Den sanna bilden av hur Jesus är mot syndare, del 1

"Forgiven" av Blackshear

Ur Martin Luther's "Stora Galaterbrevskommentaren", där han kommenterar versen "Kristu offrade sig för våra synder" (Gal 1:4).

"Du bör noga överväga varje enskilt ord hos Paulus. Särskilt bör du lägga märke till pronominet »våra».  Ty allt hänger på att man rätt tillämpar pronomina, som är mycket vanliga i den heliga Skrift och som alltid har stark tonvikt. Det är lätt att säga och tro, att Kristus, Guds Son, utgivits för Petrus, Paulus och andra helgons synder, eftersom vi anser dem ha varit värdiga en sådan nåd. Men eftersom du anser dig själv ovärdig denna nåd, är det mycket svårt att helhjärtat säga och tro, att Kristus utgivits [offrats] för dina många och svåra synder.  Därför är det lätt att i allmänhet och utan något pronomen predika om och prisa Kristi gärning som något stort och härligt, när man nämligen säger, att han utgivits för synder men för andras, som var värdiga. Men när pronominet »våra» skall tilläggas, då ryggar den svaga naturen och förnuftet tillbaka, då vågar den inte träda fram inför Gud eller lova sig själv en så stor skatt helt gratis. Därför vill vår natur inte ha något att göra med Gud, förrän den är ren och utan synd. Även om den läser eller hör denna sats eller liknande: »Som har utgivit sig själv för våra synder», tillämpar den därför inte pronominet »våra» på sig själv utan på andra, som är värdiga och heliga. Själv vill den vänta lite, tills den genom sina gärningar blir värdig ...

De kristnas viktigaste insikt och sanna vishet är alltså att ta dessa Pauli ord på allvar och hålla dem för absolut sanna, nämligen att Kristus utgivits i döden icke på grund av vår rättfärdighet eller helighet utan för våra synders skull. Och våra synder är verkliga, stora, talrika, ja, otaliga och oövervinneliga. Mena därför inte, att synderna är så små, att de kan oskadliggöras genom dina gärningar, men hemfall inte heller åt förtvivlan, därför att de är så stora, när du någon gång i livet eller inför döden på allvar får känna av dem. Nej, lär dig här av Paulus att tro, att Kristus utgivits, inte för inbillade eller i fantasin utmålade synder utan för verkliga synder, inte för små utan för stora, inte för den ena eller andra synden utan för alla, inte för övervunna (ty ingen människa, inte ens en ängel, kan besegra ens den minsta synd) utan för obesegrade ...

Bemöda dig alltså flitigt om att inte endast när ingen anfäktelse ansätter dig utan även i fara och dödskamp, när samvetet förskräcks vid minnet av begångna synder och djävulen med stor kraft anfaller dig och vill dränka dig i en väldig flodvåg av synder och därmed skrämma och jaga bort dig från Kristus och driva dig till förtvivlan, bemöda dig då, säger jag, så att du må med förtröstan kan säga: "Kristus, Guds Son, är utgiven, inte för de rättfärdiga och helgonen utan för de orättfärdiga och syndarna. Om jag vore rättfärdig och inte hade någon synd, skulle jag inte behöva Kristus som försonare. Varför vill du då Satan på detta förvända sätt göra mig helig och kräva rättfärdighet av mig, då jag inte har något annat än synder, och de är verkliga och allvarliga synder, inte inbillade och betydelselösa, utan sådana som ren otro, tvivel, förtvivlan, dagligt förakt för Gud, hat, okunnighet, hädelse mot Gud, otacksamhet, missbruk av Guds namn, vårdslöshet, leda, förakt för Guds ord o. s. v. Detta är verkliga, grova synder mot första tavlan. Och dessutom har jag köttsliga synder mot andra tavlan, såsom att inte hedra far och mor, inte lyda överheten, att ha lust till min nästas egendom eller hustru o. s. v., även om dessa senare väger lätt i jämförelse med de först nämnda. Och det må vara att jag inte i handling begått mord, äktenskapsbrott, stöld och andra sådana synder mot andra tavlan - i hjärtat har jag likväl gjort mig skyldig till dem. Sålunda har jag överträtt alla Guds bud ..."

Den frälsande kraften ligger alltså just i att man håller dessa ord för allvarliga och sanna. Jag har bestämd anledning att säga detta. Ty jag har ofta fått erfara och erfar fortfarande dagligen, hur svårt det är att tro, särskilt när samvetet måste utstå strid, att Kristus inte är utgiven för heliga, rättfärdiga, värdiga och vänner utan för ogudaktiga, syndare, ovärdiga och fiender, vilka förtjänat Guds vrede och den eviga döden.

Låt oss alltså befästa vårt hjärta med detta och liknande uttalanden av Paulus, så att vi, när djävulen anklagar oss och säger: "Du är en syndare, alltså är du fördömd" - kan svara: "Just därför att du kallar mig syndare, gör jag anspråk på att vara rättfärdig och salig." - "Fördömd skall du bli!" - "Nej, ty jag flyr till Kristus, som utgivit sig själv för mina synder. Därför skall du, Satan, inte komma någon vart, då du framhåller syndens storhet för att skrämma mig och driva mig till sorgsenhet, otro, förtvivlan, hat, förakt och hädelse mot Gud. Just därigenom att du kallar mig syndare förser du mig med vapen mot dig, så att jag med ditt eget svärd kan halshugga dig och förtrampa dig ...  Ty »Herren lät allas vår missgärning drabba honom.» Likaså: »För hans folks överträdelses skull slog han honom» (Jes. 53, 6. 8). Då du därför säger, att jag är syndare, förskräcker du mig inte utan tröstar mig rikligen" ...

Djävulen slutar inte att anklaga samvetet. Den listige ormen förstår sig utmärkt på att framställa Jesus Kristus, vår medlare och frälsare, såsom lagstiftare och fördömande domare."