Kristna levnadsregler: Medlidande i nästans medgång och motgång

Bild komponerad av Shadow

"Det är ett vackert och kristligt tänkesätt att bli bevekt och bekymrad vid andras öden, och jag vill inte hålla den för en människa, än mindre en kristen, som inte vill det. Om vi hörde talas om en eländig, eller såg en stackars människa som kom till skada, då vore det ju en omänsklig hårdhet i hjärtat om vi inte blev berörda av det. Men vårt deltagande får inte endast bestå i känslor, utan också i hjälp, ty vad skulle det gagna den olycklige, om du än började klaga och utstöta jämmerrop med honom, om du inte, så långt det stod i din makt, förbarmade dig över honom. Denna människors hårdhet och känslolöshet fördömer också Paulus, när han säger, att vi skall gråta med dem som gråter (Rom 12:15). Detta kan inte heller någon som har ett människohjärta låta bli, utan han måste röras när han hör talas om en olycka. Ändå har jag träffat på människor som log åt andras olycka, men då tvivlade jag också verkligen på att de var människor, och det var inte långt ifrån att jag trodde att djävulen här hade iklätt sig mänskliga lemmar. 


En del vill visserligen vara så övermodiga, att när någon gråter över människors olycka, så kallar de det för känslosamhet och kvinnlighet. Men den stoltheten har den Onde skapat. När jag ser människor i nöd och jämmer så har jag rätt att vara människa, och då är det både rätt och lämpligt för mig att känna och göra vad jag anser är mänskligt...


Jag hör ofta folk som klagar över att de tilldelas så lite glädje. Dessa vill jag nu giva det rådet, att de skall bevekas till att glädja sig över andras välgång och vara glada med dem som är glada (Rom 12:15). Då skulle de få glädje nog. Och detta är just en sann och dyrbar glädje, när vi på detta sätt gläder oss över andras lycka, även om den inte ger oss själva någon egen fördel. Ty om du själv har nytta av din nästas välgång, så är din glädje över den inte något märkvärdigt. Men också när du själv inte  får ut något av det alls, skall du glädja dig och säga: 'Käre Gud! Du har skänkt min granne en god gåva, och därmed på nytt bevisat, att du vill väl med människor och har hjärta för dem.' 


'Ja', svarar de, 'vad skall jag glädja mig över? Jag får ändå inte ut något av det.' Se, detta är egennyttan, som talar i dem och vill ha allting själv. Ty den unnar ingen människa något, men ser gärna att alla andra människor blir störtade i fördärv. Sådana människor kommer visserligen alltid att bli fattiga på glädje, för de förstår inte att glädja sig över att deras granne har återfått sin hälsa, eller att han har fått sitt hus återuppbyggt, eller att något annat gott har hänt honom, och de kan inte heller lära sig det, så länge de behåller den skamliga egennyttan och inte vill bannlysa den giftiga avunden från sina hjärtan."

(Ur "D:r Mårten Luthers Kristliga Lefnadsregler; Utdrag af Luthers skrifter", Malmö, 1922. Språkligt moderniserad av Shadow).