dyker snart upp i bloggen.

/Nephele